Jag tror aldrig att jag har läst en bok som så lite speglat innehållet både vad gäller baksidestext och citat på omslaget. På omslaget står att läsa: "Rolig, underhållande och mycket engagerande." På baksidan: "Fem vänner /.../ lika olika som böckerna de läser."Bokcirkelns bekännelser handlar om fem slumpvis sammansatta kvinnor som startar en bokcirkel och de träffas en gång i månaden över en bok som någon av dem bestämt. Några av dem är vänner sedan tidigare, som Susan och Polly och som Nicole och Harriet. Clare är den udda fågeln som också flyger, eller flyr i väg efter ungefär halva boken. Romanen i sig är varken underhållande eller rolig, så det enda som stämmer med omslagstexten är att den är engagerande.
Läsaren presenteras för Nicole som är gift med den notoriskt otrogne Gavin. Utåt sett har de naturligtvis det perfekta äktenskapet, och deras yttre är lika omsorgsfullt tillrättalagt så att alla åskådare kan avundas hur Den Mannen fått Den Kvinnan. Harriet vet dock vad som försiggår och hjälper Nicole genom de tuffa perioderna genom sin galghumor och sin villkorslösa vänskap. Harriet är för övrigt den person läsaren ska identifiera sig med, eftersom hon har en man som är godtagbar, barn som uppför sig som barn gör och som har några extra kilon som hon helst av allt vill trolla bort utan att ändra sin livsföring. Hon är också den som träffar en gammal skolkamrat på stan när hon är sitt minst imponerande jag, med trassligt hår och påsar under ögonen. Harriet är gift med Tim som avgudar henne, men hon är likgiltig inför honom och tänker på att hon kanske har gått miste om någonting annat. Att hon kanske har nöjt sig.
Clare kan inte få barn och har en stöttande partner i Elliot, men ingen tänker på Elliots känslor i den känslomässiga bergochdalbana de befinner sig i. När han träffar den unga Cressida vänder livet åter till honom och hon blir med barn - ett ödets grymma skämt som orsakar alla inblandade svår smärta. Cressida är dotter till Polly som funnit kärleken i den fantastiske Jack. Susan sörjer sin mor, trots att hon inte gått bort ännu. Vid sidan om finns ett komplicerat förhållande till systern och detta ställs på sin spets när modern avlider.
Låt mig sedan slå fast att boken är alldeles för lång. 500 sidor hade lätt kunnat bantas ned till 350 och ändå täckt upp alla händelser som är viktiga. Å andra sidan blir det närgånget och detaljerat när man får följa varje person så ingående. Jag läste många sidor på diagonalen så att jag fick bläddra vidare och det fungerar ändå. En uppfriskande detalj är att Susan får vara den som personifierar ett beteende som annars brukar gestaltas av en man i böcker. Hennes krypande till korset är plågsam och som läsare blir det lite magsvid. Phu.
Så vidare värst mycket bokklubb och bokprat blir det inte, men det känns aldrig krystat. Alla som är med i en bokcirkel har väl upplevt just detta; man talar om boken en kvart och sedan fylls resten av tiden av prat om sådant som är aktuellt i ens liv i övrigt. Förvånansvärt ofta går livet i stereo och man kan tolka in sina egna erfarenheter i det lästa. Så är det även för kvinnorna i den här bokklubben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar