Döden på en blek häst, av Amanda Hellberg

Bokklubbsboken för den här gången ser ut så här. Döden på en blek häst av Amanda Hellberg är en vacker liten sak och överraskande innehållsrik trots känslan av tunnhet när man håller i den. Visst kan vi vara överens om att det är någonting speciellt med inbundna böcker?

Omslaget är mörkt och suggestivt med en utstickande liljekonvalj i blankt grönt och vitt. Den glatta ytan på den sköra blomman gör att fingrarna glider lite när man tar ett fastare grepp om romanen som är både spännande och fängslande. Liljekonvaljen och dess doft är ett återkommande inslag genom hela boken. Jag kom på mig själv att vilja googla fram doften, men kom till insikt om att det inte går. Undrar hur långt bort den funktionen är?

Boken inleds med två meningar som anger stämningen för resten av boken: "Birgittas sista dag i livet var inte anmärkningsvärd. Utom själva slutet då."

Majas mamma dör i första kapitlet, men är förberedd och har hunnit med att ordna upp det mesta i sitt liv innan det rinner ur henne. När Maja anländer till Brighton är det dels för att hon fått dödsbudet och dels för att hon ska studera vid konstakademien i Oxford. Majas mamma försvann när hon var tio år och det här var enda gången hon hört någonting som hänt henne.

Den förmåga mamma Birgitta har haft att uppfatta saker och ting innan de har inträffat delas av Maja, men hon är långt ifrån att omfamna sina varsel på det sätt hennes mamma har gjort. Ända sedan de läste Bröderna Lejonhjärta tillsammans när Maja var liten har orden "Fienden är mitt ibland oss" följt dem och när Maja får detta meddelat till sig ett flertal gånger får hon en känsla av att det är hennes mor som försöker varna henne. Så kan det väl inte vara? Eller?

En stor behållning med den här boken är spänningen som byggs upp och det stora mörker som plötsligt kan dra in över sidorna. Hurv! Jag tycker också mycket om nedgrottandet i målandets, för mig, helt okända värld. Amanda Hellberg målar upp scenerierna med ett bra språk och vågar göra sina karaktärer lite udda, precis som de bör vara i en sådan här bok: lite fina och lite fula och med en smygande känsla av att alla inte är vad de utger sig för att vara. Titeln anspelar på en målning av Turner, väl värd att googla på.

Bok och bild från förlaget.

Välkommen hem - Johanna Lindbäck

Från London till Luleå. Gemensamma nämnare? Inte andra än att båda städerna börjar på bokstaven L. Sara reser hem efter ett år i Svenska skolan i London och återvänder för att fortsätta sitt gamla liv. I alla fall är det vad hon tror, men att komma hem är inte lika enkelt som hon hoppats. Hon har rejält med magpirr inför att träffa Mattias igen. Finaste fina som hon lämnade för att åka bort och som sa att det var antingen allt eller inget. Åkte hon så skulle de inte ens vara kompisar längre.

Johanna Lindbäck berättar om det svåra att komma hem när Sara inser att det inte bara är hon själv som har förändrats, utan alla runt omkring också. Inte ens lillebror är sig riktigt lik eftersom han står framför spegeln och stajlar håret.

Mitt i allt det svåra och med magpirret efter de första forcerade samtalen med Mattias dyker nästa magpirr upp; Adrian. Killen som Sara först är duktigt irriterad på när han har stulit hennes tvättider. Killen som får henne att göra någonting hon aldrig trodde hon skulle pröva på: jujutsu. Killen som får henne att vara en annan Sara än den hon själv tänkt sig vara.

Någonstans där landar den här boken. Den beskriver dels det oändliga ältandet som kan vara så typiskt för en tonåring som är alldeles för upptagen med sig själv, dels insikten om att världen fortsätter att snurra oavsett om jag vill det eller inte. Jag tycker väldigt bra om berättelsen i sig och när jag läser att författarinnan gillar Sarah Dessen förstår jag några av de bottnar jag tycker mig känna igen. Det jag stör mig riktigt ordentligt på är språket när engelskan haglar i tankar och dialoger. Greppet ger absolut en tydlig beskrivning av hur saker och ting göres och låtes, men eftersom jag stör mig så fantastiskt mycket på detta i mitt yrkesliv (och mitt privatliv för all del) förtar det lite av den där absoluta åsåbradethärär-känslan. Det är däremot riktigt roligt med norrbottensmiljön! Mer sådant till folket.

Titeln på boken är Välkommen hem och i början av boken får orden en nästan ironisk klang. Välkommen hem, liksom.I slutet, som jag inte ska avslöja, är det mer ett välkomen hem med ett lättat leende på läpparna. Ett par nykyssta sådana för övrigt. ♥

Bok och bild från förlaget.

Här ligger jag och blöder - Jenny Jägerfeld

Jag kom på att jag hade oskrivit om den här. (O-skrivit. Den dialektala markören för att tala om att jag kommer från Norrbotten.) Jag läste så många ungdomsromaner på en och samma gång, efter varandra och ibland samtidigt, att jag inte kan räkna dem alla.

Här får läsaren möta Maja, som har fullt upp med att vara ung. Som om det inte skulle vara plågsamt nog sågar hon av sig tummen under en skulpturlektion och när hon åker för att bo en helg hos sin mamma märker hon att det är någonting som står riktigt galet till.

Detta är handlingen i sin korthet, vilket beskriver ungefär vilken ungdomsroman som helst: identitetssökande och vuxenblivande. Den här boken är dock sin egen, på samma sätt som Maja är sin egen. Beskrivningarna av henne smygs in i texten och efter lite mentalt pusselläggande förstår man att hela hennes person skriker efter att finna sig själv och en plats i den här världen. Hennes person är varken vuxen eller barn och med separerade föräldrar väcks frågan vad de passar på att göra när hon inte är där? Tycker hennes pappa att det är skönt när hon inte finns i huset? Dessa frågor gör att hon ser till att kapa hans e-post så att hon kan följa både hans mejl och hans facebook.

Här ligger jag och blöder är rolig på det där jag-är-tonåring-och-kan-inte-förmedla-mig-på-något-sätt-om-jag-inte-får-använda-ironi-sättet samtidigt som den är brännande sorglig på det där gör-mig-inte-illa-mer-för-då-kanske-jag-går-sönder-på-riktigt-viset. Boken är absolut läsvärd och är utgiven av Gilla böcker. Bilden är lånad härifrån.

Johanna Thydell - Ursäkta om man vill bli lite älskad

Jag skulle ha skrivit om Johanna Thydells bok Ursäkta om man vill bli lite älskad här, men självklart lämnade jag hjärnan på nedervåningen och publicerade inlägget på kulturkoftan. Klicka dig dit om det är Thydells bok du vill läsa om.

Skön titel på boken, eller hur! Hela boken är ett enda paket av sådana formuleringar och precis innan det hinner bli för tjatigt tar berättelsen om Nora slut. Absolut läsvärd.