
Visst är det lätt att förstå varför berättelsen griper tag i läsaren. Vad finns det att inte tycka om? Den våldsamma och på många sätt förbjudna kärleken mellan Isabella och Edward berättas i ett högt tempo och Stephanie Meyer berättar sin syn på hur livet kan leva dels som tonåring dels som vampyr i det lilla samhället Forks.
Isabella Swann är klumpig och är i total avsaknad av kroppskontroll medan Edward är ett vitalt muskelpaket med ett utseende som ett flertal gånger liknas vid perfektion. Motsatserna mellan huvudpersonerna är den givna grunden (trots att Bella på intet sätt framställs som ful) på vilken denna kärlekshistoria vilar. De dansar runt varandra för att lära känna och komma till rätta med sina känslor för varandra. Det är ett bra drag av författarinnan för att få en anledning att berätta alla mytiska inslag från grunden så som hon själv ser det.
Omslagsbilden är lika symbolisk som Isabellas efternamn. Händerna som håller äpplet för tankarna till den förbjudna frukten, eftersom kärleken mellan den unga Bella och den hundraåriga vampyren Edward egentligen inte är meningen ska levas ut. Isabella heter Swann i efternamn, och hon är sannerligen en ful ankunge i den här boken. Det råder dock inga tvivel om att hon innan Twilight-serien är över kommer att utvecklas till en fullfjädrad svan.
Jag är ingen vampyrläsare, men i det här formatet känns det helt okej. Om inte annat vill jag läsa vidare för att se om mina teorier kommer att visa sig vara sanna.