Bokcirkelns bekännelser, av Elizabeth Noble

Jag tror aldrig att jag har läst en bok som så lite speglat innehållet både vad gäller baksidestext och citat på omslaget. På omslaget står att läsa: "Rolig, underhållande och mycket engagerande." På baksidan: "Fem vänner /.../ lika olika som böckerna de läser."

Bokcirkelns bekännelser handlar om fem slumpvis sammansatta kvinnor som startar en bokcirkel och de träffas en gång i månaden över en bok som någon av dem bestämt. Några av dem är vänner sedan tidigare, som Susan och Polly och som Nicole och Harriet. Clare är den udda fågeln som också flyger, eller flyr i väg efter ungefär halva boken. Romanen i sig är varken underhållande eller rolig, så det enda som stämmer med omslagstexten är att den är engagerande.

Läsaren presenteras för Nicole som är gift med den notoriskt otrogne Gavin. Utåt sett har de naturligtvis det perfekta äktenskapet, och deras yttre är lika omsorgsfullt tillrättalagt så att alla åskådare kan avundas hur Den Mannen fått Den Kvinnan. Harriet vet dock vad som försiggår och hjälper Nicole genom de tuffa perioderna genom sin galghumor och sin villkorslösa vänskap. Harriet är för övrigt den person läsaren ska identifiera sig med, eftersom hon har en man som är godtagbar, barn som uppför sig som barn gör och som har några extra kilon som hon helst av allt vill trolla bort utan att ändra sin livsföring. Hon är också den som träffar en gammal skolkamrat på stan när hon är sitt minst imponerande jag, med trassligt hår och påsar under ögonen. Harriet är gift med Tim som avgudar henne, men hon är likgiltig inför honom och tänker på att hon kanske har gått miste om någonting annat. Att hon kanske har nöjt sig.

Clare kan inte få barn och har en stöttande partner i Elliot, men ingen tänker på Elliots känslor i den känslomässiga bergochdalbana de befinner sig i. När han träffar den unga Cressida vänder livet åter till honom och hon blir med barn - ett ödets grymma skämt som orsakar alla inblandade svår smärta. Cressida är dotter till Polly som funnit kärleken i den fantastiske Jack. Susan sörjer sin mor, trots att hon inte gått bort ännu. Vid sidan om finns ett komplicerat förhållande till systern och detta ställs på sin spets när modern avlider.

Låt mig sedan slå fast att boken är alldeles för lång. 500 sidor hade lätt kunnat bantas ned till 350 och ändå täckt upp alla händelser som är viktiga. Å andra sidan blir det närgånget och detaljerat när man får följa varje person så ingående. Jag läste många sidor på diagonalen så att jag fick bläddra vidare och det fungerar ändå. En uppfriskande detalj är att Susan får vara den som personifierar ett beteende som annars brukar gestaltas av en man i böcker. Hennes krypande till korset är plågsam och som läsare blir det lite magsvid. Phu.

Så vidare värst mycket bokklubb och bokprat blir det inte, men det känns aldrig krystat. Alla som är med i en bokcirkel har väl upplevt just detta; man talar om boken en kvart och sedan fylls resten av tiden av prat om sådant som är aktuellt i ens liv i övrigt. Förvånansvärt ofta går livet i stereo och man kan tolka in sina egna erfarenheter i det lästa. Så är det även för kvinnorna i den här bokklubben.

Afrodites klinik för motvillga älskande, av Marika Cobbold Hjörne

Jag lägger en märklig läsupplevelse bakom mig. Boken heter Afrodites klinik för motvilliga älskande och handlar i korta drag om författaren Rebecca som vunnit fina priser för sin förmåga att skildra kärleken i alla dess olika skepnader. Efter ett uppbrott från en destruktiv relation bestämmer hon sig för att hon inte tror på kärleken och går ut i media med att innehållet i de prisade böckerna bara är förljuget trams.

Berättarperspektivet blir ett annat och vips: möt Afrodite, en kärleksgudinna på dekis, som riskerar att tvångsförflyttas från Olympen eftersom antalet skilsmässor ökar lavinartat nere på jorden. För att inte Hera, Athena och Harmonia ska kunna kicka ut henne bestämmer hon sig för att ta tag i kärleksproblematiken en gång för alla. Till sin hjälp har hon sin (oäkta?) osnutne son Eros som till en början mer stjälper än hjälper hennes sak.

Är det roligt? Ja, bitvis, men också lite sorgligt. Är det bra? Jag tror det, men kanske hade jag väntat mig mer kärleksroman än långa resonemang utifrån 1: en medelålders och något cynisk kvinnas lätt uppgivna synvinkel, och 2: höggudinnornas mångtusenåriga erfarenhet där bland annat Platons idélära diskuteras. De litterära referenserna är många och så även passningarna till den grekiska mytologin. Går det här hem om du inte har läst Litteraturvetenskap A och B? Boken känns uppfriskande för mig i alla fall och sista meningen i boken lämnar mig med ett leende. Det är Eros som konstaterar att "människor - man måste skratta".

Den må vara lättsmält, men ungefär i mitten av boken dök ett ord upp som jag inte sett på länge. Hämsko! Otippat, eller hur. Broms, hinder, hämning lyder synonymerna till ordet och de är alla välrepresenterade i boken när det gäller hur svårt kärleken har att överleva i det moderna samhället och den diskussionen kommer antagligen att vara aktuell en lång tid framöver?

Monsieur Lihn och den lilla flickan, av Philippe Claudel

Jag har läst boken Monsieur Lihn och den lilla flickan, en melankoliskt men mycket vackert berättad liten bok om en gammal mans flykt från krig och tragedi och det liv som nu väntar honom i ett land som lika gärna skulle kunna ligga på en annan planet. Med sig har han en liten flicka, dottern till hans döde son, sitt barnbarn. För att få dagarna att gå tar han promenader och hamnar på en träbänk i en park och den platsen blir som ett litet landmärke i staden som inte luktar någonting. En dag får han sällskap av den vänlige Monsieur Bark och trots att de två männen inte talar ett språk som den andre förstår, växer en djup och varm vänskap fram.

Upplösningen på romanen är drabbande och lämnar läsaren med hjärtat i halsgropen. Det kommer att bli mycket spännande att diskutera den här boken i bokklubben när det beger sig.

Jag är Zlatan Ibrahimović - berättad av David Lagercrantz

Jag vet inte vem jag är mest imponerad av efter att ha läst den här boken, Zlatan eller David Lagercrantz. Jag har alltid hyst en förkärlek till Zlatan. Han har gett sken av att vara en viss typ, men sedan har hans truliga ansikte plötsligt lysts upp av ett brett leende som man inte kan låta bli att smittas av. Han har pratat om sig själv i tredjeperson för att i nästa stund luta sig nära den jobbiga Tv4-raportern och mumlat att han luktar illa. I den här boken, Jag är Zlatan Ibrahimović, får man följa personen bakom uttalandena och skandalerna.

David Lagercrantz måste ha ställt fantastiska frågor. Zlatan har visserligen berättat allt, men Lagercrantz har följt upp, frågat om detaljer, bett om det oväntade och sedan skrivit ihop det till en riktigt snygg biografi. För snyggt är det. Språket är fantastiskt -det är så välskrivet samtidigt som Zlatans eget sätt att uttrycka sig hela tiden är närvarande. Upplägget är lika klockrent, för vad är det man vill veta? Jo, vad Zlatan egentligen sa till Guardiola den där gången i omklädningsrummet. Där börjar berättelsen och sedan går han, eller de, tillbaka till barndomen och förklarar barnet Zlatans väg till den man han är i dag.

Som barn växte Zlatan upp i en familj som hade sin beskärda del av konflikter och bekymmer. "Det var ölburkar och juggemusik och tomma kylskåp och balkankriget. Men ibland, alltså, tog han sig tid och pratade fotboll med mig och jag blev lika glad varje gång. Jag menar, han var farsan, och en dag sa han, jag glömmer det inte, det var något högtidligt i luften: - Zlatan, det är dags att du börjar spela i en storklubb."

Zlatan berättar bl.a. att han än i dag inte klarar av att ha ett tomt kylskåp. Det måste alltid finnas mat, eftersom han har gått hungrig så stor del av sin uppväxt. Han berättar också om hur han stjäl cyklar, inte så mycket för att han behöver en, utan för att få en kick. De kickarna får han sedan mer och mer ute på fotbollsplanen, vilket leder honom till bättre lag. De fina föräldrarna försökte få bort honom från laget, oavsett om han spelade för ett division 3-lag eller för Malmö FF, men med rätt ledare gick det vägen för honom.

Sedan följer tiden i Ajax, Juventus, Inter, Barcelona och Milan. Vägen är kantad av konflikter och han är mycket tydlig med vilka som kunnat ta honom och vilka som har vänt honom ryggen. Han lyfter fram sina egna svagheter, men vrider sedan på saken så att han tycker att den andra parten hade kunnat tänka annorlunda. Han är väl medveten om sina kvaliteter och det är bland annat där problemet med Guardiola ligger. De mest intressanta delarna i den här boken ligger i beskrivningarna av de olika tränarna.

"José Mourinho är big star. Han hade vunnit Champions League redan med Porto. Han var min tränare i Inter. Han är skön. Första gången han träffade Helena viskade han till henne: Helena, you have only one mission. Feed Zlatan, let him sleep, keep him happy. Killen säger vad han vill. Jag gillar honm. Han är ledaren för armén. Men han bryr sig också. Han messade mig hela tiden i Inter och undrade hur jag mådde. Han är Guardiolas motsats. Om Mourinho lyser upp ett rum, drar Guardiola ner gardinerna, och jag gissade att Guardiola försökte mäta sig med honom."

Tiden i Barcelona är som att gå i en pojkskola, berättar Zlatan. Spelarna förväntades bocka och nicka och hålla inne med alla känsloyttringar, någonting han aldrig klarade av. Han försökte, men berättar att han blev någon annan och inte mådde bra. Den näst största affären genom tiderna blev ett fiasko och Zlatan ville tillbaka till Italen, där de stora känsloyttringarna var ett måste snarare än ett undantag.

Skandalerna med avslyssnade telefoner och köpta domare varvas med matchreferat av viktiga matcher. Mitt i allt sitter Zlatan och spelar Xbox, någonting han verkar vara både bra på men som också är nästan avgörande för hans välmående. Det finns en anonymitet i spelandet tillsammans med andra som han också verkar ha tyckt om och det berättas om en händelse i ett av samtalen över headsetet, där de andra anar vem han är, som är nästan magiskt. Där sitter ett grabbgäng och spelar och inser att de nog har Zlatan Iblahimović som deltagare, för det finns bara en möjlig ägare till bilen de pratar om, en Ferrari Enzo. Men det stannar där.

Familjen är viktig, både den han kommer från och den han skapar med Helena. Den första beskrivs ingående och personligt medan den andra förblir något mer anonym. Under läsningen slår det mig hur ung han är. Har han blivit tagen för äldre av alla vid sidan av, lagen och media? Hur ska en sådan ung person, som är svältfödd på uppmärksamhet och omsorg, handskas med att bli omnämnd som en av världens bästa?

Slutet utspelar sig där allt började, i Rosengård. Du kan ta en kille från Rosengård, men aldrig Rosengård från en kille. Orden står att läsa på en gångtunnel där hans pappa blev misshandlad svårt en gång och det är stället Zlatan alltid sprang förbi så fort han kunde, eftersom han var så rädd. Nu avslutar han med att konstatera att det var en saga, och han var Zlatan Ibrahimović

Änglarnas svar - Stefan Einhorn

Andreas sätter sig i kapellet på Norra Judiska begravningsplatsen för att få en stund i enskildhet efter att ha begravt en person som haft speciell inverkan på hans liv. Dottern Miriam slår sig ner bredvid honom och ber honom berätta sin historia och han inser att det är dags. ”De döda vilar och jag ska berätta allt för dig.”

När Polen invaderas 1939 tvingas Hanna flytta in i ghettot i Łódź tillsammans med sin man och de andra judarna som bor i staden. Hon är en av de människor som blir utsatt för den slutgiltiga lösningen, men som i sista stund räddas till livet när hon får plats på en av de vita bussarna. Där fortsätter hennes berättelse om den person hon är efter kriget.

Marcus, Iris, Andreas, Hanna, Vladek, Hanna, Rachel och Madeleine berättar alla sin del och sin version av hur deras liv är sammanflätade. I grund och botten handlar det om vilka val man gjort i livet. Vilka val man kan leva med och vilka man tror att man aldrig kan få förlåtelse för.
Romanens titel syftar på en judisk legend om änglarnas svar på frågan som Gud ställer: bör människan skapas eller inte? Kommer människan slutgiltigt visa sig vara en välsignelse eller en förbannelse?

De här tankarna är ungefär hur intressanta som helst och frågorna om vad människan är kapabel till är ständigt aktuella. Jag har alltid dragits till böcker som behandlar ämnet förintelsen och därför tar jag den här romanen till mig. Visst finns det delar att slå ner på, bland annat personporträtten och monologformen som inte alltid håller, men Änglarnas svar är en lågmäld roman som har mycket viktigt att berätta.

Utgiven av Forum förlag.

Glada hälsningar från Missångerträsk - Martina Haag

Jag skulle kunna vara himla taskig och liksom skriva hur himla tunn den här boken liksom är. Man skulle liksom kunna säga att om den bara hade varit lite typ vadderad så hade den typ gått att använda som trosskydd eller nått, för så himla tunn är den.

Det handlar då så här om Nadja, då, som typ är 44 år gammal och som så himla gärna vill ha en unge. Hon kan typ inte få egna barn så hon måste som liksom adoptera en. Det är bara så himla typiskt att Kina typ stänger möjligheten för ensamma mammor precis när Nadja liksom har kommit så nära att få en unge. Däremot kan hon få en unge om hon hittar sig en man, vilken som helst, som kan gifta sig med henne inom typ 28 dagar.

Då är det så himla tur att hennes himla syrra måste ha någon som kan bo i deras hus uppe i lappmarken medan hon själv typ måste åka till Paris och ha en massa sex med den karl hon är gift med eftersom de bråkar så himla mycket. Och SÅ HIMLA TUR att det finns en ogift karl i Missångerträsk, som vill gifta sig med henne - bara hon är ärlig. SÅ HIMLA TYPISKT att hon ljuger typ APMYCKET och att renmannen då inte vill gifta sig med henne längre.

Så stockholmskt att Peter Jöback är på Nadja om obetalda fakturor och att kungen och Silvia roas av ett talande treorör, men faktiskt HIMLA surrealistiskt och AProligt att allt barkar i slutet.

Nu kanske det låter som om jag liksom APHATAR den här boken, men det GÖR JAG INTE. Jag har skrattat APMYCKET under de 49 minuter den tog att läsa. Om man inte läser bara vartannat ord tar den ungefär dubbelt så lång tid att läsa, men den är himla rolig om man inte stör ihjäl sig på hur tunn den är.

Från typ Piratförlaget. Glada hälsningar från Missångerträsk.

Hungerspelen - Suzanne Collins

Regimen delade upp landet i tretton distrikt för att kunna kontrollera alla skeenden så mycket som möjligt. Nu återstår det bara tolv, eftersom det trettonde gjorde uppror och utplånades. Till minne av upproret, för att de efterlevande aldrig ska glömma vad som förväntas av dem, drabbar de tolv distrikten varje år samman i vad som kallas Hungerspelen. En pojke och en flicka mellan 12 och 18 år lottas ut och när Prims namn dras, trots att hon egentligen har så goda odds som någonsin är möjligt, kliver hennes äldre syster Katniss fram och tar frivilligt hennes plats.

Till Hungerspelen lottas också den med Katniss jämnårige Peeta ut. De följs åt, utan att egentligen känna varandra närmare. Peeta har gjort någonting för Katniss när de var små som hon känner att hon aldrig kan återgälda, men när hon nu står inför det faktum att hon måste döda alla sina motståndare för att få en chans att återvända hem igen kan hon inte låta hjärtat föra någon talan. Katniss inser också snabbt att hon inte kan lita på någon. Alla hennes motståndare är där för samma sak; att försöka stå kvar som ensam överlevare i Hungerspelen.

Jag skulle kunna skriva att jag inte tycker att det här är bra. I stället tänker jag skriva att det i den här boken finns någonting annat. Det finns en berättelse som en elev till mig har tagit till sig trots att han började vårt första läsår tillsammans med att tala om att han minsann inte skulle läsa någon bok. Han hade klarat sig genom hela högstadiet utan att läsa. Sex veckor senare, och utsatt för jobbiga läsförhör av mig, försöker han hålla tillbaka sin entusiasm men kan inte. Boken är skitbra och han tycker att den är spännande. Då måste ju jag också läsa den. Nu kan vi prata om hur Katniss och Peeta kämpar för att behålla någon sorts mänsklighet, trots att det förväntas av dem att uppföra sig värre än djur. Vi har också pratat om vad som händer med en människa som lever under förtryck, i en diktatur. Just de samtalsämnena hade nog min elev helst klarat sig undan, men jag tycker att det är viktigt att frågan väcks.

Vi har också talat om att det nästan hör till allmänbildningen att ha läst en bok som så många talar om. Twilight är ett exempel, Hungerspelen är ett annat. Twilight skulle en annan elev aldrig läsa, eftersom den var ”för bögig”. Jag utmanade honom och sa att bara en riktig karl kunde läsa den då utan att det skulle vara fjolligt, så han läste den. Sedan läste han alla de andra delarna. Nu har min mycket läsovillige elev läst den här – och har nu påbörjat läsningen av nästa del. Alldeles frivilligt. Leve litteraturen.

Utgiven av Bonnier Carlsen.
Kommer som film under våren 2012.