söndag 9 juni 2013

Och bergen svarade - Khaled Hosseini


Romanen inleds med en saga som berättas för två barn: Ett fasansfullt monster rövar bort ett barn från varje by och föräldrarna står skräckslagna vid sidan om, utan att kunna göra någonting. Så berättas det att den yngste pojken, faderns favorit, blir det barn som förs bort och fadern blir sjuk av sorg. En dag reser sig dock fadern upp och går iväg för att leta reda på sin son, även om det innebär att han kommer att dö i sina försök att göra så. När han väl hittar sonen blir uppdraget svårare: sonen har tillgång till porlande rent vatten och lummiga och skuggande trädgårdar att springa runt i, någonting som fadern aldrig kan ge honom. Tvärt om bor familjen i ett kargt område, utan tillgång till rent vatten och med en daglig kamp för överlevnad i det uttorkade landskapet. Fadern får två val där det ena innebär att han tar med sig sonen därifrån, medveten om att pojken kunde ha haft allt det fadern eftersträvat men aldrig kan ge honom själv. Det andra valet innebär att han lämnar pojken som redan glömt honom, dricker en dryck och går tillbaka till sin familj. Det fadern inte vet då är att drycken kommer att innebära att han själv glömmer att han har sett sin son igen.

Berättelsen ramar in det val som Abdullahs och Paris far står inför i verkligheten. Familjen svälter och de har inte råd att mätta alla munnar i huset samtidigt som den nya hustrun väntar ytterligare ett barn. När fadern sätter Pari i en liten vagn och gör sig redo att färdas till Kabul till fots, börjar Abdullah att följa efter. Fadern motar bort honom, puttar honom, slår till honom och kastar till och med sten på honom, men Abdullah låter sig inte skrämmas. Han är den som har tagit hand om Pari hela hennes liv, han har tröstat henne, bytt blöja på henne, matat henne och glatt henne med fina överraskningar. Fadern låter honom till slut följa med och när de kommer fram till Kabul och det gifta men barnlösa paret förstår Abdullah att besöket aldrig kan sluta väl.

Läsaren får sedan följa olika personer under femtio års tid. Det är nutidsskildringar av ett Afghanistan i ständigt krig, utan att för den sakens skull fastna i ältandet av elände. Författaren skriver att så mycket redan har skildrats, att så mycket redan är omskrivet, att det inte är någon idé att upprepa det och detta kan vara ett av de mest geniala dragen i en sådan här typ av bok. Istället beskrivs hur chauffören till det barnlösa paret upplever den sönderbombade muren, hur bilen snabbt blir obrukbar och hur sjukvården försämras i landet. I en annan berättelse får man följa den grekiske tolken som kommit till landet som volontär, men som själv har flytt sitt hemland av andra orsaker än krig. I andra kapitel får man följa Pari och det liv som följde efter det att hon plötsligt skiljts ifrån sin familj. Hon har inga minnen av sin första familj, men Abdullah minns tillräckligt mycket för dem båda. Hans liv har också påverkats och att skiljas så abrupt från sin lillasyster skär djupa sår i själen.

Det här är en riktigt snyggt berättad bok och den är en viktig påminnelse om att människor i utsatta områden, med annan religion och hemmahörande i en annan kultur inte är olika andra människor. De sörjer lika djupt, de längtar lika mycket och gråter lika heta tårar. De har samma svårigheter med att lösgöra sig från sina föräldrar, att möta döden och att åldras. Jag har tyckt så bra om författarens tidigare böcker, Flyga drake och Tusen strålande solar, men av många anledningar är det här hans bästa.

Det är någonting visst med Khaled Hosseinis romaner. Framsidorna till exempel är vackra och lockar till läsning och den här, Och bergen svarade, är inget undantag. Den gula fjädern som syns på några ställen symboliserar mycket av historien, men mer ska jag inte berätta om det.
Bok och bild från förlaget.

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...