Jag lägger en märklig läsupplevelse bakom mig. Boken heter Afrodites klinik för motvilliga älskande och handlar i korta drag om författaren Rebecca som vunnit fina priser för sin förmåga att skildra kärleken i alla dess olika skepnader. Efter ett uppbrott från en destruktiv relation bestämmer hon sig för att hon inte tror på kärleken och går ut i media med att innehållet i de prisade böckerna bara är förljuget trams.Berättarperspektivet blir ett annat och vips: möt Afrodite, en kärleksgudinna på dekis, som riskerar att tvångsförflyttas från Olympen eftersom antalet skilsmässor ökar lavinartat nere på jorden. För att inte Hera, Athena och Harmonia ska kunna kicka ut henne bestämmer hon sig för att ta tag i kärleksproblematiken en gång för alla. Till sin hjälp har hon sin (oäkta?) osnutne son Eros som till en början mer stjälper än hjälper hennes sak.
Är det roligt? Ja, bitvis, men också lite sorgligt. Är det bra? Jag tror det, men kanske hade jag väntat mig mer kärleksroman än långa resonemang utifrån 1: en medelålders och något cynisk kvinnas lätt uppgivna synvinkel, och 2: höggudinnornas mångtusenåriga erfarenhet där bland annat Platons idélära diskuteras. De litterära referenserna är många och så även passningarna till den grekiska mytologin. Går det här hem om du inte har läst Litteraturvetenskap A och B? Boken känns uppfriskande för mig i alla fall och sista meningen i boken lämnar mig med ett leende. Det är Eros som konstaterar att "människor - man måste skratta".
Den må vara lättsmält, men ungefär i mitten av boken dök ett ord upp som jag inte sett på länge. Hämsko! Otippat, eller hur. Broms, hinder, hämning lyder synonymerna till ordet och de är alla välrepresenterade i boken när det gäller hur svårt kärleken har att överleva i det moderna samhället och den diskussionen kommer antagligen att vara aktuell en lång tid framöver?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar