Bitterfittan - Maria Sveland

Jag har vikt hundöron i min pocket på inte mindre än 14 olika ställen. Jag ville inte avbryta läsningen, men jag ville gå tillbaka sedan för att fundera och för att - som jag förvarnade min man om innan jag började - ha högläsning för honom. Högläsningen medförde att han satt i sängen och läste ett par sidor. Bra, kan tyckas, om det inte hade varit för att jag sprang runt och bytte blöja, la in rena kläder i garderober, lekte med treåringen och plockade ihop smutstvätt.

Bitterfittan som bok har drabbat mig. Jag är fast redan efter första sidan och hinner tänka tanken att hur ska jag kunna ta in allt hon säger och hinna reflektera över det? Huvudpersonen Sara reser till Tenerifa när januari och familjelivet blir henne övermäktigt och bokens upplägg är smart, eftersom semesterveckan ramar in hennes tankar och beslut, så när hon kommer hem igen är romanen slut och hon kommer till avslut. Eller början till förändring. Berättarjaget för nästan dialogliknande resonemang med Isadora i Erica Jongs Rädd att flyga, och även om jag inte är så bevandrad i feministisk litteratur får Maria Sveland fram tankar från hennes föregångare som hon agerar och reagerar utifrån och som därigenom blir tydliga även för mig.

"Det var ju inte så här det skulle bli" konstaterar Sara flera gånger, och alla har väl tänkt den tanken någon gång. Hur ska samhället kunna bli jämlikt när vi inte ens klarar av att vara det i våra förhållanden?

När en kvinna beter sig som en man blir hon uttittad och tillrättavisad. Olika föreställningar om vad som är rätt och hur man ska leva blir ett problem när ens inre protesterar och tycker att det är fel men när omvärlden inte håller med. "När glappet mellan dadrömmarna och verkligheten blir för stort, det är då man blir en bitterfitta" skriver Sveland på sid. 17.

Tonen är aldrig rabiat, men kritiken är osande och det tycker jag är fantastiskt bra gjort. Ett stycke som jag speciellt fastnade för är när hon beskriver festmiddagen:

Till exempel när det är fest och festens kvinnliga deltagare, mina medsystrar, springer fram och tillbaka och dukar fram maten och vinet och efterrätten och kaffet och spriten, medan männen lugnt sitter kvar runt bordet och diskuterar och dricker mer vin. Vem ska jag vara lojal med? Jag vill ju också sitta kvar och prata och skita i den förbannade disken. Jag vill att männen ska resa sig och göra sin del, så att mina smarta, roliga kvinnliga vänner också kan slå sig ner runt bordet. För det är svårt att föra någon längre intressant diskussion samtidigt som man springer med disk, hur intelligent man än är. Därför är männens samtal runt middagsbordet oftast mer spännande änd et ständigt avbrutna som pågår ute i köket. Och så sitter jag lite och springer lite och känner mig likförbannat som en könsförrädare. s.82

Det, om inget annat, borde alla oavsett generation känna igen sig i. Sedan tycker hon också att det är anmärkningsvärt att när mannen fyller år städar kvinnan, fixar tårta, handlar, städar och donar under hela kalaset. När hon själv fyller år städar hon, fixar tårta, handlar, städar och donar under hela kalaset. Varför är det så? Det och mycket annat frågar författarinnan sig och jag funderar över detsamma. Jag håller inte med om allt - för det finns lyckliga förhållanden och ett gifte är inte en rad icke-möten - men diskussionen måste föras upp.