Inferno - Dan Brown

Han blir ständigt nedskriven, Dan Brown. Han kanske inte sörjer det alltför mycket, utan skrattar nog snarare hela vägen till banken eftersom läsarna troget köper böckerna och slukar dem för vad de är: faktaspäckade spänningsromaner om sådant som är aktuellt i tiden. Da Vinci-koden handlade om Jesu roll och liv, Änglar och demoner handlade om påvens mänskliga gestalt samt om katolska kyrkans inställning till vetenskapen, I cirkelns mitt om eventuellt liv ute i rymden och en har jag glömt namnet på, men den handlade om (vill jag minnas) telefonavlyssning och e-postövervakning.

Man vet vad man får. Det är ungefär som den där flickan i en Cole Porter-sång - alltså inget som frångår mallen. Brown levererar en skurk, ett problem som ska lösas under tidspress och professor Robert Langdon är den godhjärtade riddaren som tillsammans med en vacker kvinna (som han för övrigt inte är det minsta sexuellt attraherad av) ska ställa allt till rätta.

Den här boken, Inferno, är inget undantag, men den bjuder faktiskt på några överraskningar. I romanens inledning vaknar Langdon upp på ett sjukhus med minnesförlust och bara några sidor senare har han utsatts för ett mordförsök. Han flyr tillsammans med den unga läkaren Sienna Brooks och när de finner en behållare med ett gömt meddelande som anspelar på Dantes Inferno kan jakten börja.

Visst är det så att man kan störa sig på att Langdon mitt under en språngmarsch som gäller liv och död ändå hinner reflektera över bysantisk arkitektur eller hur gamla anor en viss kryddmarknad har, men det gör mig inte så mycket. Romanen utspelar sig i huvudsak i Florens och eftersom jag nyligen varit där tycker jag att historielektionerna jag får blir riktigt intressanta. Många anspelningar görs på Langdon som snabbtänkt och man får genom andra personer veta hur imponerande hans intellekt ter sig i dessa pressade situationer, men jag väljer att blunda lite samt att läsa lite snabbt och översiktligt. Då står man ut med de där lite klumpiga passagerna.

Det nya greppet i den här boken är den genetiska krigsföringen, eller genetiska terrorismen om man vill kalla det för det. Det finns en tydligare domedagskänsla i den här romanen och lite nya grepp tar den gode Brown både när det gäller tjejen och när det gäller intrigen. Han har skrivit fast sig, säkert både på gott och ont, eftersom han inte kan skriva ytterligare en bok utan att helt och hållet avsluta händelseförloppet från den här.

Som litteraturvetare kan man naturligtvis njuta av Dante-lektionerna som Inferno erbjuder. Inferno är en av tre delar i Den gudomliga komedin och berättar om Dantes vandring ner till Helvetet. Om man kan någonting om detta innan man läser så är detta en uppfräschning av detaljerna och om man inte kan någonting alls innan man läser kan man ändå vila i förvissningen om att Brown kommer att berätta, och det detaljerat, om precis allt som finns att veta. Han hinner till och med kommentera versmåtten i originalskriften, men återigen: det stör inte mig.

Sedan lär man sig ju faktiskt också en hel del. Ta till exempel ordet karantän. När pesten härjade under medeltiden beslutade man att skepp först måste ligga ankrade utanför hamnen i fyrtio dagar innan de fick komma i land. Italienskans ord för fyrtio, quarantena, har gett namn åt just denna företeelse.

En regnig dag är det här precis vad min hjärna, som från och med i förrgår tog semester, behöver och mäktar med. Vill man vara pretentiös kan man läsa Ian McEwan eller P.O. Enquist. Vill man vara pretentiös och ändå läsa den här boken kan man fördjupa sig i sina Dante-studier. Jag vill bara bli underhållen och känna att jag faktiskt fortfarande är läskunnig och då finns inget bättre än sådana här böcker.

Livet efter dig - Jojo Moyes

Ibland går livet i stereo. Jag ser en film som handlar om en oväntad vänskap mellan en vårdnadstagare och en assistent (En oväntad vänskap). Jag ser en annan film om en tjej som blir sällskapsdam/assistent åt en blind kille (E.G.O.). Jag går in på biblioteket och lånar en bok eftersom författarnamnet gör att det ringer en liten klocka. Jojo Moyes är ett namn som liksom sätter sig. Man blandar inte ihop henne med någon annan, även om Mo Yan innehåller ungefär samma bokstäver.

Polis - Jo Nesbø: Äntligen!

Boken sålde slut på två dagar i Norge. Det är förståeligt.

Det står på framsidan att det är en Harry Hole-roman, men det går väl inte? Han dog ju? Och om man inte är helt övertygad om att han faktiskt dog i den förra boken så blir man övertygad om det senare. Det ligger nämligen en man på sjukhuset som har polisövervakning dygnet runt, på grund av att det finns onda krafter som vill se honom eliminerad. Mannens namn förblir hemligt eftersom han är riktigt illa ute.

Han gör någonting speciellt, Jo Nesbø, när han skriver. Att polisen inte är alltigenom god, det är visst och sant, men inte heller skurken är alltigenom ond. Kanske är det Nesbøs förmåga att fånga det allmänmänskliga som gör att jag ändå har en fot kvar i deckarträsket när jag försöker lämna alla andra deckarpölar. Många kriminalromaner tappar attraktiviteten när deras huvudpersoner stagnerar i någon sorts tonårstrotsighet när det gäller förhållningssättet gentemot auktoriteter. Sådan är inte Harry Hole. Han växer upp. Omvärderar vad som är viktigt i livet. Håller sig på mattan. Visst river det och sliter i honom, både när det gäller arbetet som ska utföras, men även när det kommer till alkoholen. Sedan, när mattan dras undan under hans fötter, blixtrar han till och blir som en hämndlysten furie. Seriemördaren som härjar går synnerligen diaboliskt till väga när han kallar poliser till tidigare brottsplatser och avrättar dem på samma sätt som de tidigare offren. Nesbö drar sig inte för att ha ihjäl människor och boktiteln visar tydligt på vilken kategori som är mest utsatt i den här romanen: Polis.

De sexhundra sidorna bara svischade förbi eftersom jag såg till att få sitta ostörd en hel dag. Vinddraget som uppstod när jag bläddrade och bläddrade för att snabbt få reda på vad som skulle hända och hur det skulle gå kan ha orsakat en liten förkylning, men det var det i så fall värt.

Bok och bild från förlaget.

Starcrossed: Helena - Josephine Angelini

Vilken positiv överraskning det här blev! Jag valde den, håll i er nu, tack vare omslaget. Det är en snygg bok med dramatiskt utseende i svart och guld. Jag störde mig tidigt på vissa formuleringar och suckade irriterat över den ibland fumliga översättningen. Sedan glömde jag allt sådant och läste vidare för att få veta vad som skulle hända och hur allt hängde ihop.

Helena är vacker på ett sätt som tar andan ur betraktaren, oavsett om personen är av samma eller motsatt kön. Ändå hatar hon uppmärksamhet och blir ofta klumpig och generad under andras blickar. Som person är hon lugn och timid och vill göra så lite väsen som möjligt av sig. Därför är det mycket oväntat, inte minst för henne själv, att hon flyger på den nya killen Lucas i korridoren och försöker döda honom med sina bara händer första gången de får syn på varandra.

Om inte det fångar läsarens uppmärksamhet vet jag inte vad som saknas. Det är en bra och dramatisk början. De första ledtrådarna till det mytiska innehållet kommer när person efter person presenteras: Cassandra, Creon, Hector, Castor, Daphne och Jason. Den grekiska mytologin skrivs in i den här berättelsen med kärleksfulla blinkningar till Homeros som historieskrivare samt till historiska verk som Iliaden, Odysséen och Aeniden. Man behöver inte vara litteraturhistoriskt intresserad för att tycka att det här är intressant, men visst ger det en extra krydda.

Helena och de flesta i den nyanlända familjen Delos är halvgudar, skapade och formade som arketyper ur den grekiska gudavärlden. Som sådana har de fått olika gåvor att använda på gott eller ond. Det visar sig att gudaätterna ligger i strid med varandra och familjen Delos är en utbrytargrupp som inte vill leva tillsammans med sina mer fanatiska ättlingar. Helena är till en början helt omedveten om sina speciella förmågor och det blir familjen Delos som hjälper henne att utvecklas som halvgud. Samtidigt spirar en komplicerad kärlek mellan Helena och Lucas: de kan inte vara ifrån varandra, samtidigt som Lucas är mycket noggrann med att inte komma henne för nära. Varför han uppför sig så visar sig mot slutet av boken.

Likheterna med Twilight är många: Helena är Bella; den lite klumpiga och fula ankungen som ska utvecklas till en svan; Lucas är Edward med sina superkrafter som han använder på ett alldeles fullkomligt och för sin ålder moget sätt; syskonen och kusinskaran representerar den goda, den bittra, den slagsvillige, den lågmälde osv. Kanske är jämförelserna orättvisa, för de stör inte mig. Det blir intressant, är spännande och jag vill efter avslutad läsning genast låna del två, Hades, för att få reda på hur berättelsen fortsätter. Det är sådana här böcker jag önskade fanns när jag själv var tonåring.

Och bergen svarade - Khaled Hosseini

Romanen inleds med en saga som berättas för två barn: Ett fasansfullt monster rövar bort ett barn från varje by och föräldrarna står skräckslagna vid sidan om, utan att kunna göra någonting. Så berättas det att den yngste pojken, faderns favorit, blir det barn som förs bort och fadern blir sjuk av sorg. En dag reser sig dock fadern upp och går iväg för att leta reda på sin son, även om det innebär att han kommer att dö i sina försök att göra så. När han väl hittar sonen blir uppdraget svårare: sonen har tillgång till porlande rent vatten och lummiga och skuggande trädgårdar att springa runt i, någonting som fadern aldrig kan ge honom. Tvärt om bor familjen i ett kargt område, utan tillgång till rent vatten och med en daglig kamp för överlevnad i det uttorkade landskapet. Fadern får två val där det ena innebär att han tar med sig sonen därifrån, medveten om att pojken kunde ha haft allt det fadern eftersträvat men aldrig kan ge honom själv. Det andra valet innebär att han lämnar pojken som redan glömt honom, dricker en dryck och går tillbaka till sin familj. Det fadern inte vet då är att drycken kommer att innebära att han själv glömmer att han har sett sin son igen.

Berättelsen ramar in det val som Abdullahs och Paris far står inför i verkligheten. Familjen svälter och de har inte råd att mätta alla munnar i huset samtidigt som den nya hustrun väntar ytterligare ett barn. När fadern sätter Pari i en liten vagn och gör sig redo att färdas till Kabul till fots, börjar Abdullah att följa efter. Fadern motar bort honom, puttar honom, slår till honom och kastar till och med sten på honom, men Abdullah låter sig inte skrämmas. Han är den som har tagit hand om Pari hela hennes liv, han har tröstat henne, bytt blöja på henne, matat henne och glatt henne med fina överraskningar. Fadern låter honom till slut följa med och när de kommer fram till Kabul och det gifta men barnlösa paret förstår Abdullah att besöket aldrig kan sluta väl.

Läsaren får sedan följa olika personer under femtio års tid. Det är nutidsskildringar av ett Afghanistan i ständigt krig, utan att för den sakens skull fastna i ältandet av elände. Författaren skriver att så mycket redan har skildrats, att så mycket redan är omskrivet, att det inte är någon idé att upprepa det och detta kan vara ett av de mest geniala dragen i en sådan här typ av bok. Istället beskrivs hur chauffören till det barnlösa paret upplever den sönderbombade muren, hur bilen snabbt blir obrukbar och hur sjukvården försämras i landet. I en annan berättelse får man följa den grekiske tolken som kommit till landet som volontär, men som själv har flytt sitt hemland av andra orsaker än krig. I andra kapitel får man följa Pari och det liv som följde efter det att hon plötsligt skiljts ifrån sin familj. Hon har inga minnen av sin första familj, men Abdullah minns tillräckligt mycket för dem båda. Hans liv har också påverkats och att skiljas så abrupt från sin lillasyster skär djupa sår i själen.

Det här är en riktigt snyggt berättad bok och den är en viktig påminnelse om att människor i utsatta områden, med annan religion och hemmahörande i en annan kultur inte är olika andra människor. De sörjer lika djupt, de längtar lika mycket och gråter lika heta tårar. De har samma svårigheter med att lösgöra sig från sina föräldrar, att möta döden och att åldras. Jag har tyckt så bra om författarens tidigare böcker, Flyga drake och Tusen strålande solar, men av många anledningar är det här hans bästa.

Det är någonting visst med Khaled Hosseinis romaner. Framsidorna till exempel är vackra och lockar till läsning och den här, Och bergen svarade, är inget undantag. Den gula fjädern som syns på några ställen symboliserar mycket av historien, men mer ska jag inte berätta om det.

Bok och bild från förlaget.

Snart...

...är det dags! Recensionsdatum för Och bergen svarade samt Polis närmar sig. I väntan på detta går jag även i väntans tider när det gäller att få bokpaketet som jag har beställt från Adlibris. Möcket roligt. Möcket spännande men inte möcket dyrt.

Förgiftade Äpplens Klubb - Lily Archer

En bekant till mig berättade att hennes bonusson hade brustit i gråt när hon och hennes sambo, tillika pojkens far, hade berättat att de skulle gifta sig. Hon frågade honom varför han var ledsen och tänkte att det kanske berodde på att pojken hoppades på att mamman och pappan skulle bli tillsammans igen. Förklaringen var dock mycket enklare, och kanske mer logisk, än så.
- Jag vill inte att ni ska gifta er, för då blir du min styvmamma och då kommer du att hata mig!

Min bekanta är en god människa och hon älskar sina bonusbarn. Styvmödrarna i Lily Archers bok Förgiftade Äpplens Klubb är inte lika goda. De är mer tyrannlika, med omöjliga krav, med fåniga idéer och med den saken gemensam att de tycker riktigt illa om sina styvdöttrar.

Reena, Alice och Molly är så olika man någonsin kan bli och till en början hittar de inga gemensamma nämnare förutom att de går på samma internatskola. De gör sitt bästa för att upprätthålla någon sorts fasad så att andra inte ska förstå hur familjesituationen ser ut. När allting ändå rämnar för dem och de upptäcker att de inte är ensammast i världen med detta sagolika problem startar de Förgiftade Äpplens Klubb, med huvudsakligt mål att kräva hämnd på sina antagonister och detta genom att ta ifrån styvmödrarna det som betyder mest för dem.

Det här är en lättsam och underhållande ungdomsbok som innehåller allt från pinsamma möten med den snygga killen till roliga beskrivningar av kulturkrocken när en vit kvinna låtsas vara indier. Naturligtvis kommer det en bal i slutet av berättelsen, men det är faktiskt ingen som tappar en sko. Däremot visar det sig att tonårstjejernas föreställningar om rätt och fel och om gott och ont, inte riktigt är lika svartvitt som de först tror.

Utgiven av Natur och kultur.