Jag visste inte mycket om romanen innan jag började läsa och kanske har jag låtit mig luras av titeln. Det här är inte en bok om en kvinna, utan om en massa människor som på ett eller annat sätt är knutna till varandra. Kanske är det Anna som, när hon anländer till Moskva, blir en katalysator för andra människor att handla och tänka över sina liv utifrån de beslut hon tar.
Anna Karénina är gift med en man som behandlar henne likgiltigt och detta har hon funnit sig i. När hon reser till Moskva för att hälsa på sin bror Oblonski möter hon Wronski, som hon blir passionerat förälskad i. Wronski har tidigare uppvaktat Kitty men faller för Anna, vilket gör Kitty sjuk av hjärtesorg. Kitty i sin tur har tackat nej till friaren Levin som återvänder till sitt gods ute på landet för att slicka sina sår, tillintetgjord och förnärmad. Anna lämnar make och son för att leva tillsammans med Wronski, men finner likväl att hon inte är nöjd med sin situation när hon som fallen kvinna nekas umgänge med sonen och dessutom stängs ute från alla sociala sammankomster.
Romanen är detaljrik och ömsom långsam, ömsom händelserik. Jag tycker inte alls om Annas person och jag tänker, hädiskt nog, att Lev Tolstoj inte beskriver kvinnan särskilt väl alls. Männen däremot är mångfacetterade och livfulla. Där är hjärta och smärta i insiktsfull förening, medan kvinnorna är schablonmässigt svartsjuka, bittra och enfaldiga.
Anna blir för mig en ganska osympatisk människa på grund av sitt vankelmod och sina svartsjuka utspel. Kanske är jag orättvis och borde ta hänsyn till den tid berättelsen utspelar sig för hur stor var möjligheten för en kvinna att slå sig fri? Kanske mindre än minimal, men hon gör dock just detta och blir sedan besviken när vardagen tar över och livet ändå inte blir som hon tänkt sig. En stor behållning med boken är hur Tolstoj visar att männen kan göra exakt det Anna gör just för att de är män, medan hon straffas hårt i och med att hon är kvinna. Då är jag mer förtjust i Levin som är den mänskligaste av alla karaktärerna. Jag hörde någonstans att han är Lev Tolstojs alter-ego och kanske är det också därför han får mest liv?
Inte en klassiker för intet och jag avslutar läsningen med en sorts, ja inte hatkärlek. Blasékärlek mer, om det begreppet nu existerar.
2 kommentarer:
Jag är imponerad av att du ens tog dig an den och sen tog dig igenom den!
Men din text om den väcker också en gnutta (bara en gnutta, dock) intresse hos mig och nästa gång kommer jag inte att rygga tillbaka när jag ser Tolstojs namn :)
Det finns så mycket mer att säga, att avhandla: teman som moderskapet, kvinnlig vänskap, manlig dito, politik, bondesamhälle kontra aristokrati... Jag orkar inte beröra allt och dessutom orkan ingen läsa allt. Knappt jag själv. Men intressant har det varit = )
Skicka en kommentar