Busters öron - Maria Ernestam

"Jag var sju år när jag beslöt mig för att döda min mamma." Så lyder första anteckningen i romanen Busters Öron som till sin form är huvudkaraktären Evas dagbok. Camus börjar sin roman Främlingen med "Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte." Romanerna är på intet sätt lika, men huvudpersonerna har personlighetsdrag som ibland gränsar mot det psykotiska.

Huvudpersonen Eva får en dagbok i födelsedagspresent av ett barnbarn som står henne nära och första meningen i denna dagbok är den som ovan nämnts. Det är alltså ingen hemlighet att Eva har mördat sin mor, utan romanen ägnar istället god tid åt att berätta, förklara, vrida och vända på händelser och framför allt att framlägga den psykiska misshandel Eva utsätts för av sin mor. Allt inför ögonen på en svag far som gång på gång fäller kommentaren att Eva inte kan ha haft det lätt. När mordet så är ett faktum är det förståeligt, trots den totala avsaknaden av ångest. Ångest finns det gott om i ältandet av hur elak mamman har varit, men den lyser med sin frånvaro i själva mordsituationen.

Det finns en personlighetsklyvning i karaktären Eva: hon lever ett stillsamt liv med Sven och pratar rosor och väder och otrohet och lammstek med sina vänner. Men i sitt inre får hon besök nattetid av Spader Kung som hon samtalar och resonerar med och som är som en mörk sida av hennes personlighet. När Evas skriver om sin ungdomstid finns det en sida som är vit som vill ha sin mammas godkännande och kärlek, medan en annan, svart sida, vill ta livet av henne när rätta tiden är inne.

Det är välskrivet och väl avvägt. Ernestam avslöjar bara det hon måste, kittlas lite, innan hon fortsätter. Där kommer det nyckfulla med en dagboksform: att Eva blir trött och skriver lite mer en annan dag. Nästa dag tar Eva nya tag och börjar om, vrider lite på berättelsen ett varv till, precis som man som allvetande har rätt att göra. I övrigt är kanske inte dagboksformen helt realistisk, men det ignorerar jag så gärna.

Det är mörkt och humoristiskt om vartannat och jag hade stor behållning av att läsa romanen. Jag önskar i efterhand att jag hade läst Busters Öron innan jag läste Kleopatras Kam. Det är mycket som går igen, tycker jag. Det är manliga personligheter som kryper ner i sängar och som egentligen inte är där och det är vackra, utåtagerande mammor som står i centrum och trycker ner sina barn. Många bibelallusioner livar dock upp och det är inte bara direkta bilder eller citat, utan inklämt lite här och var, vilket tillför extra associationer.

Det här var en riktig höjdare och är, i ordets bästa bemärkelse, märklig. Märkligt bra, kanske.