Sonen - Jo Nesbø

Jo Nesbø är tillbaka med sin tolfte thriller och jösses vilken nivå den här killen har. Efter alla böcker med Harry Hole i huvudrollen kan man tänka sig att det är lätt att fastna i ett sätt att skriva, men nej då. Här är det nytt och fräscht, spännande på helt nya sätt och genomtänkt överraskande. 

Ta bara en sådan sak att jag som läsare får följa en massmördares hämndodyssé och fattar tycke för honom. Jag tycker att han är sympatisk och att han nog till viss del kan vara berättigad att handla som han gör. Lite psyko, jag vet. 

Sonny Lofthus rymmer från Norges säkraste fängelse efter att han får reda på nya omständigheter rörande faderns förmodade självmord. Sonny, som tidigare tagit på sig andras brott i betalning mot heroin, ställer till det både för sig själv och andra när han börjar ta tillbaka vittnesmål och - när han väl har rymt - börjar bestraffa dem som gjort ont mot honom och hans far. 

Samtidigt får läsaren också följa Simon Kefas, en till åren kommen polis som arbetat nära Sonnys pappa. Han följer Sonny tätt i spåren, tätt förföljd av sin nya partner Kari Adler. Korruptionen är lika vanlig på fängelset som i polishuset och hela romanen visar att det inte går att lita på någon. 

Läsvärd, alla 540 sidorna, även om rättningsnerven i mig kommer i gungning när det är några han/honom som är felaktiga samt detta förkastliga även fast! Sedan är det filmiskt beskrivit, något så in i norden. Det är inget som stör - tvärt om - men boken kommer att göra sig bra på bioduken. För visst måste den filmas? 

Bok och bild från förlaget. 

Gregor - de hemliga tecknen, av Suzanne Collins

Läsäventyret fortsätter. Gregor och Boots hälsar på i Underjord där deras mamma fortfarande är svag efter att ha drabbats av pesten. Hon är på bättringsvägen och alla i Underjord samlas för att fira Hazards födelsedag. Hemma i ovanjord finns Mrs Cormaci som tar hand om pappan och Lizzie, och jag har en bestämd känsla av att den damen inte riktigt är den hon utger sig för att vara. På ett bra sätt.

Det märks att bokserien börjar gå mot sitt slut. Handlingen blir mer intensiv, händelserna mer brutala och tempot skruvas upp. Det finns ingen direkt profetia att uppfylla den här gången, men stämningen är otäckare än någonsin. Barnen hör rykten om att råttorna, gnagarna, håller på att tvångsförflytta mössen, knaprarna. Det är bara det att de aldrig hörs av senare och när en av knaprarna söker upp Luxa och överräcker hennes tiara så är det ett direkt rop på hjälp. Mössen, som varit en viktig del av att Luxa överlevde i djungeln i förra boken, är hårt ansatta och barnen möter många faror i jakten på att rädda så många som möjligt av dem.

Spoilervarning: läs inte vidare om du inte vill veta vad som kommer att hända, men detta måste sägas: när barnen hinner ifatt råttorna och ser hur de behandlar mössen, bl.a. hur de föser flocken med möss mot en säker död vid foten av en vulkan, då är det inte svårt att göra kopplingen Andra Världskriget och nazisternas behandling av t.ex. romer och judar. De små mössen gasas ihjäl av de giftiga ångorna som pyser ut ur vulkanen och när de är döda fungerar den flytande lavan som en levande krematorieugn och mösskropparna brinner upp och alla spår suddas ut.

Det här är fantastiska böcker att läsa tillsammans med barnen. De är brutala, men samtidigt viktiga, roliga, spännande och utmanande. I skrivande stund har vi läst tre kapitel ur den avslutande, femte delen av Suzanne Collins serie och finalen ser ut att inte gå av för hackor!

Finns att köpa här! Bild lånad av förlaget.

Skuggorna - Katarina Wennstam

"När den straffrättsliga nivån inte ligger i linje med det allmänna rättsmedvetandet har domstolarna misslyckats /.../ Den dag folket reser sig upp mot domstolarna för att de är missnöjda, då har vi förlorat." Detta säger Nils Becker, professor i juridik, till Shirin när de diskuterar de våldsbrott som metodiskt och välplanerade har genomförts under sommaren.

Till och med juristerna diskuterar brotten. De vet vad de ska svara utifrån sin yrkesroll - vad lagen säger. Men vad tycker de själva? Brottsoffren är i det här fallet de som tidigare har varit förövare. De, alla uteslutande män, blir misshandlade och utsatta för samma form av kränkningar som de själva gjort, och en av världens äldsta lagar omsätts i praktiken: ett öga för en öga, en tand för en tand, en lem för en lem, bortdraget hår för bortdraget hår. En våldtäkt för en våldtäkt.

Omgivningen reagerar på olika sätt: äntligen! menar någon. En facebookgrupp skapas och samlar in pengar för att visa sitt stöd. Många män känner sig hotade och undrar varför inte polisen gör mer.

Så kommer den del av boken som ger mig som läsare ståpäls. Trots att jag har hört resonemanget förr, så händer det något när det görs i skönlitterär form: det omvända perspektivet. Länspolismästaren säger på en presskonferens:
- Det kan finnas anledning för män att iaktta försiktighet under den tid som vi arbetar med det här. Vi vet inte när de kommer att slå till igen och vi vill förstås inte att någon mer ska komma till skada. De flesta brotten har skett i hemmiljö, så mitt råd till män är att vara vaksamma när man öppnar dörren, inte släppa in vem som helst hemma och även vara mycket försiktig då man rör sig i offentliga miljöer. Inte ta med sig kvinnor man inte känner väl hem från krogen. om man känner att någon följer efter en ska man kanske söka sig till en folksamling. Inte vara ensam, så att säga. Kanske inte gå hem från jobbet helt ensam, till exempel. inte ta för stora risker. Det är mitt råd.
    Bengt Algotsson lutar sig bakåt och tittar nöjt på sina kollegor.
- Hur menar länspolismästaren? kommer det från publiken. Ska inga män i hela Stockholms län kunna röra sig fritt ute på stan?
    Det hörs några skratt, som ackompanjeras av huvudskakningar. Hur skulle det se ut?
- Dessutom är det väl inte alla män?, fyller en annan reporter i. Det rör väl sig bara om vissa män. De ger ju sig inte på vem som helst, eller hur?
- Menar du att män ska hålla sig inomhus och inte öppna dörren? Under hur lång tid då? Hela sommaren?
    Bernt Algotsson ler när han svarar. - Jag säger det här av omsorg, inget annat. Jag vill inte att någon ska råka illa ut. Men om en man vet med sig att han har betett sig illa mot en kvinna... ja, då kanske han ska passa sig lite. Ett tag i alla fall. Vi är som sagt säkra på att vi kommer att gripa dem snart.
- Förlåt parallellen här, hörs en röst från andra raden. Men var det inte just så era kollegor sa i samband med den så kallade Hagamannen i Umeå? Tills vi har gripit den som våldtar kvinnor ute i parker och på cykelvägar så kanske kvinnor ska passa sig?
    Bernt Algotsson skruvar på sig, men nickar ändå till svar.
- Och den utredningen tog över tio år, säger reportern.
På det har länspolismästaren inget bra svar.

Syftet med att beskriva situationen så här? Jag tror att det är för att visa hur absurt resonemanget kan vara. Men är det absurt för att det handlar om män den här gången? Om texten ovan hade handlat om kvinnor istället så hade vi ju känt igen resonemanget, fast då som en uppriktig uppmaning.

I övrigt får vi i Skuggorna möta Shirin Sundin som nu har levt ett halvår som frånskild, hennes bror som blir en tänkvärd parallell eftersom han är vän till ett av brottsoffren, Charlotta Lugn med migrän och ett förhållande i gungning. Och så Madeleine Edwards som fortfarande är min favorit. Lite äldre, lite mognare och framför allt lycklig tillsammans med Mats, som jag också kommit mig för att tycka extra om i Wennstams böcker.

Förutom är det här är välskrivet och spännande så är det också finurligt konstruerat. När det avslöjas vilka  det är som ingår i hämnargruppen, vilka som är skuggorna, då får jag lite ståpäls. Frågan som dröjer sig kvar är fortfarande: får de skylla sig själva, de här männen - brottsoffren som tidigare var förövarna? Nej, blir svaret, för vi kan inte ta lagen i egna händer, även om vi tycker att straffet är för lågt. Är straffet avsuttet så är brottet sonat. Ändå är det inte ett självklart svar, vilket Wennstam visar på ett mycket tänkvärt sätt.

Bild lånad av förlaget.

Legend - Marie Lu

Ännu en välskriven och spännande dystopi med intressanta karaktärer! Legend, av Marie Lu, presenterar Day och June, som i var sitt kapitel berättar om sin vardag i det land som en gång kallades USA.

Västkusten som går under namnet Republiken ligger i ständigt krig med Patrioterna, den rebellstyrka som gör uppror. June är ett femtonårigt underbarn, den enda i sitt slag, som har fått toppoäng i prövningarna alla barn genomgår när de är tolv. Hon har rekryterats av Republiken och gjort rekordframsteg. Hennes äldre bror Metias känner stor omsorg om henne efter föräldrarnas frånfälle och han är hennes stora trygghet i världen. När Metias blir mördad pekar spåren mot Day.

Day tillhör varken Republiken eller Patrioterna. När han var tolv och genomgick prövningen blev han underkänd och därmed bortförd av staten för att sättas i arbetsläger. Lägren visar sig vara påhittade för att ingen ska ifrågasätta vad som händer med alla barn som inte återkommer. Alla, både staten och Days föräldrar, tror att han är död. I själva verket rör han sig fritt på gatorna och försörjer sig som tjuv. Hans bedrifter är omtalade och nästan mytomspunna, eftersom han genomför sina tillslag med både intelligens och påhittighet. Brodern John vet att han lever och Day levererar olika förnödenheter till familjen, speciellt sedan yngste brodern Eden insjuknat i pesten.

June träffar Day och medverkar till och med till att han fängslas, men hon fängslas själv av den ovanlige pojken. Strax innan hennes bror blev dödad hade han sagt att han ville visa henne något. Det dröjer innan hon kommer på vad det är, men när hemligheten blir känd för henne förstår hon att ingenting är som hon trott. Dagen för Days avrättning närmar sig och hon måste omvärdera allt hon känner till.

Legend är den första i trilogin om June och Day och är skriven i samma anda som Hungerspelen och Divergent. Underhållande, spännande och välskriven.

Den stumma flickan - Hjort & Rosenfeldt

Riksmord kopplas in när en familj hittas mördad i Torsby. Torkel, Anja, Billy och sist, men inte minst, Sebastian beger sig till den värmländska bygden för att åter möta en liten, lokal poliskår som inte har kunnandet eller resurserna att lösa brottet på egen hand. Torkel styr den något bångstyriga gruppen med fast hand och Sebastian gör som vanligt som han själv vill.

Lika ambivalent som Anja är, blir jag också, när det gäller den storvuxne psykopa... förlåt, psykologen. Tycker jag om Sebastian? Nej. Absolut inte. Eller, ibland. I den här boken, Den stumma flickan, visar han på många sätt både sina bästa och sina sämsta sidor. De bästa kommer fram när han hittar en liten flicka som har varit vittne till de brutala morden. Hon har slutat prata, men han visar oändligt tålamod och hon knyter an till honom, vilket gör att han känner en ömhet som han inte har känt sedan hans egen dotter förolyckades i tsunamin. De sämsta sidorna kommer fram när han är uttråkad. Han kan tänka sig att antingen ligga med förundersökningsledaren eller att ha det svåra men nödvändiga samtalet med Torkel om kollegan Ursula som blev skjuten hemma hos Sebastian.

Billy visar stort intresse för Sebastians och Anjas relation. Han misstänker att Sebastian är hennes far. Torkel vet redan om det. Anja vet inget och har slutat prata med sin mamma Anna, eftersom modern inte vill tala om sanningen för henne.

Själva mordutredningen är beskriven med finess och det är en bra deckarhistoria. Lite bättre än genomsnittet, men ändå rätt ordinär. Det finns en spänningsstegring och precis när man andas ut kommer det en liten vändning till. Det är bra, men det blir inte kaninpuls.

Kaninpuls blir det däremot riktigt i slutet. Jag kan naturligtvis inte berätta vad som händer, men det är totalt oväntat, oerhört obehagligt och samtidigt så logiskt. Hur hanterar vi trauman? Det är inte bara den lilla stumma flickan som speglar hur kroppen och psyket reagerar efter att ha utsatts för fruktansvärda dåd.

Läs den. Den finns att köpa här och här, bl.a.

Det oändliga havet - Rick Yancey

Överlevarna från förra boken, Den femte vågen, måste hålla "nu är det fan i mig kört"-möten och jag ler mitt i eländet. Det är så roligt, samtidigt som bakgrunden är så fundamentalt tragisk. I den här boken, Det oändliga havet, får våra hjältar lära sig, att förutom att du inte kan lita på någon annan så kan du inte heller lita på dig själv.

Det främsta vapnet för att utrota människorna, är människorna själva. För att förgöra jordens befolkning berövar man människorna deras mänsklighet och efter det kan vad som helst hända.

I korta drag har detta hänt: människorna används för att utrota sig själva. Detta är det femte steget i övertagandet av planeten från en främmande makt. Det blir inte överhuvudtaget orealistiskt eller otänkbart, utan om en kraft med högre intelligens än människan skulle besöka oss kunde det mycket väl gå till så här. Mänskligheten har iakttagits i hundratals år, kartlagts och utnyttjats. Bl.a. har man förstått att oavsett hur mycket människan misstror en person de inte känner, när man inte kan lita på en annan person, så kan man ändå inte stå emot ett barn som ber om hjälp. Detta  har man utnyttjat genom att göra barnen till redskap. På vilket sätt tänker jag inte avslöja, men det är i detta som boken blir så mörk. Om man inte ens kan lita på ett barn som ber om hjälp, vad finns det då för hopp?

De Andra, som besökarna kallas, lär människorna först att de inte kan lita på dem, sedan inte på varandra och till slut att man inte ens kan lita på sig själv. Den kraft som De Andra dock inte har räknat med är kärleken, för kärleken är irrationell och följer inga regler. Då kan de inte heller kartlägga hur en person som är förälskad kommer att agera eller reagera. I detta ligger bokens (egentligen böckernas) storhet. Det enkla, men ändå det största.

Det som ändå kan avslöjas är att människorna (typ) mobiliserar sig. Det finns möjligheter att slå tillbaka och som. de. kommer. att. slå. tillbaka. Jag kommer att tänka på slutet av förra säsongen av The Walking Dead, när Rick vänder sig mot sina kamrater och säger: "De skulle bara ha vetat".
"Vad då?" frågar någon.
"Att de bråkar med fel personer."

Så är det. Huvudkaraktären skiftar här från Cassie i förra boken till Ringer i den här. Båda är lika intressanta och berättarperspektivet är snudd på genialiskt. Olika personer kommer till tals och handlingarna korsar varandra. Det kan krävas lite uppmärksamhet av läsaren, men det är så bra.

Bok och bild från förlaget. Beställ den!

Röd som blod - Salla Simukka

Det är något med blod och snö som blir extra effektfullt. När en person i den här boken blir mördad en iskall vinternatt blir det en obehaglig uppstart på en katt-och-råtta-lek som hela tiden får ny fart på grund av olika förvecklingar.

Lumikki Andersson är en mycket speciell personlighet. Hon är skarpare än genomsnittet på många av dagens idealförmågor: iakttagelser och personkännedom, datahackning och kroppsbehärskning. Nutid varvas med att hon måste bearbeta sådant som har hänt när hon var  yngre, för många av hennes karaktärsdrag är en överlevnadsstrategi som kan innebära allt från att göra sig omärkbar till att kunna fly från en förföljare. Av elaka tungor i klassen kallas hon ekoanarkistflata och ja, någonstans så är det väl sådan en bokhjältinna ska vara i modern tid.

Lumikki dras in i obehagliga situationer efter att hon har hittat pengar i skolans mörkrum. Trots att hon är en person som helst håller sig för sig själv dras hon snart in i de tre klasskompisarnas belägenhet: de har hittat nedblodade pengar som de har behållit för egen del, istället för att kontakta polisen. När Lumikki senare misstas vara dotter till en korrumperad narkotikapolis får hon fly för livet ett flertal gånger. I den här historien florerar både rysk maffia och estniska hantlangare - och Lumikki har dragit på sig deras vrede.

Det är spännande och själva boken är snyggt stajlad med rödfärgade blad. En tanke som tyvärr slår rot ganska tidigt är att Lumikki inte är särskilt sympatisk som person, utan tvärt om ganska självgod. Hon är så bra på att träna,  på att hacka datorer, att förvandla sig till någon annan... På baksidan jämförs hon bl.a. med Lisbeth Salander och jag tror att det är ett farligt sätt att locka läsare. Lumikki (som betyder Snövit på finska) framställs egentligen inte särskilt trovärdigt, vilket egentligen inte är ett problem för mig. Lisbeth Salander är inte heller trovärdig, men skillnaden är att jag är redo att låtsas.

En härlig egenskap hos den här boken är allt det finska som radas upp och jag tänker att det finns alldeles för lite finskt i kulturen. I Röd som blod finns kärvheten, melankolin, krassheten och ömheten som jag gärna förknippar med det finska. Det gör den här boken läsvärd.

Bok och bild från förlaget.