måndag 14 april 2014

Förr eller senare exploderar jag - John Green (The Faults in Our Stars)

Min kandidat och jag bytte böcker med varandra som gåva, hennes sista dag på praktiken. Emily fick Alla mina vänner är superhjältar av mig och jag fick Förr eller senare exploderar jag av henne. Om hon är hälften så nöjd med boken hon fick så är det nog. Jag är jättenöjd med den här.

Med sprakande språk och existentiella frågor uttryckta i metaforismer presenteras både huvudpersonen Hazel och kärleken i hennes liv, Augustus Waters, redan i det första kapitlet. Hon går igång ordentligt på att han har en cigarett hängande i ena mungipan och menar att det är direkt olämpligt att ha haft cancer och ändå betala pengar till ett företag för att skaffa ännu mera cancer. När Augustus, senare kallad Gus, svarar: "Man dör inte av den om man inte tänder den. /.../ Det är en metafor, förstår du. Man sätter den dödande grejen mellan tänderna, men man ger den inte makten att döda."
    "En metafor", sa jag tvivlande. Mamma lät bilen gå på tomgång.
    "En metafor", sa han.
   
Vi har alltså Hazel som har cancer i sköldkörteln och i lungorna och Augustus med skelettcancer. I stödgruppen finns andra karaktärer, också med olika diagnoser rörande cancer och det är i denna grupp boken tar sitt avstamp. Augustus älskar Hazel, men hon kan inte älska honom, för "Förr eller senare exploderar jag" menar hon och vill styra hur många som kommer att bli sårade. Hennes cancer går inte att bota, men det är bara det att en sådan naturkraft som Augustus inte går att hejda. Mer kan jag inte avslöja, annat än att det är här bra. En ungdomsklassiker i vardande.

Språket är fantastiskt och redan i första kapitlet nämns damoklessvärd (överhängande fara) och hamartia (ödesdigert misstag). Dessa passningar till den grekiska kulturen gör att jag sitter och känner att jag läser en komedi som kommer att sluta som en tragedi. Jag får både rätt och fel. Mest av allt är det roligt, och det är nog det som gör att boken känns så stor.

Att följa sjuttonåringarnas liv, sjukdomsförlopp och existenspanik gör att läsaren får bekanta sig med begrepp som cancerbonus (att sjukdomen föder positiv särbehandling) och sista turen (när du åker hiss istället för att ta trapporna). De mäter varandras livslängd genom att fråga om den andra fortfarande går i skolan och pratar om nostalgi som ett naturligt stadium: "Nostalgi är en biverkning av cancer", förklarade jag. "Nä, nostalgi är en biverkningar av döendet", svarade han.

Hjärtknipande blir det och fulgråten kommer som en tsunamivåg efter ett jordskalv. "Det finns en enda sak här i världen som är jävligare än att dö i cancer när man är sexton år och det är att ha ett barn som dör i cancer." Föräldrarnas kamp vid sidan om är hjärtskärande och det är så fint med den gråtande pappan, med mamman som undrar om hon kommer att vara mamma när dottern är borta, flickan som känner sig som en granat som förr eller senare kommer att explodera. Hon kan inte styra över hur många som blir sårade, men hon kan styra över hur många hon släpper in på livet. Augustus kan hon inte stå emot.

Inga kommentarer:

Frankenstein, eller den moderne Prometeus - Mary Shelley

Det är säkert tjugo år sedan jag läste Frankenstein första gången. Det är i år 200 år sedan den utkom första gången. Jag har precis läs...