Ljudet av ditt hjärta - Stephenie Meyer

I den tredje boken om Isabella Swan är den litterära referensen Brontës Svindlande höjder (i den förra var det Romeo och Julia) och det citeras frekvent samtidigt som Bella själv speglar sig själv i förebildens hjältinna - och grimaserar. Det är tråkigt att läsaren inte själv får upptäcka hur undertonerna av den romantiska klassikern går igen i Ljudet av ditt hjärta, men samtidigt tackar litteraturvetaren i mig för kryphålet in till äldre litteratur.

Bella slits mellan kärleken till Edward, den stoiske vampyren, och Jake, den djuriske och hetlevrade varulven. Det är inte lätt att upptäcka kärleken, speciellt inte när den är riktad mot två olika personer, eller som i det här fallet; två varelser. Det är kring detta berättelsen kretsar och rent handlingsmässigt blir det ett mellanspel där kärleken ska redas ut, återigen ältas kring och grimaseras över, innan det yttre hotet - personifierat av Victoria som ska hämnas sin partners död - ska besegras i en slutstrid. Den delen av berättelsen blir ett antiklimax eftersom så många inslag byggts upp kring hatet hon känner gentemot Edward. Nu blir hon en perifer händelse som ska skruva upp tempot innan eftertexterna ska börja rulla.

Jag saknar en utveckling av Bellas förhållande till fadern, inte bara i den här boken, utan i samtliga. Det händer rent ut sagt ingenting dem emellan, utan han sitter i soffan framför tv:n och hon lagar maten som han äter medan hon tänker på annat - och grimaserar.

Det grimaseras och grimaseras om det inte stirras och tittas misstroget. Jag vet inte om det är översättningen som falierar eller om det är så olyckligt att författarinnan faktiskt skriver om ansiktets uttryckssätt på det här viset. Synonymordboken borde dammas av.

Nu blev jag kritisk igen, trots att jag tycker att berättelsen fungerar. Många trådar följs upp och den röda tråden som löper genom dessa tre romaner jag läst är just röd, även om den blir något blek emellanåt. Jag är rädd att konceptet blir alltför urvattnat alldeles för snart, men måste ändå läsa vidare för att få ett avslut på detta nytänkande inom genren. Nu återstår bara en fråga: när kommer den fula ankungen att rugga av sig fjädrarna och blir Svanen?

När jag hör din röst - Stephenie Meyer

I När jag hör din röst har Isabella Swan förvandlats till en liten emo-brutta som söker sig tillhälsovådliga situationer i försök att lindra den ångest hon känner efter det att hennes livs kärlek, Edward, har lämnat henne med löftet att hon aldrig mer kommer att få se honom. Det är när hon är i fara hon kan höra hans röst, lika tydligt som om han stod tätt intill henne, och det blir en beroendeframkallande känsla att veta att hon fortfarande har kvar denna lilla koppling till honom.

Det är renässans för romantiken och När jag hör din röst är ett tydligt och talande exempel på detta: sturm und drang med piskande regn, branta klippor, passion av det djuriska slaget bokstavligt talat och viljan att ta sitt liv när den signifikanta andra inte längre existerar. Det sista anspelar på Edward som reser till Italien för att få hjälp av vampyrsyndikatet Volturi att ända sitt liv i tron att Isabella är död. Bella i sin tur rester till hans undsättning efter att han levt i ett halv-vegetativt tillstånd i nästan åtta månader. Skolmiljön som var den huvudsakliga i första boken är hält frånvarande och istället tillbringar hon tid hos och uppmärksamhet åt Jacob; en snabbt växande ung man som likt Edward bär på en vild och tryckande hemlighet. Det är ett mysterium för Bella att lösa, i likhet med det hon skulle komma på när det gällde Edward i första boken - vad Jacob är. När det står klart att han är varulv ska myter avslöjas, historier berättas och cliffhangers inför konflikter som komma skall ska läggas upp på volley.

Det är inte det att Meyer berättar bra. Det är bara det att hon är så utförlig. Först ska det anas, tänkas, analyseras och ältas. Sedan ska aningarna, tankarna, analyserna och ältandet fortsätta öga mot öga. Sedan avslöjas sanningen och då ska den vridas, vändas, analyseras och ältas, allt medan Bella ska känna efter hur hon reagerar på det.

Jag förstår fortfarande varför den här serien tilltalar ungdomar. Det svåra med kärleken och livet, att lägga sin ömtåliga kärlek i någon annans händer och försöka lita på att man duger beskrivs så det bildas ett fladdrande sug i maggropen och jag tror att jag själv skulle ha blivit himlastormande förtjust i både den morrande Edward och den klumpiga Isabella. Hon kommer nog så småning om, som jag sagt förr, att bli den svan hennes efternamn indikerar att hon har inneboende i sig. Ändå börjar jag vara i den åldern att jag istället bättre förstår pappan: den orolige som står vid sidan om, som så förtvivlat gärna vill hjälpa till men som inte vet hur. Föräldrasynvinkeln är icke-existerande, men läsaren kan ana hur slitsamt han har det i sin oförmåga att uttrycka någon annan känsla än ilska när han är rädd, ilska när han är arg och ilska när han är förvirrad.

Jag ska inte vara mer elak än att jag stillsamt undrar huruvida författarinnan fått betalt per ord när det gäller "känslolösheten" eftersom det förekommer ohälsosamt ofta. Jag ska inte fördjupa mig i om en artonåring verkligen vill ha en morrande pojkvän eller vad en vargkompis som osar hetta kan symbolisera, utan omdömet blir ett axelryckande "jaha, okej, så bra." Jag inser att jag låter raljant och fördömande, boken är bättre än så, men jag önskar lite grann att jag hade varit fjorton - då hade jag nog rosat boken mer.

Tre sekunder - Roslund och Hellström

Ewert Grens är en intressant kriminalromanskaraktär. Han sitter inte hemma ensam i sin lägenhet och dricker öl, spelar svårlyssnad jazz eller har ointressanta engångsligg. Han är visserligen vresig och har problem med nära relationer, men han sover över på polishuset och den enda musikaliska last han har är att lyssna på tidiga inspelningar av Siw Malmkvist. Bara en sådan sak.

Det här är en författarduo som inte går av för hackor. Böckerna Roslund och Hellström skrivit om Ewert Grens och hans kollegor vid Stockolm City-polisen börjar bli ett ansenligt antal och innehållet i var och en av böckerna är knivskarpt: pedofili, trafficking, dödsstraff och politiska strategier vid utlämningar från Sverige, barns missförhållanden i en välfärdsstat och nu; lagstiftare och lagföreträdare som frångår den juridiska agendan för att täcka upp syften som inte är tillgängliga att förstå för någon utifrån - inte ens polis och åklagare.

Mycket faller på plats i Tre sekunder när man får följa Ewert Grens sorgearbete efter hustrun Annie. Han blir lite mindre trubbig, men absolut inte mindre oförsonlig. I en efterskrift förklarar författarna skillnaden mellan fiktion och verklighet och det blir en perfekt avrundning för en som sitter och funderar över vad som kan stämma överens med verkligheten och vad som är mindre rimligt.

Det är en skrämmande tanke att vi i vår demokrati har lagar som inte efterföljs av de personer och instanser som har skapat dem, vad än syftet må vara. Det är också skrämmande att Sveriges fängelser är medvetna om den knarkhandel som förekommer innanför murarna, men att man tillåter det eftersom alternativet att motverka handeln skulle innebära kompetenshöjning hos personalen som svenska folket inte är redo att betala för.

Det är en riktigt spännande bok och det är lite ovanligt att spänningsmomentet med en gisslansituation på ett fiktivt fängelse tar upp en stor del av bokens omfångsrika sidor, men är förlagt i mittet av berättelsen. Slutet får istället komma att handla om hur efterarbetet ser ut för bl.a. Ewert Grens och kollegorna när de ska sparka uppåt på de ansvariga för hur operationen har genomförts.

Yrkesskadan i mig säger mig att det här kommer att vara ett bra läsförslag när det gäller elever som vill läsa spänningsromaner och samtidigt ha någonting att diskutera.

Mitt liv så här långt - Jane Fonda

Jag har lyssnarläst och fascinerats av Jane Fonda under läsningen av Mitt liv så här långt. Jag har lyssnat till Bibbi Anderssons mogna stämma som läst upp en livshistoria av en kvinna som har "gått in i tredje akten" som Fonda själv uttrycker sig när hon närmar sig de sjuttio. Jag har egentligen ingen hang-up på Jane Fonda, men har tidigare förstått att hon varit älskad och hatad av olika anledningar. Efter läsningen av den här boken förstår jag varför hon upprört och retat, eller blivit så älskad och beundrad. Det verkar inte finnas något läger mittemellan när det gäller åsikterna om den här kvinnan.

Hon har varit självutplånande för sina mäns skull, haft svårt att knyta an till sina barn på det sätt hon ändå vetat att de behövde, engagerat sig politiskt trots att hon blivit hatad av massan och undersökt av CIA. Hon berättar om den känslomässigt frånvarande fadern Henry Fonda som påverkat henne i grunden, både som hjälte och svikare. Om mammans skeva kroppsuppfattning, självdestruktiva leverne och död: ett självmord som hon först fick veta var en hjärtattack.

Det är konst och oscarsutmärkelser som passerar ödmjukt blygsamt medan den politiska medvetenheten och det stora engagemanget för människans rättigheter stjäl showen. Man måste beundra Jane Fonda för den övertygelse hon har när hon genomför sina kritiserade resor, sina möten med soldater, genomdrivandet av fonder och föreningar för att motverka tonårsgraviditeter och miljöförstöring. Även om jag varken är insatt i USA:s inrikes- utrikespolitik under sjuttiotalet och framåt så presenteras det på ett intressant, låt vara ensidigt, sätt.

Det här är hennes berättelse om sitt liv fram till nästan sjuttio. Det är intressant samtidigt som jag undrar hur mycket som kommit fram och bearbetats på psykoterapeutens soffa. Det är insiktsfullt och omsorgsfullt analyserat och hon presenterar många sanningar som man själv bara drömmer om att komma till insikt om i sitt eget liv. Samtidigt kommer jag att tänka helt annorlunda om henne nästa gång jag ser henne på tv eller i en film.