
Språket är fantastiskt och det är en sådan här gång man förstår vad tempo vill säga. Man läser långsamt, som för att man blir tvingad till det. Sedan går det fort, fort och man tycker att man fått flyt. Det är som om det sammanfaller med karaktärernas sinnesstämning, vilket jag återkommer till. Författarens förmåga att beskriva - människors inre tankar, upplevelser och missuppfattningar skildrade från olika synvinklar - och sedan ge handlingarna konsekvenser är geniala. Mitt i all text kan någonting gömmas mycket subtilt, säkerligen mycket medvetet, och därför tvingar jag mig själv att läsa långsamt och omsorgsfullt, för jag vill verkligen inte missa något.
Briony är tretton år och tror på kärleken i sin mest melodramatiska form. Hela hushållet, med en frånvarande far, en sjuklig mor och en syster med längtan bort, ger henne full uppmärksamhet och uppmuntrar de skrivarambitioner hon har. Idyllen förstörs dock när kusinen Lola våldtas och Briony pekar ut systern Cecilias nyvunne kärlek, tillika barndomskamrat, Robbie Turner.
Sedan får man följa dels Robbie i Andra Världskrigets Frankrike, dels Briony som just eftersträvar försoning. Det är här författaren leder tempot och när Briony har bråttom eller är exalterad, då går det undan. När hon funderar och ältar så går läsningen långsamt, långsamt. Samma sak händer när Robbie vandrar vägarna genom ett sönderbombat landskap: han ältar och vrider och vänder på detaljer, och tempot skruvas ner. När han blir förbannad och tänker att det inte finns någon förlåtelse för vad Briony gjort honom går det snabbt, likaså när han flyr undan RAF:s bomber. Genialiskt.
Men sedan händer något nytt. Sista delen av romanen skrivs i jag-form och det är Briony som är berättaren. Tidigare när man följt henne har det varit i tredjeperson. Författarambitionerna hon hyst som barn sitter i och det berättas att hon skriver sådant hon upplevt. När hon skriver ner vad som hände när livet vändes upp och ner för trojkan Briony, Robbbie och Cecilia blir det hennes första roman som hon försöker ge ut, men blir refuserad. Detta är ett led i att söka försoning för det brott hon begått.
Det som förvirrar mig är att författaren i slutet låter Briony retas med läsaren. Bara hon vet vad som egentligen hände. Kanske fick Cee och Robbie varandra, kanske är det bara ett lyckligt slut hon hittat på. Hon berättar rent att det var först i denna sista version som det älskande paret fick varandra. Försoning får hon dock inte - i alla fall inte på det sätt som hon skulle ha trott på när hon var tretton. Men som Robbie konstaterar under kriget: vem är egentligen oskyldig till något. Han hade inte dödat någon den dagen, men hur många hade han lämnat att dö?
Den här romanen ska absolut diskuteras, eftersom det finns så mycket att fundera över, mycket som är öppet för tolkning och annat som någon lagt märke till men som någon annan missat. Men det är bra. Nobelpris-bra tycker jag.