Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjärnan var paj och amningen gick det så där med) och att en kompis sa att jag borde börja.

Jag började blogga för att hålla reda på vad jag hade läst. Det blev en typ av bokläsningsdagbok och jag fattade ingenting när helt okända människor började kommentera sådant som jag hade läst och som de också hade läst. Själv skulle jag aldrig komma på tanken (då) att leta efter vad andra hade skrivit om sådant jag också hade läst. Jag hade bokklubben och en massa fint folk omkring mig IRL och det räckte.

Sedan började förlagen höra av sig. Jag skrev tillbaka till en trevlig människa på Piratförlaget att hon nog hade kontaktat fel person, för jag var bara en mammaledig lärare som satt uppe i Piteå och läste. Hon skrev tillbaka på ett sätt som fick mig att förstå att hon antingen log eller skrattade högt åt mig, att nej, det var medvetet mig hon försökte nå för att fråga om jag ville få lite böcker i utbyte mot att jag läste dem. Ja, och bloggade om dem.

Det var stort då, i alla fall för mig, så jag sålde mig. Inte bara till henne, utan till en massa andra. Stressen alltså, i alla fall den första tiden. Sedan skrev jag min första negativa recension och bokförlaget (inte Piratförlaget) surade ihop. Då däremot, då kickade amningshjärnan in. Kom inte här och kom, tänkte jag. Efter det skrev jag till samtliga kontaktpersoner, att om uppriktiga omdömen inte var välkomna göre sig ingen av dem heller besvär.

Läsningen har ändrats för mig. Tidigare läste jag ut böcker, även om de inte var bra. Det skulle jag aldrig göra idag. Tiden är för värdefull och hjärncellerna likaså. Jag läser bara bra böcker och jag läser bara av lust. Jag har inga guilty-pleasures längre, utan bara pleasures. Skit samma om jag läser en tredje bok om något bageri runt hörnet eller en bokaffär på Seine. Även om det är sockervadd så mår du bra av socker ibland (och låt ingen påstå något annat). Förutom det söta behöver du också det bittra, störande, rörande, spännande och roliga.

Nu finns jag på Instagram, under användarnamnet Bokgalleriet. Om det av någon anledning skulle finnas fler sådana användare så är mitt förnamn samma som Jesu moder. Efternamnets första led är ett träd besläktat med plommon men som också hör till rosväxterna. Latinsk benämning är prunus padus. Efterledet i efternamnet är detsamma som om du skjuter och missar, eller Nils Poppes efternamn på Fabian. 

Det här är Bokgalleriet. Over and out.

Grunden Bois - Här är alla vinnare

Snacka om att det här är en motpol till det mesta vi läser om i världen idag. Vi måste lyfta de här viktiga, självklara värdena att alla räknas - dessutom i en tid när det är svårt att ens få människor att engagera sig ideellt - vilket i sin tur ofta krävs just för att föreningslivet ska fungera överhuvudtaget. Alla skjutsningar, hämtningar, fikalotterier, ullmaxförsäljningar och matcher i regn.

Filosofin som presenteras i den här boken är något som många andra har försökt ha som slagord tidigare: Alla ska med. Det alla andra kan göra för att verkligen förstå hur de orden kan bli verklighet är att följa grundvalarna i Grunden Bois. Om man låter alla vara med så kommer alla med. Så enkelt är det - så varför är det samtidigt också så svårt? 

I den här boken beskrivs människor som folk är mest: utifrån envishet, de som har visioner, de tävlingsinriktade, de som behöver peppning, de som peppar, de som vill provsnusa, de som dömer bort alla mål, ledamöter, tränare, spelare, målgörare, kassörer, de som fastnar med tummar i bowlingklot och de som sjunger i kör. Alla gör vad de kan, bara med olika förutsättningar - men alla är med. 

Det är härligt, humoristiskt och så beundransvärt med allt engagemang och alla eldsjälar som gör den här världen så mycket vackrare! #hoiförlag #grundenbois #härärallavinnare

Bild och bok från Hoi! 

Nej och åter nej - Nina Lykke

Månadens bokklubbsbok är Nej och åter nej, av Nina Lykke. Är den hysteriskt rolig? Ja. Är den svart och cynisk? O, ja. Är den ett lyckopiller? Inte på något sätt. Är den värd att läsa? Jamen, skojar du. Det finns mycket att ösa ur här.

Berättarperspektiven är flera:
Ingrid: investerar i sin familj och får noll och intet tillbaka i avkastning. Sönerna är vuxna, men har skitränder i kalsongerna och lever all-inclusiveliv medan föräldrarna ställer sig frågan vad de hade kunnat göra annorlunda. Hon är lärare som går upp i brygga för att springa både före och efter sina elever, som otacksamt bara kräver mer.

Jan: Ingrids man som inte behöver hantera skitränderna i sönernas kallingar, men som efter att ha blivit befordrad kommer in i ett nytt skede i livet med allt vad det innebär. Den unga Hanne visar intresse för honom och snart har de inlett en relation.

Hanne: Hanne hittar fel på alla män hon är tillsammans med. Det kan röra allt från hur de sover, för sig, pratar, röstläge... När hon ser Jan vill hon ha allt som Ingrid har med honom - till dess hon har det.

Det blir bra med en bokklubb för att avhandla den här. Det är tragiskt, roligt, ohoppfullt och underhållande. Bild lånad från förlagets hemsida.

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur den styrkan kan nyttjas eller utnyttjas. I den här boken, Makten - som lika gärna hade kunnat kallas Väckelsen, förändras allt, en kvinna i taget.

Det börjar hos tonårsflickor när en impuls väcks till liv under nyckelbenet i vad som kallas en härva. Härvan ger dem kraft att ge ifrån sig elektricitet och kan användas för så väl njutning som smärta. Det som till synes är en liten förändring gör att hela världen förändras. Alla politiska system ifrågasätts, religionernas filosofi nytolkas, kartor ritas om och upploppen kommer som ett brev på posten.

Läsaren får följa några olika perspektiv, från kvinnor som besitter den nya kraften till män som måste förhålla sig till den nya verkligheten. Alli är barnhemsbarnet som genom inre samtal med en röst blir Moder Eva, en nutidsprofet som vägleder många vilsna själar. Roxy är gangsterdottern som får möjlighet att forma sin egen framtid, inte mindre hotad än tidigare men med andra förutsättningar. Margot är politikern som är med och omformar det nya samhället, till en början med fredliga avsikter, men som också har en dotter med en opålitlig kraft. Sedan finns Tunde, som i egenskap av manlig journalist lever farligt när han besöker olika oroshärdar i världen, eftersom varje kvinna han stöter på är ett potentiellt hot.

Många scenarier känns igen från vår egen värld, men i den här boken är perspektivet det omvända. Män är rädda för att gå ensamma på en mörk gata och män i vissa delar av världen får inte köra bil eller röra sig utomhus utan en kvinnas sällskap. En kvinnlig programledare talar något nedsättande till sin manliga kollega och den mest självklara successionsordningen tillfaller kvinnor. Det är intressant, av flera anledningar, inte minst för att världen i den här spekulationen inte blir en fredligare plats. Dessutom finns ett skönt historieperspektiv i ett retrospektiv där två författare långt senare diskuterar vad som egentligen hände när allt förändrades. 

Det här är en lysande bokklubbsbok, för det finns så mycket att diskutera. Skynda er att läsa, för den kommer garanterat att bli film eller ännu hellre tv-serie!

Silvervägen - Stina Jackson

När jag läser böcker som utspelar sig i bekanta miljöer blir det extra viktigt för mig att språket speglar bilderna jag har i huvudet. Stockholm, Barcelona, Venedig... Landmärken och människorna som trängs. Dofter och temperatur. Ljud och känslan av kullerstenar.

Det är framför allt detta Stina Jackson lyckas så bra med i den här romanen. Silvervägen är namnet på det som idag kallas Riksväg 95 och användes tidigt för frakt av bland annat silvermalm. Sträckan går bland annat från Skellefteå upp mot Arvidsjaur och vidare mot norska gränsen. Här finns ingen trängsel, förutom när det gäller myggen, och inte radar landmärkena upp sig heller. Ändå beskriver Stina Jackson detta så träffande. Jag som är uppvuxen i trakterna, som har färdats längs vägarna, är rotad i myllan och har planterat skog till dess armarna värker ser allt framför mig samtidigt som berättelsen läggs fram.

Lennart, eller Lelle som han kallas, är ute och kör på nätterna, ständigt letande efter dottern som försvunnit tre år tidigare. Polisen gör inte mycket för att finna henne och andra, bland annat före detta hustrun, sitter hellre och skriver sörjande inlägg på sociala medier. Lelle måste göra någonting konkret. Han måste leta, för han kan inte förlika sig med tanken att dottern inte längre är i livet.

Meja är svårt märkt av sin uppväxt med sin alkoholiserade och bipolära konstnärsmamma, som efter att ha träffat ett glesbygdsoriginal på nätet föranleder en flytt upp till (o)bygden. Hon lär känna delar av befolkningen och känner sig för första gången i sitt liv inte helt rotlös längre. Idyllen krackelerar dock, även om det sker i ett långsamt berättande.

Det finns en sävlighet i berättandet som jag gillar. Bit läggs till bit innan pusslet avslöjar hela bilden, men det blir inte långtråkigt eftersom personporträtten engagerar. Jag lyssnade på den här boken med den fantastiska Marie Richardsson som uppläsare.

Bild lånad från förlagets hemsida.

De behövande - Helena von Zweigbergk

Är det en lång novell? Är det en kort roman? Nej, det är någonting helt eget, om ni ursäktar parafrasen från Superman.

Jag älskar allt Helena von Zweigbergk skriver. Jag älskar hur hon sätter fingret på det allmänmänskliga. Jag älskar att det fina och det fula är lika självklara inslag i berättandet som det är i verkliga livet. Jag älaksr den här skildringen av en mor och en dotter som båda vill mötas, men som inte kan.

I var sin jag-berättelse läggs flera oliak historier fram: vad den ena tänker och vad som faktiskt sägs; hur den andra ser vad den andra tänker och hur vad som faktiskt sägs uppfattas. Sedan svarar den andra, men tänker något annat och sedan tolkas det sagda... Mor och dotter, två kvinnor som båda är mödrar och som båda känner en längtan efter den andra.

Jag älskar det här. Sa jag det, eller?

Bild lånad från förlagets hemsida. 

Förlåten - Agnes Lidbeck

När Marias och Ellens pappa dör tvingas systrarna ta tag i arbetet med att tömma hans hus ute på ön. I varje pinal ryms ett minne och olika dofter, eller lika ofta, frånvaron av dem. Detta väcker bilder till liv från en annan tid, lika många goda som smärtsamma.

Barndomen känns i retrospektiv enkel, men när läsaren får följa kvinnornas berättelser inser man långsamt hur olika systrarna är och hur olika upplevelser de bär på Eftersom de är oförmögna att möta eller ens förstå varandra blir berättelsen en plågsam färd av kringgående innan det slutar med att... Ja, hur slutar det? Jag behöver någon att prata med om det här (som alltid, eftersom bra böcker förtjänar att diskuteras).

Så läckert! Varifrån kom Agnes Lidbeck? Hur det än ligger till med den saken så är hon välkommen.

Bild lånad från förlaget.