Jag gick in med inställningen att jag verkligen skulle tycka om Luftslott av Sheila O'Flanagan. Jag behövde någonting lättsmält för att öva upp läshastigheten med efter en sisådär 1500 rättade blad av produktionsglada elever. Ändå kommer jag inte på någonting positivt att säga om den här boken. Tragiskt egentligen och kanske säger det mer om mig än om boken. Ändå kommer årets andra sågning här (den första gällde Blunddockan).Luftslott är en något mer pretentiös variant av en korsning mellan en Harlequin och en dagbok av Bridget Jones. Bridget Jones är i alla fall rolig, medan den här huvudkaraktären är en överspänd och ointressant barnrumpa som inte verkar ha kommit in i puberteten ännu. Mannen hon förälskar sig i, för det ska tydligen föreställa förälskelse, är ännu värre. Vem vill läsa om en ambivalent IT-nörd som förlorat allt sitt kapital när IT-bubblan sprack och som sedan satsar på en hälsokostaffär? Inte jag i alla fall. Det är betydligt mer intressant att läsa om karaktärerna som omger det här kverulanta paret. Det är i de övriga relationerna man kan tala om luftslott, för paret i strålkastarljuset representerar bara luft.
Dessutom är det fegt av författarinnan att ingen av huvudpersonerna gör ett fel som inte den andre gör. Om Ben kysser sitt ex. så gör Carey det också. Så fortsätter det och båda är lika idiotiska och skriker och skriker. Anföringsverben avlöser varandra till dess jag blir alldeles yr. Usch.
Så hemsk jag är, jag vet, så om du läst boken och tyckte om den: skriv mig på näsan och tala om vad som var bra med den. Jag kanske har missat någonting? Jag vet att bl.a. brittiska tv-serier ofta kan vara uppbyggda enligt samma modell som den här boken följer, men då ser jag hellre på tv.
Så hemsk jag är, jag vet, så om du läst boken och tyckte om den: skriv mig på näsan och tala om vad som var bra med den. Jag kanske har missat någonting? Jag vet att bl.a. brittiska tv-serier ofta kan vara uppbyggda enligt samma modell som den här boken följer, men då ser jag hellre på tv.
1 kommentar:
Jag förstår din kritik, även fast jag nog inte tänkt på den själv förrän nu. Men jag tyckte faktiskt att den var bra. Riktigt bra tom. Älskade att det var en bladvändare, som tvingade mig att vara uppe till halv fyra trots en stundande arbetsdag. Likt dig gillade jag verkligen bikaraktärerna och jag älskade att allt bara blev värre och värre hela tiden. Jag kände igen mig i det där med att klanta till det och komma längre och längre bort från vad jag egentligen vill. Dessutom uppskattade jag den rätt realistiska skildringen av deras problem. Detta för att jag tror att det är ett vanligt problem att inte kommunicera öppet och därför få en hel del konflikter på halsen som egentligen mest grundar sig i bristande kommunikation. Det var nog det bästa med boken, även fast jag önskat att slutet inte varit så klyschigt och huvudkaraktärerna så omöjliga att gilla.
Så enbart dålig var den inte, inte för mig i alla fall.
Skicka en kommentar