fredag 8 februari 2013

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, av Göran Rosenberg

Jag tyckte först att den var svår, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Göran Rosenbergs bok kändes mer som en dokumentation än en berättelse. Det blev lite omständligt med långa omskrivningar där han bland annat omnämner fadern som "mannen som snart skulle bli min far" och modern "kvinnan som senare skulle bli min mor". Sedan biter sig boken fast och jag kunde inte sluta läsa.

Göran Rosenberg berättar om sina föräldrar, fadern Dawid och modern Hala, och deras väg in i Auschwitz samt vägen därifrån. Han reser själv runt i deras fotspår för att stanna till på de platser som varit aktuella under den helvetiska period som närapå förintade Europas judar under Andra Världskriget.

Varje väg in i Auschwitz är ett helvete på samma sätt som vägen därifrån är ett mirakel. Göran Rosenberg växlar mellan att berätta om första tiden i Sverige: tiden när de överlevande skickade brev för att få höra någon nyhet om vänner, släkt och bekanta som kanske också har överlevt, till att berätta om fakta, siffror och hållplatser i den utrotningsplan som nästan fullständigt genomfördes.

Utan uppehållstillstånd ska de vilsna och trasiga själarna överleva i ett nytt land, skaffa jobb, bostad, skapa en fristad för en spirande familj samtidigt som minnena från övergreppen anfaller när de minst anar det. För en del inträffar krisen först i livets slutskede, när livet i övrigt har stannat av så mycket att minnena till slut kommer i kapp. Andra kan inte värja sig alls och blir "sinnessjuka" som det kallas. Göran Rosenbergs pappa är en av de sistnämnda och det känns mycket intimt och detaljerat när faderns mörka tankar presenteras i direkt tilltal till ett du som man förstår sedan länge är borta.

Rosenberg beskriver ett svenskt 40- och 50-tal, vilka jag upptäcker att jag kan mycket lite om. Sinnesstämningen, människosynen, framtidstron och kanske övertron på det egna landet. Synen på judar, tattare, fabriksarbetare och bråkstakar. Jag har i min enfald trott att Sverige var en frihamn, en fristad som erbjöd trygghet och existentiell självklarhet som behövdes. Jag häpnar över efterkrigstidens inställning och de idéer om ras, landsmän och ursprung som tycktes självklara. Det är svårt att förstå att detta bara ligger 60 år tillbaka i tiden. För bl.a. judarna tog inte förnedringen slut i och med Hitler och Nazitysklands fall, utan efterspelet visade stor misstro mot en redan utsatt folkgrupp och uppdelningen "vi" och "de andra" var i allra högsta grad levande.

"Om detta må ni berätta" hette en bok som gavs ut av Forum för levande historia och jag minns att jag genast ville äga ett eget exemplar. Sådana här berättelser har en speciell plats i mitt hjärta och jag förstår egentligen inte varför. Kanske är det fasan över hur ond människan kan vara. Förskräckelsen över hur hon inte bara enskilt, utan i grupp, kan ingå i ett kollektiv utan att ingripa. Samtidigt kommer även vändningen just där - för samtidigt uttrycks en ofattbar godhet och ett mod i de berättelser som vittnar om de människor, som genom att riskera både sina egna och familjens liv, stod upp mot det onda. De som gömde de utsatta, som gav dem ett alternativ, som såg och ingrep.

Det här är en oerhört viktig bok, eftersom alla vittnesmål är av största betydelse. För att inte glömma. För att inte låta det hända igen, oavsett vilken folkgrupp som är utsatt.

Inga kommentarer:

Nej och åter nej - Nina Lykke

Månadens bokklubbsbok är Nej och åter nej , av Nina Lykke. Är den hysteriskt rolig? Ja. Är den svart och cynisk? O, ja. Är den ett lyckopi...