Kärlekens raseri - Ian McEwan

Jag har tidigare läst På Chesil Beach och Försoning av McEwan. Den här romanen är, som jag brukar säga om min andra son, en annan sort. Den är fortfarande mycket McEwansk, med detaljer och ett språk som det sprakar om.

Under en picknick när Joe och Clarissa firar att de återförenats efter att ha varit ifrån varandra en tid blir de delaktiga i en dramatisk scen där ett räddningsuppdrag slutar i en tragisk olyckshändelse. En luftballong som slitit sig är på väg mot livsfarliga elledningar och i korgen finns en liten pojke som är vettskrämd. Joe och några andra försöker rädda pojken, men orkar inte hålla fast. En man som håller kvar i ballongens rep släpas med men faller mot sin död när inte heller han orkar hålla kvar.

En annan av männen som försöker hjälpa till är Jed, fanatiskt gudstroende, som förälskar sig i Joe och som tror att kärleken är besvarad. Även Jeds kärlek blir fanatisk och han börjar följa efter Joe och skriver brev till honom där han förklarar sin kärlek. Breven visar i själva verket hur förvrängd hans verklighetsuppfattning är och Joe blir mer och mer övertygad om att Jed vill honom riktigt illa. Jeds ton förändras efter hand, då han upplever att Joe ignorerar honom och besattheten visar sig än starkare.

Det McEwan gör så bra är att han får läsaren att betvivla att Jed ens existerar. Han beskriver också på ett otroligt sätt hur Jed blir som en kil som slagits in mellan Joe och Clarissa. Sakta, sakta förstörs deras förhållande, dels på grund av Joes pressade situation, dels på grund av hur Joe själv blir helt upptagen av sig själv.

Clarissa är universitetslärare och undervisar om romantiken. Hon är Keatsfantast och talar ofta om känslor och det som övergår människans rationella fattning. Joe är motsatsen med sitt förnuftstänkande och sin övertro på vetenskapen. Dessa personlighetsdrag hos Joe gör att Jed blir ytterligare en motpol med sin övertygelse om att Gud genomsyrar allt och att han har en plan med allt som sker.

Romanen är nog mest lik en thriller i sitt utförande och visst är det spännande, men många gånger blir scener som skulle utspela sig under två sekunder i realtid utdragna beskrivningar som sträcker sig över två sidor och då tappar man tempot. Kanske är det för att det finns småbarn i huset som, även när de borde sova på kvällstid, kräver att man måste lägga ifrån sig boken. Då blir helhetsuppfattningen inte lika bedårande.

Tempot skruvas upp i slutet, som vanligt med McEwan, och det är några saker att fundera över när sista sidan är läst. Som vanligt.