Rymmaren - Thomas Bodström

Ett av de vanligaste tipsen för en person som vill bli författare är att skriva om sådant man känner till. Om man ser till Rymmaren som rör sig i kretsarna Rosenbad, Österåkeranstalten, en justitieministers arbete, arbetet en advokat på uppåtgående utför samt polisens arbete och bakbundenhet, kan man konstatera att Thomas Bodström har gjort just det.

I Rymmaren får man följa Susanne, fd åklagare som nu arbetar för polisen; Miro, fängelsekund som vill rymma och hämnas mordet på sin kusin; Mattias, en advokat på uppåtgående som måste få ändarna med småbarnsfamilj och karriär att gå ihop; Gerd Lundin, justitieminister under ständigt hot att behöva avgå.

Som kriminalroman, eller politisk thriller som Liza Marklund väljer att kalla den, fungerar den alldeles utmärkt där spänning och fakta fungerar bra ihop. Författaren flirtar lite med läsaren genom att hänvisa till sig själv, bl.a. när han pratar om före detta justitieministern som bara pratade om sina fyra barn och om fotboll. Kul. Men djupare än så blir det inte, vilket inte nödvändigtvis behöver vara någonting negativt.

Berättelsen avslutas på sätt och vis, men lämnar även dörren öppen för en fortsättning. Det tycker jag är smart gjort och rätt snyggt också. Kanske har jag lite överseende med Bodström också för att jag tycker att han är sympatisk och då tänker jag också att jag kanske varit lite hård mot andra, som Kallentoft, men skillnaden är att jag gärna skulle läsa Bodström igen.