Dyngkåt och hur helig som helst - Mia Skäringer

Jag mötte Mia Skäringer första gången i tidningen Mama. Jag blev inte tvärtagen av henne, utan det dröjde några krönikor innan jag kunde se den skarpa kniv hon höll i istället för pennan (eller tangentbordet om man ska vara petig). Det är lite så att jag nog är pryd, när det kommer till kritan (många hänvisningar till skrivdon blev det där) och jag har faktiskt svårt för ord som kåt och knulla. De blir vulgära för mig och jag kan inte se någonting vackert eller naturligt med orden. Ändå, när Mia Skäringer skriver om dem, med sitt språkbruk och sin brutala ärlighet blir det rakt på, skärande vackert och fucking jättejobbigt.

Hon skriver om allt i Dyngkåt och hur helig som helst; nederlaget, det dåliga samvetet och otillräckligheten i att separera och vara ifrån sina barn varannan vecka; det svåra och fina i att leva tillsammans i en ihopklistrad plastfamilj samtidigt som den familjen är mer verklig och sann än den man hade haft om man inte gått vidare; om kroppsliga åkommor som att blöda igenom mastodontblöjor när man har cellförändringar som inte är, men som kan utvecklas, till cancer; om att ha ett barn som inte är som andra och hur man ska vara en fin morsa när man ändå ofta förvandlas och blir sur...

Hon skriver själv att hon går omkring med hjärtat i händerna samt att hon är en känslonarkoman och inte orkar med det ytliga och tomma. Det märks i hennes texter: hon klarar inte av något lull-lull eller krusidullande. Hon kommer till poängen direkt och lägger inte ut texten i långa haranger för att till slut nå fram. Det är befriande, samtidigt som man riskerar att få en överdos av hennes brutala ärlighet om man läser allt i ett stycke.

Jag har inte sett ett enda avsnitt av Mia och Klara och tänker att jag kanske borde göra det. Mia är rolig, samtidigt som hon kryper in under huden och presenterar tankar som inte alltid är så smickrande att känna igen sig i.