fredag 20 februari 2015

Lejontämjaren - Camilla Läckberg.

Jag vet inte varför jag läser dem. Egentligen kan jag stanna där. Låt mig presentera en lista för och emot Camilla Läckbergs böcker:

För:
Det förflutna är alltid spännande och väcker läslust.
Det finns en nerv och en spänning.

Emot:
Patrik och Erika tråkar ut mig. Vi talar beyond diskbänksrealism, trots att Erika ger sig ut på egna upptåg och trots att Patrik gör en massa som hans chef tar åt sig äran för. Men kära värld! - Så oproffsigt. Att den där polisstationen ens hittar bilar att lappa är en gåta och dialogerna...

Alla som kommer på en ledtråd måste göra en dramatisk effekt, vilket i realiteten borde innebära att hela utredningen dras ut med timmar, dagar, veckor, vad vet jag.

Nej, det brutala och det påhittiga i alla sätt att tortera och ta död på unga människor står mig upp i halsen och de här böckerna behöver en strikt hand som stryker och eventuellt läser högt vissa partier, för jag tror i ärlighetens namn inte att människor pratar och tänker så här. Jag är ledsen, men det här var farväl.

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...