Till min dotter - Malin Wollin

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att Malin Wollin - som jag för övrigt aldrig har träffat, än mindre talat med - har skrivit min självbiografi. Det är så märkligt! Hon beskriver precis hur min barndom såg ut, hur jag lekte i skogen, hur min mamma rakade benen, hur det var att gå högstadiet och vara obekväm, hela tiden med en brännande känsla av ilska och osäkerhet som när som helst riskerade att explodera om någon sade fel sak vid fel tidpunkt! Det är faktiskt anmärkningsvärt att hon kunnat fånga detaljerna så kärnfullt.

Om det mot all förmodan inte skulle handla om mig skulle det i sin tur betyda att vi var fler som upplevde barn- och ungdomsåren på det här sättet. Var fanns de berättelserna då? Varför kände vi oss ensammast i världen om våra tankar, känslor och upplevelser? När jag följer #metoo-debatten får jag rysningar av allt elände, men också frossbrytningar av glädje över att så många INTE behöver stå ensamma mitt i stormen.

Mellan beskrivningarna av uppväxtåren, uppväxtsnåren och upptäcktsåren möter vi den vuxna berättaren som själv har en tolvårig flicka och det är likadant, återigen, för just detta verkar gå i cykler - det är en ny ålder med nya villkor och nya tankesätt där modern som vet så mycket ändå inte kan stå bredvid i livets alla skeden, utan den lilla flickan måste bli kvinna genom sin egen resa. Flickan och mamman - och på många sätt och aldrig mötas de två, tyvärr och tack och lov. Hela den här romanen är underhållande, skarp, rivig, plågsam, rolig, brännande och skön.

Bild lånad från förlagets hemsida.