Ego girl - Carolina Gynning

Jag satt med Amos Oz i handen och bara kände att "Nej, jag vill verkligen inte!" och lät blicken vandra över bokhyllorna. Längst ner trängs ett par pocketar som jag fått av systeryster, och en av böckerna fångade min blick med sina chockrosa bokstäver: Ego girl.

Lite Carolina Gynning, så här en måndag med pissigt väder, varför inte? Fyra timmar senare har jag tittat på bilder, förundrats, förstummats, absolut inte fördummats och kommit fram till att denna vackra blondin också är människa.

Hon är smart, Carolina Gynning, inget snack om saken. Snäll och kanske lite dum, som BOK sjunger. För herre min skapare vad hon har varit med om: kokainfester, sexoriger, dokusåpavinster, psykopatinhysare, sultandekoration, älskarinna till fotbollshjältar, ryska miljonärer och you name it. Misshandlad och uthängd på löpsedlar, utnyttjad och emellanåt lurad, men inte en enda gång anser hon sig vara ett offer. Allt hon gjort och utsatt sig för har hon gått in i med öppna ögon, påstår hon, och allt berättas charmigt och rakt på sak.

Hon är skogstokig, det råder det inte heller några tvivel om, men samtidigt verkar hon rar. Ömsint och faktiskt snäll. Hon har haft många män i sitt liv, men varje gång har hon varit upp över öronen förälskad, trott att hon träffat rätt. Att det sedan inte blivit så är en annan historia.

Mest intressant är när hon beskriver sig själv som en tvådelad person: en Carolina som ligger på golvet och gråter och tycker synd om sig själv, och en som står bredvid och skakar på huvudet. Det är den andra Carolina som lämnar den ledsna, som skakar av sig det tråkiga och när hon gråtit färdigt och ältat så går hon vidare. Jag vet inte om det är nyttigt eller om det kommer att hinna upp henne en dag, men man förstår henne bättre sett i det ljuset, hur hon kunnat resa sig så många gånger.

Gynning skriver också att ingen borde tycka synd om henne och kanske är det så. Ändå gör jag det, utifrån mitt sätt att leva livet. Jag önskar henne ro, även om hon själv säkert inte gör det.

Familjeaffärer - Tony Parsons

Cat, Jessica och Megan är systrar och står i centrum för denna relationsskildring där barn och tvåsamhet är temat. Tony Parsons gör många goda iakttagelser som i alla fall jag känner igen mig i, både i den här romanen och även i Mannen och pojken.

Jessica vill inget hellre än att bli gravid, men kan inte. Megan ska avsluta sina läkarstudier och vill inte bli gravid, men blir det. Cat är fast övertygad om att hon aldrig vill ha barn och är lämpligt nog ihop med Rory som är steriliserad. Många roliga formuleringar och scener presenteras, men blir till slut lite som oneliners. Händelser staplas på varandra så att vissa roliga inslag får bara med, är min känsla, och Parsons skulle kunna jobba efter "kill your darlings"-devisen.

Ändå är det underhållande och han gör helt okej kvinnoporträtt. Det är mansskildringarna som inte är lika bra och jag undrar varför. Männen reduceras till otrogna knullmaskiner (jag vet, fult ord, men det är ständigt återkommande i boken) eller rädda harar som tvivlar på sig själva. Parsons gör också en intressant passning av att kvinnornas mamma lämnar dem och fadern när barnen är små, vilket får stor betydelse för deras syn på äktenskap och familjeliv.

En halv gul sol - Chimamanda Ngozi Adichie

"Världen var tyst när vi dog". Det är en av de sista meningarna i denna berättelse om Kainene och Olanna, tvillingsystrar i -60-talets Nigeria. Författarinnan växlar skickligt i tidsskildringen när hon dels skildrar början av årtiondet med de nyrikas middagsbjudningar och diskussioner om Nigerias politiska styre och dels visar på decenniets slut med krigets fasor och bittra verklighet.

Litteraturen är ett fantastiskt medel för att berätta om omvärlden. Där en faktatext levererar årtal och kronologiska skeenden kan en roman av det här slaget visa på människoöden mitt i de skeenden som är krig, svält, svek, manniskans ondska och godhet, hur krig kan förändra... Jag bär den här romanen med mig, inte minst i formuleringen "Världen var tyst när vi dog". Kan man inte säga att historien upprepar sig där? Det som hände i Nigeria/Biafra händer fortfarande och världen är tyst och tittar på - om det inte finns oljefyndigheter eller andra kapitalistiska förtjänster med att gå in och ta ställning.

Romanen är en släktkrönika där tvillingsystrarna Kainene och Olanna står i centrum. Familjen är nyrik och rör sig ledigt i borgarklassen där alla har ihop det med alla. Tvillingsystrarna är lika olika varandra som äpplen och apelsiner: Olanna är vacker och vänlig och blir vän med alla. Alla män åtrår henne, öppet eller dolt, men själv faller hon för den fule Odenigbo, som arbetar hårt för ett självständigt Biafra. Kainene är mörk, hård och cynisk och låter sig inte imponeras så lätt. Hon är affärskvinnan som går sina egna vägar och väljer den försynte och mycket brittiske Richard till älskare. Man får också följa tjänaren Ogwus resa från att vara en i familjen till hans tvångsrekrytering till den biafranska armén och livet i skyttegravarna.

Växlingen mellan början och slutet av decenniet gör att intrigerna hålls vid liv och intresset behålls tillsammans med nyfikenheten på vad som egentligen har hänt. De historiska skeendena i all ära, men det är personernas öden man vill veta mera om.

Romanen är varm och lämnar starkt avtryck. Läs den.

En intressant artikel om författarinnan finns att läsa här.

På Chesil Beach - Ian McEwan

Mmm... McEwan. Jag säger bara språket, tempot och karaktärerna. Där har ni magin med denna roman.

Efter att ha läst om Annas läsupplevelse av denna bok och när jag av en händelse snubblade över densamma, när jag i torsdags nästan attackerade min bibliotekarie med mina boklån, fick På Chesil Beach följa med hem.

I en anda som av någon anledning påminner mig om Thomas Mann och grabbarna läggs berättelsen om nygifta paret Edward och Florence fram. Språket är sprakande och jag trollbinds av författarens uttryckssätt samtidigt som porträtten av paret är finmejslade och utsökta. Mmm, jag ville inte att det skulle ta slut och till en början gör det inte det heller. Tempot är inledningsvis långsamt och detaljerat, vilket gör sig bra när man lär känna Edward och Florence. Sedan rasslar det bara till och slutet närmar sig obevekligt. Föreställningar och missförstånd, kärlek och uppbrott, försoning med livet men inte med det förflutna gör att många tankar snurrar när jag vänt på sista bladet.

Det är så mycket jag känner igen mig i, trots att romanen utspelar sig i 60-talets England, mitt i en omvälvande tid. Det slår mig, återigen, att det är viktigt att man lever efter sin egen övertygelse och inte efter andras, att man gör upp med sin barndom och att man bestämmer sig för vilken människa man vill vara.

Jag känner mig lite förbryllad över vad som händer och över vad som inte händer, men vet att jag kommer att läsa fler av McEwans böcker, bara för att se om detta var en engångshändelse eller om det finns mer att hämta. Jag hoppas på det sistnämnda.