måndag 20 juni 2011

Gargoylen - Andrew Davidson

En gargoyle är en stenfigur som under medeltiden sattes upp på kyrkor som en del av vattenrinningssystemet och det finns myter om dessa gargoylers tillkomst och användning. De är på intet sätt vackra och tillskrivs hellre avskräckande egenskaper på grund av sina förvridna och skräckinjagande yttre. Huvudpersonen i romanen Gargoylen av Andrew Davidson liknar till sitt yttre just en sådan här gargoyle, eftersom hans yttre är svårt vanställt efter en svår bilolycka. När han vaknar på sjukhuset befinner han sig i svåra plågor och använder den första tiden av sin rehabilitering åt att planera ett idiotsäkert sätt att ta sitt liv. Han måste bara bli tillräckligt frisk kroppsligt för att klara av att genomföra det.

Han kommer så sakteliga på andra tankar när en kvinna plötsligt står vid hans sjuksäng. Det är en riktigt nervpirrande scen när M arianne Engel kärleksfullt och lite roat konstaterar att han blivit bränd - igen. Han undrar om det har hänt förr, vilket hon bekräftar genom att påbörja deras gemensamma berättelse. Hon menar att de har varit älskande genom historien och att hon har väntat på att de ska träffas igen. Här flätas fyra kärlekshistorier samman och de utspelar sig alla under olika tider och på olika platser.

Huvudpersonen i boken slits mellan vad som är verkligt och vad han anser måste vara påhittat, för han är alldeles för rationell för att tro på det Marianne Engel berättar. Ändå kan han inte förklara den självklara kontakt han känner med henne, den självklara kärlek hon visar honom eller den helande kraft hon utsätter honom för, både kroppsligt och själsligt. Marianne Engel är dessutom stenhuggare och mejslar fram gargoyler ur stora stenblock. På samma sätt som hon befriar stenfigurerna ur sin hårda fångenskap mejslar hon också fram huvudpersonen, som genom berättelsen förblir namnlös. Han har olika namn i de olika historiska berättelserna och hans moderna tjugohundratalsjag tvingas möta sig själv och sitt öde många gånger om innan historierna avslutas.



Den här romanen är fascinerande på så sätt att den krassa verkligheten måste möta den, ofta romantiska, historiska berättelsen. Det blir några tvära kast, betänk bara att porrfilmsbranschen ska möta Dantes Inferno, men det är en skön blandning som är väl värd att ta del av.

2 kommentarer:

Annas resa sa...

Min mamma var helt galen in den här boken; var tvungen att vakna tidigt om morgonen för att läsa innan frukost och så. Själv tyckte jag väl mer som du, att det var en speciell historia och välskriven och allt, men inte mycket mer.

Har skaffat Niceville och ser mycket fram emot den!

M sa...

Visst var det så. Jag väntade lite på att jag skulle bli så där galet intresserad, men det kom aldrig. Däremot kommer jag på här och nu att jag aldrig kommenterade slutet. Det var ju jättebra och lyfte helhetsintrycket mycket för mig. Visst måste vi prata lite om den nästa gång vi ses?

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...