måndag 12 maj 2014

Memoirs of an imaginary friend - Matthew Dicks

Min yngste son har en låtsaskompis som heter Bertil och jag är rädd att jag har dödat honom. Bertil finns mest till hands när det ska fäktas och ingen annan kompis finns till hands. Först tyckte jag att det var lite roligt, men när Bertil började ta större plats i familjen sa jag stopp. Han fick till exempel inte äta med oss. Han fick faktiskt inte ens stå vid matbordet medan vi åt. Jag tror inte att Bertil tyckte särskilt bra om mig. Och nu är han nog alltså död. 

Efter att ha läst Memoirs of an imaginary friend är jag faktiskt rätt säker på att ha dödat Bertil. I den här boken är det låtsaskompisen Budo som berättar om sin människa Max. Max är ett speciellt barn som inte har det särskilt lätt och kanske är det delvis därför Budo existerar. Max fantiserade ihop honom särskilt detaljerat, med ögonbryn och allt, lite äldre än andra låtsaskompisar och med riktigt skarpa konturer. En del andra låtsaskompisar kan vara ett vackert hår eller sakna öron, andra kan inte gå genom dörrar och riskerar således att bli fast om ingen öppnar för dem. Det enda gemensamma för alla låtsaskompisar är att alla dör när deras människor slutar att tro på dem. Lite hätskt berättas det att förskolan tar livet av de flesta låtsaskompisar

Budo är ovanligt gammal för att vara en låtsaskompis. Han är sex år och följer med Max till skolan bland annat. Där beskriver han för läsaren hur Max fungerar och inte fungerar, vilka lärare de tycker om och vilka de avskyr. Det märkliga med Budo är att han kan mer om världen än vad Max kan, och det beror på att Max har skapat honom så. Detta gör också att Budo går omkring med en ständigt existentiell ångest, vilket är ömsom roligt och ömsom hjärtskärande. Han älskar dock Max över allt annat och i den här boken får han tillfälle att bevisa det på ett livsavgörande sätt, både för honom själv och för Max. 

Det här är en fantastiskt fiffig bok. Från början tyckte jag att det gick långsamt att läsa på engelska - jag är verkligen inte van - men sedan slutade jag tänka på det. Det blir spännande och överraskande samtidigt som hjärtat blöder och ögonen tåras. 

Föräldrarna har en liten roll i boken, men när de väl beskrivs står det ganska klart hur de ser på Max och hans problematik. Hans mamma vill söka hjälp för Max särskilda behov (till Budos stora skräck, eftersom det skulle kunna göra att Max slutar tro på honom vilket i sin tur gör att Budo skulle dö) medan pappan tycker att han måste få tid på sig att mogna. Särskilt symboliskt märks detta när pappan kastar boll med Max i trädgården. Oavsett vad pappan än gör lyckas aldrig Max kasta bollen ända fram till honom. De når inte fram till varandra.

Låtsaskompistemat är fantastiskt framställt och som vuxen läsare känner man igen sig och våndas lite över beskrivningen hur en förälder kan spela med och fråga något om låtsaskompisen. När barnet då berättar att han eller hon inte finns mer ler föräldern och tänker att det lilla barnet börjar bli stort. Ungefär som jag då. Och stackars Bertil som är död. 




                                             

Inga kommentarer:

Frankenstein, eller den moderne Prometeus - Mary Shelley

Det är säkert tjugo år sedan jag läste Frankenstein första gången. Det är i år 200 år sedan den utkom första gången. Jag har precis läs...