Det kan mycket väl vara så att jag spolierar innehåll och slut för den som inte har läst boken eller sett filmatiseringen och varnar därför för att fortsätta läsa om man inte vill veta slutet på den här historien.
Jag hann inte läsa boken innan jag såg Torka aldrig tårar utan handskar på Svt. Jag ville inte ens se tv-programmet, utan kände att jag nog inte orkar. Jag vill inte se eller ta in någonting jobbigt och tungt just nu. Det är tillräckligt mycket att hantera av sådant som pågår runt omkring i övrigt. Trodde jag. Det blev så att jag såg tv-programmet i alla fall och jag kunde inte titta bort. Sedan fick jag låna boken och kunde inte sluta läsa.
Det här är inte främst en skildring om den sjukdom som skulle skrämma livet ur både folk och fä under 80-talet, utan en beskrivning av människors längtan efter att bli älskade som de är. Att vara homosexuell i en storstad är besvärligt, svårt, trixigt, anonymt och därför finns vissa områden dit likasinnade söker sig för att möta andra som är ute i samma ärende. Att vara homosexuell boende på en liten ort är omöjligt.
I centrum av berättelsen finns Rasmus och Benjamin. Rasmus som lämnar Värmland för att bosätta sig i Stockholm hos sin moster. Benjamin är uppvuxen i en familj som hängivet genomför sin tjänst som Jehovas Vittnen. Det är också i tjänsten som Benjamin träffar Paul; han som ser Benjamin och känner igen vad han är. Benjamin vet inte själv om att han är homosexuell, men när Paul upplyser honom om det förändras världen som i ett trollslag. Rasmus har hela sitt liv vetat vad han är, men vet att han inte kan leva ett fullt liv på den lilla bruksorten i Värmland. Rasmus har längtat efter att få uppleva närheten till en annan man, men när det väl sker blir det inte alls som han har tänkt sig. När de två unga männen väl möts är det en trevande kontakt som sker till en början och ingen av dem vet vad det kommer att leda till eller vart de är på väg.
"Vet du alls vart du ska då?" frågar Benjamin, fortfarande lika mjukt.
"Nej. Inte egentligen", erkänner Rasmus, och då ser Benjamin plötsligt nöjd ut.
Som om just det var det svar han ville ha.
"Nå, men då så", säger han och ler stort. "Inte jag heller. Kanske vi kan gå dit tillsammans?" (s.288)
Jag vet att jag sticker ut hakan när jag säger att jag nog föredrar den filmatiserade versionen. Visst. Vissa överraskningsmoment försvinner, men i övrigt är den färdiga bilden fantastisk. Miljöerna är övertygande (valaffischer, bilmodeller, kläder, musik, interiörer - makalösa) och relationerna, ögonkontakten, en nästan omärklig skiftning i en blick, en ryckning i en liten muskel nära ögat mellan Benjamin och hans far efter dagens dörrknackning, en tystnad som varar ett ögonblick för länge... Jag tycker att det var så snyggt gjort. I boken framställs pappan som mycket mer fördömande än vad jag tolkade in i tv-versionen även om boken också nämner den oerhörda kärleken mannen känner för sin son.
Det här är så bra. Nutid (alltså 80-tal) blandas med händelser från barndomen, alltså sådant som har format Benjamin och Rasmus till de unga män de är när de möts. Symboliken med handavtryck och namn som skrivs i imman på ett fönster är fantastiska och jag tänker mig att ett Augustpris är en bra början för att visa hur viktig den här boken är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar