Djur - Joyce Carol Oates

Gillian är dryga fyrtio år när hon på ett konstmuseum står inför en totempåle som får henne att minnas tillbaka på sin tid på ett kvinnocollege i New England under 1970-talet. En mordbrännare härjade vid den tiden och de unga kvinnorna väcktes ofta av brandlarmen och tvingades ut ur sina bostäder innan faran meddelades vara över.

Hon är förälskad och nästan besatt av sin lärare i poesi Andre Harrow, ett sinnestillstånd som hon delar med i stort sett alla sina klasskamrater. Harrow är gift med den karismatiska konstnären Dorcas och detta par utser med jämna mellanrum en flicka från colleget som får äran att bli Dorcas praktikant. När det är Gillians tur blir sig hennes liv aldrig mer likt.

Förutom hotet som hela tiden lurar i och med mordbränderna börjar flickorna vid Catamount College vända sig mot varandra av avundsjuka och missunsamhet. Gillian förstår att hon är långt ifrån ensam om att ha varit utvald av paret Andre och Dorcas och hon kan också märka av hur de andra flickorna blivit märkta av sina upplevelser. Flickorna eggas att avslöja detaljer som borde vara av privat natur och den ena går längre än den andra. Gillian vill inte dras med i den karusellen, men får kritik för detta.

När Gillian lämnas ensam att vakta parets hus går hon in i rum hon blivit förbjuden att vistas i och snart ser hon vilka hemligheter som göms därinne. Gillian fattar ett beslut när hon vaknar upp och förstår att hon varit nära döden och detta för läsaren tillbaka till platsen där berättelsen började: i konstmuseet. Där får allt sin förklaring och det är både oväntat och spännande.

Det här är första romanen jag läst av Joyce Carol Oates och av vad jag förstår, inte den allra bästa. Djur ska väl närmast betraktas som en kortroman, men jag tyckte mycket bra om den. Spelet mellan människorna och hur psykiska påfrestningar kan ge sig uttryck beskrivs detaljerat och stämningen är mycket tät. Om det här enligt Oatiska mått mätt inte är så bra så kan jag knappt vänta på att läsa mer av henne.