söndag 23 mars 2014

Alla mina vänner är superhjältar - Andrew Kaufman

Alla mina vänner är superhjältar. 111 sidors skrattfest och njutning. En galen början, några faktarutor om superhjältevännerna samt ett naaaaw-slut som ger kill i magen och hjärtknip fast på ett bra sätt.

Möt Tom. Tom är kär i Perfektionisten. På deras bröllopsdag kliver Hypno fram och hypnotiserar Perfektionisten så att hon inte kan se Tom. Alla andra kan se Tom, superhjälte eller ej, men alltså inte Perfektionisten.

Möt Tom, nu sex månader senare. Han sitter bredvid sin fru Perfektionisten på ett flygplan. Alla andra kan fortfarande se Tom. Alla utom Perfektionisten. Hon är på väg att flytta till ett annat ställe och om hon kan läka sitt hjärta där innebär det slutet för henne och Tom. Det är bara det att hon inte kan se honom, oavsett hur han försöker ta kontakt med henne. Han kan få henne att hicka, men inte att se honom.

Möt sedan superhjältarna: Soffsurfaren, Örat, Stresskaninen (som anordnar de bästa festerna eftersom alla gäster blir totalt stressfria), Bluffen, Verbet, Minimalisten... Min favorit heter Nåndag, men hon försvinner och det har med hennes namn att göra. Fantastiskt.

Det här är en rolig bok, men också tänkvärd. Faktarutan om Bäraren lyder till exempel så här:
"Bäraren: Bäraren föddes med all världens bekymmer på sina axlar. Det är väldigt tunga bekymmer, bekymmer som väger så mycket att hon har blivit tvungen att utveckla övermänsklig styrka. Bekymren är så tunga att bara hennes superstyrka skulle kunna lyfta bort dem, men hon kan inte använda superstyrkan innan hon blivit av med bekymren och hon kan inte bli av med bekymren utan att använda superstyrkan. Hon framstår därför inte som starkare än en vanlig människa."

Som sagt efter 111 sidor av tokerier och frierier, uppsökning och hemsökning, sitter du med ett leende på läpparna och undrar vem du ska köpa den här boken åt så att den personen också får läsa med ett leende. Ta dig sedan tid att fundera vilken superkraft du själv sitter inne med. Lolit!

Finns att köpa här och här!

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...