söndag 29 juni 2014

Coraline - Neil Gaiman

"Vad är det här för bok?" frågade min sexåring.
"Det är en skräckbok." svarade jag, varpå han snabbt slängde den ifrån sig. Jag berättade om handlingen för min tioåring och han började le åt allt det läskiga.

Boken är helt fan-ta-stisk! Coraline flyttar in i ett hus tillsammans med sina upptagna föräldrar. Huset bebos av flera personer: Mr Hobo som dresserar en råttcirkus och skådespelartanterna som var framgångsrika när de var unga och vackra. Mr Hobos råttcirkus är inte redo att uppträda vid berättelsens början och skådespelartanterna spår Coralines framtid i teblad där de finner att hon svävar i stor fara.

I sina upptäcktsfärder i huset finner Coraline en dörr som inte leder någonstans. När hon öppnar dörren är den igenmurad med tegelstenar. Dörren lämnar henne ingen ro och när hennes föräldrar är borta knycker hon deras nyckelknippa för att öppna dörren igen. När hon gör det finner hon att tegelstenarna är borta och istället finns där en hall som ser ut precis som den gör i hennes eget hus. Hon går in och lägger märke till att utrymmet bakom tegelväggen gömmer ett hus som ser precis ut som hennes eget, bara spegelvänt. I köket står en kvinna som nästan ser ut som  hennes mamma och i ett annat rum finns en man som nästan ser ut som hennes pappa. Men bara nästan. Deras fingrar är lite för långa, deras naglar lite för vassa och istället för ögon har de knappar som oseende tittar på henne. I det spegelvända huset med föräldrar som nästan, men bara nästan, ser ut som hennes egna får hon allt hon vill ha. Mat, leksaker, tid med nästan-föräldrar som alltid har tid med henne. Ändå flyr hon tillbaka, överväldigad av känslan av att föräldrarna med knappögon ser hungrigt på henne.

Väl tillbaka i sitt vanliga hus pustar Coraline ut. Problemet är att hennes vanliga, upptagna föräldrar inte är där. Hon väntar två dagar, men de kommer inte tillbaka. När hon går förbi en spegel ser hon dem plötsligt - på andra sidan glaset. Hennes mamma lutar sig fram och andas på spegelglaset. Sedan skriver hon snabbt, spegelvänt: HJÄLP OSS. Coraline förstår då att hon måste gå tillbaka till det spegelvända huset för att rädda sina föräldrar.

Här ler min tioåring som störst och tycker att det är ofantligt spännande. Vilket det också är! Jag antar att den här boken kan läsas på flera nivåer, men oavsett vilken man väljer så är den helt makalös. Den är inte lång, så det här är en perfekt bok för en icke erfaren och icke läsvan person.

Den är filmatiserad också. Kolla här.

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...