Sjuka själar - Kristina Ohlsson

Vi lever, andas och läser Kristina Ohlsson i det här hemmet denna karga vinter. Sonen läser Glasbarnen och de två uppföljarna, medan jag läser den här. När sonen har legat uppe och tjuvläst till sent in på natten (jag vet, visst är det en vacker bild) och sedan skrämt ropar "mamma" kan jag inte låta bli att retas med honom Det är härligt att han blir så rädd av att läsa och att han samtidigt gör det med ett leende. För vi vet ju det, där vi ligger trygga och varma i våra sängar, att det där onda som beskrivs både på och mellan raderna, inte hotar oss. Inte egentligen.

Men sedan var det min tur. Jag läste den här, Sjuka själar, och ja, då var det verkligen min tur. Jag ville också ropa på någon när det blev för spännande, men ingen annan var hemma. Så. Otroligt. Dumt. Kära hjärtanes vad hjärtat pickade. De klassiska ingredienserna med föremål som plötsligt står på ett annat ställe än tidigare, ljud i vinden, andetag bakom dig trots att du är ensam i rummet - allt finns med.

I centrum står Lukas, som dagen innan studenten försvann och var borta tre veckor innan han hittades, svårt sargad, märkt för livet och med en minneslucka som vissa anser vara lite för läglig. Andra menar att han hade tur eftersom han kom tillbaka, men själv har han svårt att se det så. Innan Lukas hade det inträffat två andra, liknande försvinnanden, men de personerna kom inte tillbaka och gärningsmannen går fortfarande fri.

Tio år senare återvänder Lukas för första gången till Kristianstad, vilket är förenat med stor ångest och rädsla. I samma veva flyttar David och Anna tillbaka till samma stad. De har köpt den gamla prästgården som nu ska rustas upp innan bebisen kommer, men idyllen är kortvarig för redan samma dag som det unga paret flyttar in börjar märkliga saker hända. Det är som om allt det gamla vaknar till liv igen. Någonting är fruktansvärt fel i prästgården och Lukas vet att han måste försöka minnas.

Läsvärd? Absolut - men på egen risk!

Bok och bild från förlaget.