En man som heter Ove - Fredrik Backman

Det finns män som går till en butik för att köpa en dator. Sådana män är ofta redo att lyssna på expeditens kunniga råd. Sedan finns det män som Ove. Sådana män som går till en butik för att köpa en data och som tycker att expediten är dum i huvudet. Ove är i början av den här boken en person som det är lätt att tycka illa om, att irritera sig på, att önska... Ja, att önska att han vore död skulle kunna vara en rimlig tanke.

Det tycker Ove själv också. Han är redo att dö och han har bestämt hur det ska gå till. Han är färdig med sitt liv, överflödig på jobbet och det finns ingen glädje eller färg kvar i livet sedan hans hustru gått bort. Problemet är bara att det flyttar in en ny familj i kvarteret och plötsligt blir ingenting sig likt. Istället för att ta sitt liv måste han hjälpa henne med en grej. Och dö kan han ju göra en annan dag. Problemet är bara att nästa dag dyker någonting annat upp.

Ove är riktigt, riktigt otrevlig. I de första tillbakablickarna står det klart att han alltid har varit lite egen. Rekordelig och ärlig, men lite egen. Hans rättspatos är starkt och jag tänker att då är det någonting som har hänt som har gjort honom cynisk och bitter. Det är bara det att den där första, grovhuggna bilden av honom sakta krackelerar. Hans historia; den som förklarar relationen till grannen som han nu är osams med; den som berättar om Sonja, kvinnan i hans liv; hans första jobb; hans möte med den iranska och nyinflyttade grannfrun som kommer med mat varje gång hon dyker upp; mötet med spolingen som inte kan laga en cykelpunktering och som är så dum att han på allvar funderar på att köpa en fransk bil... Alla vägar bär till Ove, som under ett trehundratal sidor förvandlas från outhärdligt kräk till superhjälte.

Det går inte att säga när det sker. Jag vet inte när insikten om vem Ove verkligen är drabbar mig, men när den väl gör det blir jag varm i hjärtat och jag slits mellan att sluta läsa och att fortsätta. Spara kakan eller ha den kvar? Formuleringarna är helsköna och känns igen från Fredrik Backmans blogg.
"Jimmy har försökt få alla gemensamt att börja kalla Parvanehs och Patricks kök för 'Dödsstjärnan" och Ove för 'Darth Ove'. Ove begriper inte vad det ska betyda, men han misstänker att det är något fullkomligt idiotiskt."

När Backman beskriver Oves första möte med Sonjas pappa blir det just backmanskt med orden: "De båda männen tittade på varandra något ögonblick. Så nickade Sonjas pappa. Och Ove nickade kort tillbaka. Och sedan reste de sig så sakligt och beslutsamt som två män kanske skulle göra om de precis enats om att gå ut och ta livet av en tredje."

När skillnaden mellan Ove och Sonja ska förklaras skriver han: "Han förstod aldrig varför hon valde honom. Hon älskade bara abstrakta saker, som musik och böcker och konstga ord. Ove var en man full av det konkreta. Han tyckte om skruvmejslar och oljefilter. Han gick genom livet med händerna nertryckta i byxfickorna. Hon dansade."

Den iranska frun känns också igen och hon är lika skön i boken som hon beskrivs i verkligheten. Dedikationen på både första och sista sidan bränner till lika varmt som tårarna mot kinderna under de avslutande trettio sidorna. Det här kan mycket väl bli det här årets mest överraskande läsupplevelse och det är bara januari.