
Läsaren får sätta sig ner i bänken bredvid Katja som verkligen vill bry sig om det viktiga och orättvisa i världen, men som ständigt återkommer till hur mycket hon hatar sin rumpa. Pär sitter bakom Sofi och försöker definiera ordet "gilla". Han tycker inte om det abstrakta, han tycker inte om ord eftersom de är oexakta och han tycker inte om när fröken säger att man måste läsa mellan raderna. Han gillar siffror, eftersom en nia alltid är en nia och han tycker om klockan eftersom den är exakt. Men sedan tycker han om Sofi också, även om han inte förstår varför.
Filip är panikslagen. Han tror att alla andra har fått ligga, säkert till och med Pär, men inte han. Den livsvisdom han har hunnit ta in bottnar i följande formulering: "Det var superenkelt, vissa hade dragningskraften och de fick ligga. De andra fick äta skinkmacka i stället."
Stella är i det närmaste tillintetgjord av kärlekssorg men känner samtidigt att hon inte borde känna så mycket, inte så stort, men allt krockar för henne. "Jag tänkte på hur hemskt allting var fast jag hade en pappa som var cancerfri och säkert skulle leva tills han blev hundra."
De stora livsfrågorna, som de här personerna vet att de borde tycka är viktiga, krockar med det lilla som de vet att de ska tycka är futtigt, men som känns större än miljöförstöringar och barn som svälter ihjäl i andra länder. Ingrid Olsson har fångat insidan av tio helt olika karaktärer som beskrivs levande och intimt. Man slungas in i de unga människornas liv och man kan inte värja sig mot den smärta de bär på och måste hantera.
En läsvärd liten bok utgiven av Rabén & Sjögren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar