onsdag 28 februari 2018

Kallocain - Karin Boye

Jag läser den här tillsammans med mina elever just nu och det är inte utan att jag har hjärtat lite i halsgropen. 20 år efter att jag själv läste den första gången bestämde jag mig för att läsa den tillsammans med en hoper 18-19-åringar. Håller Kallocain, denna klassiker från 1940? Hell yes.

150 sidor. 50 sidor per vecka. Tre veckors arbete. Vissa vill läsa den i snabbare takt. Andra vill inte läsa den alls. Ytterligare några skulle behöva mer tid på sig. Det är som det ska vara. Håller den? Hell yes.

Efter de första femtio sidorna fick eleverna i uppgift att skriva ner nyckelord som de tyckte sammanfattade vad de hittills hade läst (minst fem, max 10) på post-it-lappar och sedan fick de försöka tematisera dem. Det blev fina diskussioner och långt ifrån alla var överens. De fick också fundera över vilken bild de har gjort sig av Leo Kall, hur han verkar vara som person, var han befinner sig när han skriver om sina erfarenheter och varför han skriver överhuvudtaget. Vi har pratat om vilka andra personer som nämns, vilken typ av samhälle vi ser framför oss, hur Kall menar att personer är olika typer utifrån vilken livssyn de har och hur han ser på sin hustru Linda. Förhållningssättet till Rissen är extra intressant och många minuter har gått åt att fundera över varför Kall gör sig lustig över honom, varför den mannen provocerar honom så och vad det är i Rissens sätt att vara som gör att Kall speglar sig i honom.

Vi har diskuterat försökspersonerna, förväntningar som väcks på vad som komma skall och argumenterat vem vi skulle vilja injicera med ett sanningsserum och varför. Vi har tittat på språket - för många av eleverna uttrycker att det inte är svårt, men att det finns ett motstånd i läsningen och jag pekade till exempel på den här formuleringen:

”Hoppet om god mat – vid sådana tillfällen är den alltid riklig och vällagad, och deltagarna brukar kasta sig över den som glupande ulvar – trumman, talen, själva den festliga trängseln, de samfällda ropen, allt försatte salen i en stor gemensam extas, som det var brukligt och önskvärt.” 46 ord långt och med en meningsbyggnad som kräver att läsaren sorterar informationen i huvudet. 

Vi har också diskuterat litteraturvetenskapliga verkningsmedel, skrivit egna kapitelrubriker, försökt jämföra ökenstaden med någonting annat, tänkt på Världsstaten, övervakningssamhället och fiendestaten. Vi har resonerat kring varför så många jämförelser görs med det primitiva, det djuriska och det lössläppta. 

Nästa gång jag läser den med en klass kommer eleverna att få olika uppdrag, bland annat att läsa romanen utifrån olika nyckelord, men också att ta reda på mer om psykoanalysen och Sovjetunionen. Det roligaste av allt är att de flesta tycker att det finns ett värde i att ha läst en sådan här bok och att behållningen ligger mycket i att få läsa den tillsammans med andra.  

"Du har brutit upp mig som en konservburk, med våld", säger Linda på sidan 133 i den här versionen. En kan göra mycket med en sådan mening i ett klassrum med 26 elever. Dessutom har vi diskuterat annat som har, eller som kan komma, att missbrukas: kärnkraften, atomklyvning, PKU-tester, DNA-lagring, GMO-manipulering, övervakning, cookies, FRA, filterbubblor...

Håller den? Hell yes. Visst gör det ont när knoppar brista - men det är otroligt skönt när ungdomar tänker till också. 

Inga kommentarer:

Grunden Bois - Här är alla vinnare

Snacka om att det här är en motpol till det mesta vi läser om i världen idag. Vi måste lyfta de här viktiga, självklara värdena att alla...