Anna Karénina - Lev Tolstoj

Jag har haft den i bokhyllan i åtta år. Jag tog hand om den när vi grävde ut en massa skräp som skulle slängas efter makens farföräldrar. Anna Karénina av Lev - Leo - Tolstoj i två läderinbundna band.

Jag visste inte mycket om romanen innan jag började läsa och kanske har jag låtit mig luras av titeln. Det här är inte en bok om en kvinna, utan om en massa människor som på ett eller annat sätt är knutna till varandra. Kanske är det Anna som, när hon anländer till Moskva, blir en katalysator för andra människor att handla och tänka över sina liv utifrån de beslut hon tar.

Anna Karénina är gift med en man som behandlar henne likgiltigt och detta har hon funnit sig i. När hon reser till Moskva för att hälsa på sin bror Oblonski möter hon Wronski, som hon blir passionerat förälskad i. Wronski har tidigare uppvaktat Kitty men faller för Anna, vilket gör Kitty sjuk av hjärtesorg. Kitty i sin tur har tackat nej till friaren Levin som återvänder till sitt gods ute på landet för att slicka sina sår, tillintetgjord och förnärmad. Anna lämnar make och son för att leva tillsammans med Wronski, men finner likväl att hon inte är nöjd med sin situation när hon som fallen kvinna nekas umgänge med sonen och dessutom stängs ute från alla sociala sammankomster.

Romanen är detaljrik och ömsom långsam, ömsom händelserik. Jag tycker inte alls om Annas person och jag tänker, hädiskt nog, att Lev Tolstoj inte beskriver kvinnan särskilt väl alls. Männen däremot är mångfacetterade och livfulla. Där är hjärta och smärta i insiktsfull förening, medan kvinnorna är schablonmässigt svartsjuka, bittra och enfaldiga.

Anna blir för mig en ganska osympatisk människa på grund av sitt vankelmod och sina svartsjuka utspel. Kanske är jag orättvis och borde ta hänsyn till den tid berättelsen utspelar sig för hur stor var möjligheten för en kvinna att slå sig fri? Kanske mindre än minimal, men hon gör dock just detta och blir sedan besviken när vardagen tar över och livet ändå inte blir som hon tänkt sig. En stor behållning med boken är hur Tolstoj visar att männen kan göra exakt det Anna gör just för att de är män, medan hon straffas hårt i och med att hon är kvinna. Då är jag mer förtjust i Levin som är den mänskligaste av alla karaktärerna. Jag hörde någonstans att han är Lev Tolstojs alter-ego och kanske är det också därför han får mest liv?

Inte en klassiker för intet och jag avslutar läsningen med en sorts, ja inte hatkärlek. Blasékärlek mer, om det begreppet nu existerar.

Fallet Vincent Franke - Christoffer Carlsson

Fallet Vincent Franke är en roman skriven av Christoffer Carlsson. Han är född 1986 och studerar till kriminolog. Enbart denna information gör mig nyfiken på vad han kan ha att berätta.

Det här är hans debutroman och jag tycker att han lyckas ganska bra. Fallet Vincent Franke är berättelsen om en ung man som under lång tid levt med ett drogberoende och här kastas läsaren in i händelsernas centrum. Han genomlever sina dagar under konstant påverkan och läsaren får följa med i den hallucinerande och misstänksamma människans tankar. Vincent är en intressant karaktär på det sättet att han på alla sätt är slav under sitt beroende, men samtidigt som hela hans liv kretsar kring att få tag på och sälja droger klarar han sig ändå hjälpligt. Att han befinner sig i en spiral som bara kan gå nedåt är det dock ingen tvekan om.

Det börjar också gå utför den dag det knackar på hans lägenhetsdörr och han får i uppdrag att husera en kvinna som måste hållas instängd. Kvinnan påminner honom om en flicka, inte allför långt tillbaka i tiden, som han höll kär och påminner honom således om en tid när det inte var för sent för honom att styra upp sitt liv.

På detta sätt får man, genom att röra sig mellan nutid och dåtid, följa händelser i Vincents liv som ömsom förklarar de val han haft och ömsom de han står inför i nutid. Det är också intressant att han väljer rätt etiskt sett, men helt fel eftersom valen går emot starkare krafters vilja.

Så långt är allt bra, men det är för tunt, för fåordigt i all sin välformulerade prakt. För välskrivet är det. Och engagerande. Bara inte tillräckligt. Jag vill veta mer om det komplicerade förhållandet till fadern och jag vill ge Vincent och den utsatta kvinnan Maria utrymme att fördjupa sin relation innan upploppet gastkramande exploderar.

Som debut är det här bra och jag tror att Christoffer Carlsson i egenskap av blivande kriminolog vet mycket om det han berättar om. Samtidigt tror jag att han kan göra nästa roman mer köttig och med större djup - och det ser jag i så fall fram emot.

Sju stenar till den otrogna hustrun - Vénus Khoury-Ghata

Noor är gravid efter en våldtäkt och ska stenas till döds för sina synder. Först måste regnet komma och lösa upp den hårda jorden, eftersom det inte går att gräva ett hål för steningen eller en grav när hon är död. På torget i byn har man dock förberett det som måste ske: där ligger stenar upptravade och väntar på att straffet ska kunna genomföras. De sju första stenarna kallas för de räddande stenarna. Romanens titel, Sju stenar till den otrogna hustrun skriven av Vénus Khoury-Ghata, påminner ständigt läsaren om dessa stenar som väntar.

I ett litet hus i utkanten av öknen sitter Noor i sällskap med Amina, en utstött kvinna med syner om vad som väntar i framtiden. Med dessa väntande kvinnor sitter också Du, den tredje kvinnan, som följer alla skeenden med andra ögon. En kvinna från Paris som själv varit otrogen, men som blivit lämnad av sin älskare när denne gick tillbaka till sin fru. Nu har hon anlänt till staden Khouf som biståndsarbetare med ambitionen att hjälpa och utbilda de mindre bemedlade.

"Du" möter en värld som tillhör männen. Det patriarkala samhället som beskrivs, dessutom i en islamistisk kultur, visar på hur kvinnan ständigt lever utlämnad åt mannens beslut. Den västerländska kvinnan vänder sig avig i sina försök att få domen mot Noor upphävd, men beslutet är oåterkalleligt. Den största frustrationen för "främlingskan" som duet också kallas är att kvinnorna finner sig i allt som beslutas åt dem och att man inte ser någon vits med förändring.

Ändå lämnar berättelsen inte läsaren med en känsla av hopplöshet. Boken upprör, men visar på att kärlek, bland annat mellan medsystrar, kan göra under för en människa. Det är en sanning som kvinnorna delar, låt vara att det blir i hemlighet och på ett sätt som aldrig kommer männen i den här byn till känna.

Pansarhjärta - Jo Nesbø

Jag undrar hur det ser ut inne i huvudet på Jo Nesbø. Jag har sett honom intervjuas av Malou von Sivers på tv och läst någon dito i DN och han är lite snygg, lite cool och mycket vältalig. Samtidigt skriver han om så fruktansvärda handlingar att man måste fundera över hur man kan dikta upp sådana detaljer utan att vara lite galet lagd. Jag har varit så mörkrädd under de dagar jag läst senaste romanen Pansarhjärta och har ryst både av skräck och förtjusning. Det är välskrivet, plågsamt detaljerat och alldeles, alldeles förskräckligt spännande. Mordmetoderna är utstuderat grymma och i romanen får läsaren följa dels mördaren och dels mordutredarna.

I centrum står som vanligt Harry Hole som är trött, men inte för trött, utslagen, men inte uträknad. I centrum står också hans beroende, men samtidigt är han inte helt slav under sina laster. Jag ser lite grann Nesbø framför mig när jag föreställer mig Harry till utseendet, vilket förklarar för mig som läsare varför människor dras till honom. Samtidigt gör han mig så besviken (Harry alltså, absolut inte Nesbø) eftersom jag får en känsla av att han inte behöver vara så ensam, inte behöver ge efter för alkoholberoendet och han behöver inte gå i klinch med varje auktoritet han möter. Eller måste han det? Han är ensam för att inte utsätta de människor han älskar för fara, han dricker för att inte bli galen och han utmanar auktoriteter för att han i grunden är idealist: han vill fånga skurken till varje pris och vet att hans sätt fungerar - må vara att lösningen inte alltid ligger inom lagens råmärken.

Harry har försökt låsa dörren och slänga nyckeln i en sorts underjordstillvaro i Hongkong när han blir uppsökt av Kaja Solness vid Oslopolisen. En mördare som använder utstuderat grymma metoder för att ta livet av sina offer härjar i Norge och Harry behövs i utredningsarbetet. Handlingen och beskrivningarna är intresseväckande norska med språk- och dialektkommentarer på ungefär samma sätt som en italiensk författare kan markera lynne och karaktär enbart genom härledning till varifrån en person kommer.

Persongalleriet i den här kriminalromanen fascinerar mig och Jo Nesbø har överträffat sig själv i sitt skrivande och jag skulle vilja påstå att det här är hans bästa Hole-thriller hittills. Boken har planerat utgivningsdatum 19 maj och är en 640-sidors tegelsten du gärna vill mura in i din bokhylla.

Ps. Ännu en anledning att köpa böcker av Nesbø är att han skänkte alla intäkter från sin senaste bok för att bekämpa analfabetism bland barn världen över. Han säger att han inte behöver mer pengar. (Nu blir jag ännu mer intresserad av hur det ser ut i hans huvud.) Hade de orden yttrats i en amerikansk tv-show hade publiken sagt: aaaaw! Jag ger honom en golfapplåd och köper hans bok istället.

Alfahannen - Katarina Wennstam

Är ett nej alltid ett nej? När övergår en sexuell akt från att vara frivillig till att bli påtvingad? Varför ifrågasätts oftast kvinnans klädsel, hennes alkoholvanor och hennes uppträdande och varför ifrågasätts inte förövarnas sexualvanor och huruvida de tycker om att dra nytta av en hjälplös person som är för full för att ta hand om sig själv. Wennstam för en samhällsdebatt i litterär form och jag tycker att det fungerar ganska bra, även om romanen inte har samma nerv som de båda föregångarna Smuts och Dödergök.

Alfahannen anspelar på Jack Rappe, en lika hårdför man som epitetet för ledarhanen och själva namnet låter påskina. Han är en kvinnokarl med varggrin som både män och kvinnor på en och samma gång älskar och skräms av. Han är den till åren komne filmstjärnan som ses ute i vimlet med mer än hälften så gamla flickvänner och han behandlar dem som han behagar. När han hittas svårt skadad i sitt hem, med buken uppskuren av en trasig flaska, blir frågorna många, inte minst för chefsåklagaren Madeleinde Edwards och utredaren Mats Hjörne. Dessa karaktärer har den trogne Wennstamläsaren tidigare stiftat bekantskap med och som den mordförsöksmisstänkte får man träffa ytterligare en bekant person.

Handlingen är alltså förlagd till filmindustrin, vilket känns extra aktuellt just nu med tanke på konflikter på den stora teatern där frågan om sexuella trakasserier utreds. Modern till den unga filmstjärnan på uppgång i boken ifrågasätter det sexuella våld mot kvinnor på filmduken som är vanligt förekommande och det är kanske ytterligare en fråga att reflektera över.

Själva berättelsen var lite av en besvikelse efter de två starka föregångarna, men jag tycker att många frågor som väcks är väl värda att fundera över. Jack Rappe framställs som mycket endimensionell och är lätt att hata. I verkligheten är det kanske inte riktigt så enkelt. Däremot vrider och vänder Wennstam på frågeställningar som inte är lätta, speciellt inte ur rättsligt hänseende, att tvärsäkert uttala sig om.

Livet på en kylskåpsdörr - Alice Kupiers

Kommunikation mellan mor och dotter via post-its. Både femtonåriga Claire och hennes mamma har fullt upp med sina liv och träffas sällan. Istället skriver de lappar åt varandra, meddelanden om var de befinner sig, vad som ska handlas och att nycklar är borttappade. Sedan finns plötsligt en lapp från mamma att hon varit hos en doktor och att de måste prata.

Lappen om mammans förändrade hälsotillstånd drabbar läsaren lika plötsligt som beskedet säkert drabbar många familjer ute i verkligheten. Innehållet på lapparna mellan mor och dotter förändras och blir mer betydelsefulla. Hårda ord blandas med kärleksförklaringar och anklagelser med ånger.

Jag vill inte påstå att formen håller, men samtidigt räcker den till. Det övertygar inte fullt ut att en familj i kris fortsätter att kommunicera med varandra nästan uteslutande genom lappar. Det är kanske inte heller brukligt att man talar ut om existensiell ångest och vuxenblivande via lappar som längre ner har inköpslistan antecknad i ett litet hörn. Boken avslutas med två brev från Claire där hon i mer utförliga ordalag sätter ord på hur viktig mamman är för henne och hur alla erfarenheter påverkat henne själv, och detta gör att boken lyfter. Man får mer än ett sporadiskt sammanhang där tonåringen blivit lite mer åring än fjortis. Flickans mognad blir tydlig och förändringen likaså.

Ur vulkanens mun - Helena von Zweigbergk

"Vi reser till Sicilien en vecka. Egentligen har vi inte råd. Men något måste hända." De inledande meningarna i Helena von Zweigbergks roman Ur vulkanens mun anger direkt den rådande stämningen i Annas och Mats äktenskap och fortsättningen blir skoningslös. Det är en plågsam beskrivning av hur två personer sakta fräter bort all kärlek och ömhet i en familj, till dess bara bitterhet och självömkan återstår.

Mats är sur och sarkastisk och styr familjen diktatoriskt men samtidigt mycket subtilt. Han är medveten om sin makt och vad hans vassa ord gör med den mesiga Anna. Men det är inte bara hon som far illa, utan de båda barnen tassar på tå, tittar ängsligt från den ena föräldern till den andre för att försöka avläsa vad som är på riktigt och vad som sägs utan att de förstår.

Anna är undflyende och försöker vara diplomatisk. I sitt inre spelar hon dock upp långa monologer som handlar om hur hon skulle vilja agera och vad hon skulle vilja säga. Hon är rädd för Mats utan att hon kan sätta fingret på vad det är:
" Jag upplever mig svag och förtryckt och kan inte ens säga vad förtrycket består av. Jag är bara så rädd. Det är det enda jag kan tänka. Jag är rädd för min man. Jag vet inte varför. Han har aldrig slagit mig. Han har aldrig hotat att lämna mig. Han skulle aldrig göra illa sina barn." (s. 98)

De gör dock båda två sina barn illa med sin infekterade relation och hela berättelsen är en uppgörelse som blir våldsam utan att vara direkt fysisk. Det är uppenbart att deras äktenskap är en vulkan som kan få ett utbrott när som helst och den pressade situationen orsakar bland annat att Mats tar stryptag på Anna och kallar henne surfitta. Anna konstaterar chockad att det inte är Mats. Att det här inte händer på riktigt. Anna är bra på att släta över och förtränga att vissa saker inte hänt och det är med bultande hjärta jag läser vidare. Ska hon verkligen inte komma till den vändpunkt hon så ofta talar om att hon väntar på? Hon försöker vara vänlig, men då är Mats inte mottaglig:
-Tack för att du fixade en fläkt/.../
- Tackar, tackar. Lite beröm. Mats stirrar mot hissdörrarna och säger inget mer.
-Men jag menar det verkligen, säger jag. Jag har inte ens tänkt på att man skulle kunna fråga efter en fläkt. Jag trodde det bara var att tiga och lida.
- Jo, det är väl lite av din specialitet. Tiga och lida och vänta på att andra ska lösa saker. (s. 147)

Och så här håller de på. När den ene försöker förstör den andre. Anna konstaterar att hon inte är slösaktig, men blir det tillsammans med honom. Hon vet också att han inte är snål, men att han blir det tillsammans med henne, och det blir ytterligare ett sätt för dem att hävda sig mot varandra. Anna är mitt uppe i ett bokprojekt som, ironiskt nog, handlar om njutning och det blir en skarp kontrast till hur hennes eget liv verkligen ser ut. Hon plågas av dålig självkänsla och har tänkt att barnafödandet skulle medföra att hon aldrig skulle känna sig ensam eller utesluten någonsin mer. Ändå blir effekten den motsatta, eftersom barnen avskärmar sig när föräldrarna så uppenbart gör varandra illa.

Anna ältar sina tidigare försök att samtala för att kunna förändra, men det är egentligen ingenting stort eller uppenbart som är fel. När Anna försöker ta upp sådant hon inte står ut med hör hon själv hur mesigt det låter.
"Och jag försöker vara mer konkret. Precisera. Att jag inte står ut med sättet han säger det eller det på eller att jag blir ledsen över att vi aldrig... Luften brukar gå ur mig för mina konkreta exempel på vad jag inte står ut med är så fåniga ett och ett." (s. 35) Hon ifrågasätter ständigt sig själv och frågar sig hur småaktig hon egentligen är? Ändå står det henne upp i halsen och hon kan inte låta bli att ge uttryck för allt hon tycker känns fel.

Mats sluter sig och använder sitt starkaste vapen, tystnaden, medan Anna starkt lever ut sina fantasier om en annan man. Drabbningen i slutet blir hård och det är med hjärtat i halsgropen sidorna rasslar iväg och jag hoppas på ett slut. Inte ett lyckligt slut, utan bara ett slut där jag önskar att Anna går sin väg. Jag tror inte att det finns något hopp för ett äktenskap eller en relation när så mycket vittrats sönder, utan jag hoppas istället att föräldrarna går skilda vägar så att de får lära känna sina barn och att de kan vara de personer de behöver få vara. Kanske är en separation den lyckligaste utvägen?

Usch. Jag har en klump i magen och känner mig tagen av Zweigbergks otroligt detaljrika och övertydliga språk. Men bra var den, den här romanen.