Torka aldrig tårar utan handskar. Del 2: sjukdomen, av Jonas Gardell

Så var den här, Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen. Titeln avslöjar att det inte kommer att bjudas på munter läsning, men vilken berättare han är, Jonas Gardell!

Kärleken mellan Rasmus och Benjamin är långt ifrån självklar, men den är så stark att allt annat kring dem bleknar. Mitt i allt det vanliga svåra - att få kärlek och vardagsliv att gå ihop - tvingas de två unga männen dessutom förhålla sig till en oförstående omvärld, en hatisk press, föräldrar som tar avstånd och en mytbildning kring homosexuella som i dag är svår att förstå att den ens existerat. Dessutom gör sjukdomen entré. Sjukdomen som kallas nya digerdöden. Bögpesten.

Gardell har en dragning åt det melodramatiska och för det mesta fungerar det. Hans ord berör. Romanen är briljant uppbyggd och varvar historier från förr och nu, från barndom till sjukdom, från Benjamin, från Rasmus, från Seppo, Paul, Lars-Åke och Bengt.

Så viktig den är, den här bokserien. Synen på det svarta och det vita: den smittade och den drabbade, där den smittade fick skylla sig själv (den homosexuelle) medan den drabbade var oskyldig (den smittade genom t.ex. blodtransfusion). Berättelserna om den smittades syn på sig själv: ångesten över de egna kroppsvätskorna som hela tiden påminde om smittan som alla förr eller senare dog av. Ordet positiv som för all framtid kom att associeras med någonting negativt: "testet är positivt, det vill säga att du är smittad." Att ta sitt eget liv eller invänta en plågsam och förnedrande död, detta val ställs flera av personerna inför.

Jonas Gardell upprepar orden "Det som berättas i den här historien har hänt. Allt är sant. Jag var en av dem som överlevde. Det här är min och mina vänners historia." Det är starkt och otäckt, men samtidigt så plågsamt vackert.

Korsad, av Ally Condie

Så var den här, Korsad!

Ky och Cassia separerades från varandra under dramatiska former i första boken, Matchad, och när vi möter Cassia igen är hon fast besluten  att hitta Ky igen. Hon är redo att gå hur långt som helst och revanschlystnaden brinner inom henne. Hon vill göra uppror mot staten och har fått tillräckligt många ledtrådar genom hemliga handslag för att kunna påbörja det arbetet. Hennes strävan leder henne bort från allt som hon tidigare känt till, men hon möter den nya världen med stort självförtroende och mod.

Ky däremot, hans strävan leder honom inte bort, utan hem. Han får återvända till den plats där han levt sina första år. Han försöker finna Cassia lika enträget som hon letar efter honom, men det står snart klart att han inte riktigt har samma mål som hon har när det kommer till kritan. I bakgrunden lurar också hotet, både det mot den lilla utbrytargruppen och mot den spirande kärleken mellan Cassia och Ky.

Triangeldramat är spännande: Cassia, Ky och Xander. Xander som Cassia skulle ha matchats mot. Xander med en hemlighet alla andra utom Cassia verkar känna till. Ky har också en hemlighet och är dessutom symbolen för den förbjudna kärleken. Han är en avvikelse och har ingen plats i ett samhälle där deras kärlek skulle kunna fungera öppet.

Så spännande det är! Den där nyfikenheten som man lämnades med i slutet av Matchad väcks tidigt till liv igen och situationen för de båda unga hjältarna (som berättas i vartannat kapitel utifrån Cassias och Kys synvinkel) är fruktansvärd och krävande. Många utsatta människor kan känna igen sig i det här: krigets fasor, detta att ständigt vara rädd och att hela tiden leva i ovisshet och inte veta hur dina nära och kära har det. Titeln gör sig dessutom bra i relation till innehållet, eftersom den här dystra framtidsvisionen börjar presentera sin syn på mänsklighetens bestånd, men samtidigt hålls läsaren på sträckbänken till sista boken innan den fulla innebörden avslöjas.

Nu är det bara att invänta den tredje och sista delen i den här trilogin!
Bok och bild från förlaget.

Boken om Joe, Jonathan Tropper

Joe Goffman återvänder till sin hemstad när hans far har drabbats av en stroke. Omständigheterna skulle kunna beskrivas som pressade för vilken son eller dotter som helst, men om man lägger till att Joe har gett ut en roman som avslöjar hembygdens alla hemligheter, samt tar i beaktning att succéromanen har filmats med två superstjärnor i huvudrollerna och därmed gjort stadens hemligheter till samtalsämnen på allas läppar, så förklarar det varför mottagandet av honom är minst sagt kyligt.

Jonathan Troppers format känns igen: en hemvändande son, en sjuk far, ett taskigt förhållande till syskonen samt en före detta kärlek som nog, mest troligt, var den rätta.

Konceptet fungerar. Det är till och med underhållande och hjärtevärmande från början till slut. Det som tillför lite extra känsla i just den här romanen är delen med den homosexuelle vännen och beskrivningen av småstadens totala brist på acceptans. Det är den detaljen som gör att Tropper kan köra upplägget ett varv till.

En recensent talade om att Boken om Joe skulle ha någonting gemensamt med Jobs bok (alltså Book of Job) , men den kopplingen går mig spårlöst förbi. Jag vill nog framhålla Sju jävligt långa dagar som Troppers främsta roman hittills, men den här är helt klart läsvärd.

Bok och bild från förlaget.

En man som heter Ove - Fredrik Backman

Det finns män som går till en butik för att köpa en dator. Sådana män är ofta redo att lyssna på expeditens kunniga råd. Sedan finns det män som Ove. Sådana män som går till en butik för att köpa en data och som tycker att expediten är dum i huvudet. Ove är i början av den här boken en person som det är lätt att tycka illa om, att irritera sig på, att önska... Ja, att önska att han vore död skulle kunna vara en rimlig tanke.

Det tycker Ove själv också. Han är redo att dö och han har bestämt hur det ska gå till. Han är färdig med sitt liv, överflödig på jobbet och det finns ingen glädje eller färg kvar i livet sedan hans hustru gått bort. Problemet är bara att det flyttar in en ny familj i kvarteret och plötsligt blir ingenting sig likt. Istället för att ta sitt liv måste han hjälpa henne med en grej. Och dö kan han ju göra en annan dag. Problemet är bara att nästa dag dyker någonting annat upp.

Ove är riktigt, riktigt otrevlig. I de första tillbakablickarna står det klart att han alltid har varit lite egen. Rekordelig och ärlig, men lite egen. Hans rättspatos är starkt och jag tänker att då är det någonting som har hänt som har gjort honom cynisk och bitter. Det är bara det att den där första, grovhuggna bilden av honom sakta krackelerar. Hans historia; den som förklarar relationen till grannen som han nu är osams med; den som berättar om Sonja, kvinnan i hans liv; hans första jobb; hans möte med den iranska och nyinflyttade grannfrun som kommer med mat varje gång hon dyker upp; mötet med spolingen som inte kan laga en cykelpunktering och som är så dum att han på allvar funderar på att köpa en fransk bil... Alla vägar bär till Ove, som under ett trehundratal sidor förvandlas från outhärdligt kräk till superhjälte.

Det går inte att säga när det sker. Jag vet inte när insikten om vem Ove verkligen är drabbar mig, men när den väl gör det blir jag varm i hjärtat och jag slits mellan att sluta läsa och att fortsätta. Spara kakan eller ha den kvar? Formuleringarna är helsköna och känns igen från Fredrik Backmans blogg.
"Jimmy har försökt få alla gemensamt att börja kalla Parvanehs och Patricks kök för 'Dödsstjärnan" och Ove för 'Darth Ove'. Ove begriper inte vad det ska betyda, men han misstänker att det är något fullkomligt idiotiskt."

När Backman beskriver Oves första möte med Sonjas pappa blir det just backmanskt med orden: "De båda männen tittade på varandra något ögonblick. Så nickade Sonjas pappa. Och Ove nickade kort tillbaka. Och sedan reste de sig så sakligt och beslutsamt som två män kanske skulle göra om de precis enats om att gå ut och ta livet av en tredje."

När skillnaden mellan Ove och Sonja ska förklaras skriver han: "Han förstod aldrig varför hon valde honom. Hon älskade bara abstrakta saker, som musik och böcker och konstga ord. Ove var en man full av det konkreta. Han tyckte om skruvmejslar och oljefilter. Han gick genom livet med händerna nertryckta i byxfickorna. Hon dansade."

Den iranska frun känns också igen och hon är lika skön i boken som hon beskrivs i verkligheten. Dedikationen på både första och sista sidan bränner till lika varmt som tårarna mot kinderna under de avslutande trettio sidorna. Det här kan mycket väl bli det här årets mest överraskande läsupplevelse och det är bara januari.

Glasbarnen - Kristina Ohlsson

Billie och hennes mamma flyttar in i ett hus men det står snart klart att huset inte vill ha dem där. Eller, det är snarare något eller någon i huset som inte vill ha dem där. Billie hör knackningar på fönsterrutan under natten, någon lämnar ett handavtryck i dammet på ett litet bord och samma någon lämnar hotfulla meddelanden som uppmanar dem att flytta därifrån. Mamma blir arg på Billie när hon påstår att det spökar, men det är ju inte mamma som har sett den stora ljuskronan svänga fram och tillbaka trots att det inte är korsdrag i huset. Billie tar hjälp av sina två kompisar i sin jakt på sanningen om vad som verkligen har hänt tidigare i huset och hon träffar dessutom på inte bara en, utan flera, skumma typer på vägen. Bland det läskigaste är när någon har ställt upp de två glasfigurerna i fönstret i rummet som mamma alltid låser på kvällen...

Läsaråldern på Glasbarnen är satt till 9-12 år. Min son som är åtta skulle antagligen skita knäck i spiral om han läste den här, för den är riktigt spännande och passar därför den som inte är räddhågsen av sig. Bok och bild från förlaget.

Konsten att vara kvinna - Caitlin Moran

Vi läste den här i bokklubben och jag hade verkligen sett fram emot  att läsa den. Jag lämnades till viss del oberörd av Konsten att vara kvinna, vilket kan bero på att innehållet är väldigt brittiskt. Namn, tv-personligheter, arbetarklass, sexuell revolution... Jag, så svensk och mellanmjölkig som jag är, har redan läst det här. Har följt diskussionen i DN. Har reflekterat över det i all min svenskhet, bl.a. i Bitterfittan av Maria Sveland. 

Samtidigt är det möcket, möcket roligt. Tricket är nog att inte läsa hela boken i ett svep. Läs ett kapitel. Begrunda. Le igenkännande åt beskrivningen gällande frihetskänslan när man tar av sig en BH som inte riktigt sitter som den ska. Den känslan är att jämföra med att ta av sig pjäxor efter en dag i skidbacken. Skratta åt underklassmarkeringen att trivas bättre med att bära på en pimpad tygkasse än att kränga på sig en dyr handväska. 

Klart läsvärd, men behöver en grupp roliga och intressanta människor att dryftas med.

Flickan från ingenstans - Justin Cronin

Dystopierna verkar dras till mig som vampyrer dras till pumpande människoblod. Eller så är det jag som dras till dystopierna. Hur det än är ställt med den saken, så är Flickan från ingenstans den senaste i raden att avhandla.


904 sidors läsning som har erbjudit både underhållande och långsamt berättande. Jag körde fast någonstans vid sidan 350, men skam den som ger sig. I dag är jag glad över att jag fortsatte.

Ett superhemligt amerikanskt experiment går fel och ett farligt virus sprider sig snabbt över kontinenten. Viruset orsakar... ja, vi kan väl kalla det personlighetsförändringar och dessa gör att hela staten mer eller mindre ödeläggs. Kvar finns små samhällen som måste sluta sina murar kring det lilla som finns kvar att bevara, men det är mycket olika hur människorna i samhället ser på livet. Vissa har inget framtidshopp medan andra skjuter verkligheten ifrån sig. Ytterligare andra lever livet med tillförsikt och sedan finns det de som vill ta reda på mer. När en flicka en dag dyker upp från ingenstans förändras tillvaron ännu en gång och det står klart att det finns ett uppdrag att utföra.

Originaltiteln är The passage och hade jag inte vetat detta skulle nog den delen av boken, som dyker upp någonstans vid sidan 800, gått mig förbi. Nu hakar jag inte helt och hållet upp mig på den svenska titeln Flickan från ingenstans, även om den översättningen sprider ett mystiskt sken över varje del av innehållet.

Det har tydligen kommit ut en fortsättning nu, The Twelve, men jag är nog inte redo att fortsätta läsningen på engelska. Jag kommer dock att läsa den.