Karriär och köksbesvär

Sophie Kinsella har lagt sig till med ett koncept anar jag efter att ha läst två böcker av henne. Jag har inte läst En shopaholics bekännelser, men huvudpersonen i filmen uppför sig som sina bokmedsystrar (kanske helt fördomsfullt sagt av mig, eller så inte). En klantig och ganska rolig kvinna hamnar i en underlig situation, men hennes dolda eller kända talanger räddar henne ur knipan, ger henne ekonomiska framgångar och låter henne träffa en man med muskulösa underarmar klädd i slitna jeans och tight t-shirt.

I Karriär och Köksbesvär är scenariot detsamma.
Intro:
~Samantha är framgångsrik jurist, klantar sig (tror hon), mister jobbet, får genom underliga förvecklingar anställning som hushållerska hos ett sexsuktande engelskt par på landsbygden.
Arbetssituation:
~Kan ingenting om hushållsarbete. Hon kan inte koka vatten, kan inte starta en tvättmaskin och gummihandskar är mer främmande för henne än en korsning mellan en katt och en elefant.
~Hon har naturligtvis sönder en dyr vas som hon naturligtvis beställer en ny av.
Kärleksutveckling:
~Han har muskulösa armar som hon halvt om halvt svimmar vid åsynen av.
~Han bär slitna jeans som hon halvt om halvt svimmar vid åsynen av.
~Han odlar sin egen trädgård men är EGENTLIGEN universitetsutbildad naturvetare. But of course.
Händelseutveckling:
~Samantha påverkas till slut av ångor från kokt potatis, strykjärn och giftiga sprayer och inser att någonting inte är som det verkar.
~Hon är klantig i sina undersökningar, men lyckas ändå få upprättelse.

Förveckling, förveckling... Kärleken är hotad. Kärleken springer iväg. Kärleken åker tåg. Kärleken hoppar av tåg. Förveckling, förveckling, åsyn av varandra, puss puss, jag skulle aldrig kunna leva utan dig... Slut. Tack och lov. Ingen mer Kinsella för min del.