Polsk pölsa på polkagrisar... Min pappa är snäll och min mamma är utlänning, av Emmy Abrahamson

Låt mig börja med att tala om att jag har en polsk elev, en flicka i samma ålder som huvudpersonen i den här romanen. Med henne i åtanke blir det en skratt- och gråtfest att läsa Min pappa är snäll och min mamma är utlänning. Min elev frågar många frågor, och genom dessa förstår man mycket av hur hon ser på sin tillvaro. För att inte lämna ut henne behåller jag mina samtal med henne för mig själv, men jag har flickan i åtanke under läsningens gång.

Förstå mig rätt; det här är en berättelse som klarar sig alldeles utmärkt utan de preferenser jag läser in, men samtidigt tillför det fantastiska konnotationer. Huvudpersonen i boken, Alicja, är egentligen en annan sida av myntet jag tänker på. Alicja vill betona det svenska och hon vill dölja och glömma så mycket det går av det polska. Det är dock inte så lätt när man har en familj, men framför allt en mamma, som bara fnyser och gör allt på sitt superpolska sätt i alla fall. Den här boken inrymmer allt från polska hantverkare som smygs in i huset för att jobba svart, till det faktum att Alicjas mamma anser att mat aldrig kan bli för gammal och därför bör ätas upp. Om det är vidare värst polskt, eller bara ett personlighetsdrag, vet jag inte, men det presenteras på ett riktigt roligt sätt. Den långa bilresan för att få en skymt av påven är riktigt underhållande, speciellt med tanke på att ingen av de resande är riktigt övertygad katolik.

Vid sin sida har Alicja sina närmaste vänner, Natalie och Tysta Marie. De är obrottsligt bästa vänner, till den dagen Natalies stora kärlek Ola Olsson bekänner att han är kär - i Alicja.

Den här boken talar framför allt om hur svårt det är att vara ung, och till på köpet hur svårt det är att vilja vara riktigt svensk i en polsk familj. Pappan är dock inte polack, men han har å andra sidan åkt iväg till andra sidan jordklotet av någon anledning jag har glömt. Kulturkrockarna visas upp på ett ibland nästan parodiskt sätt, men det är hela tiden rörande och mycket roligt. Det enda jag saknar är just pappan. Han förekommer bara kort i några få passager och jag hinner inte uppfatta det boktiteln refererar till när det framhålls att han är snäll?

Den här boken ska dock gå oavkortat till min polska elev och en mycket mer intressant recension kommer att vara den hon ska få ge mig.

Bok och bild från förlaget.

Sjukhusmysteriet - Martin Widmark

Högläsning för barnen är bland det bästa jag vet. Det verkar vara bland det bästa de vet också, för det är någonting de gärna vill ska hinnas med innan läggdags. Vi försöker hitta passande kapitelböcker till sexåringen och då är böckerna om LasseMajas Detektivbyrå perfekta. Längden på kapitlen är lagom långa och själva berättelserna blir spännande med en gång, utan att bli för läskiga.

I Sjukhusmysteriet är det någonting mystiskt som händer på Valleby sjukhus. Patienter blir avstulna sina smycken och det drabbar bara personer som måste gipsas. Lasse och Maja kan snart begränsa antalet misstänkta till tre personer och de har alla tre tydliga motiv för att begå brotten.

Mysteriet är spännande och bilderna är roliga. En perfekt bok för både stora och små. Den av oss föräldrar som inte får läsa för sexåringen måste således läsa ikapp på egen hand. Nåja, det är inte helt fel det heller = )

Utgiven av Bonnier Carlsen och finns att köpa här.

Vad ska fröken säga? - Helena Bross

Jag köpte den här boken till min sexåring, Vad ska fröken säga? Det är en berättelse om Axel som förstör sin matematikbok av misstag. Han har en rutten banan längst ner i sin ryggsäck och när han ska lämna in sin läxa ser han att boken är alldeles smetig. Axels kompis Omar tycker att han ska slänga bort boken och köpa en ny, men det går inte riktigt som grabbarna har tänkt sig, så vad ska fröken säga?

Det här är spännande för en liten kille som gärna gör som fröknarna säger. Det är också en soligt glad grabb som själv läser sida efter sida och som inser att han klarar det galant. Boken är skriven med enbart versaler med enkla meningar och kort text på varje sida. En alldeles ypperlig nybörjarbok för den som ska pröva sina vingar när det gäller att läsa själv. Bilderna är fina komplement till texten och man kan enkelt se hur dåligt Axel mår när han inser att hans bok är förstörd. De här böckerna ska vi läsa fler av och kanske till och med försöka oss på en som är lite svårare. Samtidigt är det bra för en liten läsares självförtroende att känna att han behärskar både orden och innehållet.

Boken är utgiven av Bonnier Carlsen och finns att köpa bl.a. här.

Dyngkåt och hur helig som helst - Mia Skäringer

Jag mötte Mia Skäringer första gången i tidningen Mama. Jag blev inte tvärtagen av henne, utan det dröjde några krönikor innan jag kunde se den skarpa kniv hon höll i istället för pennan (eller tangentbordet om man ska vara petig). Det är lite så att jag nog är pryd, när det kommer till kritan (många hänvisningar till skrivdon blev det där) och jag har faktiskt svårt för ord som kåt och knulla. De blir vulgära för mig och jag kan inte se någonting vackert eller naturligt med orden. Ändå, när Mia Skäringer skriver om dem, med sitt språkbruk och sin brutala ärlighet blir det rakt på, skärande vackert och fucking jättejobbigt.

Hon skriver om allt i Dyngkåt och hur helig som helst; nederlaget, det dåliga samvetet och otillräckligheten i att separera och vara ifrån sina barn varannan vecka; det svåra och fina i att leva tillsammans i en ihopklistrad plastfamilj samtidigt som den familjen är mer verklig och sann än den man hade haft om man inte gått vidare; om kroppsliga åkommor som att blöda igenom mastodontblöjor när man har cellförändringar som inte är, men som kan utvecklas, till cancer; om att ha ett barn som inte är som andra och hur man ska vara en fin morsa när man ändå ofta förvandlas och blir sur...

Hon skriver själv att hon går omkring med hjärtat i händerna samt att hon är en känslonarkoman och inte orkar med det ytliga och tomma. Det märks i hennes texter: hon klarar inte av något lull-lull eller krusidullande. Hon kommer till poängen direkt och lägger inte ut texten i långa haranger för att till slut nå fram. Det är befriande, samtidigt som man riskerar att få en överdos av hennes brutala ärlighet om man läser allt i ett stycke.

Jag har inte sett ett enda avsnitt av Mia och Klara och tänker att jag kanske borde göra det. Mia är rolig, samtidigt som hon kryper in under huden och presenterar tankar som inte alltid är så smickrande att känna igen sig i.

Gargoylen - Andrew Davidson

En gargoyle är en stenfigur som under medeltiden sattes upp på kyrkor som en del av vattenrinningssystemet och det finns myter om dessa gargoylers tillkomst och användning. De är på intet sätt vackra och tillskrivs hellre avskräckande egenskaper på grund av sina förvridna och skräckinjagande yttre. Huvudpersonen i romanen Gargoylen av Andrew Davidson liknar till sitt yttre just en sådan här gargoyle, eftersom hans yttre är svårt vanställt efter en svår bilolycka. När han vaknar på sjukhuset befinner han sig i svåra plågor och använder den första tiden av sin rehabilitering åt att planera ett idiotsäkert sätt att ta sitt liv. Han måste bara bli tillräckligt frisk kroppsligt för att klara av att genomföra det.

Han kommer så sakteliga på andra tankar när en kvinna plötsligt står vid hans sjuksäng. Det är en riktigt nervpirrande scen när M arianne Engel kärleksfullt och lite roat konstaterar att han blivit bränd - igen. Han undrar om det har hänt förr, vilket hon bekräftar genom att påbörja deras gemensamma berättelse. Hon menar att de har varit älskande genom historien och att hon har väntat på att de ska träffas igen. Här flätas fyra kärlekshistorier samman och de utspelar sig alla under olika tider och på olika platser.

Huvudpersonen i boken slits mellan vad som är verkligt och vad han anser måste vara påhittat, för han är alldeles för rationell för att tro på det Marianne Engel berättar. Ändå kan han inte förklara den självklara kontakt han känner med henne, den självklara kärlek hon visar honom eller den helande kraft hon utsätter honom för, både kroppsligt och själsligt. Marianne Engel är dessutom stenhuggare och mejslar fram gargoyler ur stora stenblock. På samma sätt som hon befriar stenfigurerna ur sin hårda fångenskap mejslar hon också fram huvudpersonen, som genom berättelsen förblir namnlös. Han har olika namn i de olika historiska berättelserna och hans moderna tjugohundratalsjag tvingas möta sig själv och sitt öde många gånger om innan historierna avslutas.

Den här romanen är fascinerande på så sätt att den krassa verkligheten måste möta den, ofta romantiska, historiska berättelsen. Det blir några tvära kast, betänk bara att porrfilmsbranschen ska möta Dantes Inferno, men det är en skön blandning som är väl värd att ta del av.

Señor Peregrino - Cecilia Samartin

Jag fick en liten hjärntilt när jag läste den här boken. Jag satt och väntade på att någonting fruktansvärt skulle hända. När mannen bakom bokens titel, Señor Peregrino, presenterades hade jag hunnit inbilla mig att han var någon typ av Hannibal Lecter, dårhus-stile, så jag satt och hade hjärtklappning alldeles i onödan för det visade sig att han bara var... bestämd, kan vi kalla det. Och barsk.

Jamilet flyr över den mexikanska gränsen för att komma till USA. Där finns hennes moster och, vad hon tror, räddningen undan en hemsk förbannelse. Jamilet är mycket vacker, men döljer under sina kläder ett stort födelsemärke som i hennes hemby har gjort henne till en utstött. För att spara ihop de pengar hon behöver till behandlingen tar hon anställning vid ett mentalsjukhus som vårdare åt den mycket egendomlige señor Peregrino. Hon får många instruktioner och uppmaningar, både från sjukhusansvariga och från Peregrino själv, om vad hennes arbete går ut på. Först är hon rädd för den ålderstigne mannen, som insisterar på att få berätta sin livshistoria för henne, men allt eftersom señor Peregrino omtalar allt han varit med på under sin vandring till Santiago de Compostela blir Jamilet mer och mer fascinerad och dras in i hans värld.

Den här romanen bjuder på sådan skön läsning! Det flyter på från första början och när de olika delarna övergår från Jamilets vardagsliv till hennes arbetsliv och sedan vidare till hur Peregrinos historia ska fortlöpa, sker allt med smidiga övergångar och målande beskrivningar. Jag tyckte mycket om den här boken - inte minst för att det fruktansvärda uteblev. Berättelsen är vacker, lite sorgsen och väl värd att läsa.

Norrlands svårmod, roman om ett försvinnande - Therése Söderlind

Romanen inhandlades på Arlanda inför den stundande frankrikeresan. Ironiskt att ta med sig Norrlands svårmod till Normandie? Kanske.

Först var jag inte alls imponerad. Jag störde mig på någonting i början och kunde knappt ta mig vidare. I brist på annat att läsa, och eftersom min franska är rätt usel, läste jag vidare och ångrar inte det beslutet.

Anna är sju år gammal när hennes liv förändras för all framtid. Hennes bror Charlie grälar våldsamt med pappa Henrik och försvinner ut för att aldrig återvända. När sedan mellanbrodern Mattias också försvinner och resten av hennes familj faller sönder kan man förstå att detta sätter djupa spår i den lilla flickan. Man får sedan följa Anna i olika åldrar; sju, tretton och tjugotre, där det blir tydligt vilken flicka hon var innan, under tiden och efter det som genomgående kallas katastrofen ägde rum.

Titeln förvirrar mig lite och jag stör mig på underrubriken. "Roman om förvinnande" ger ett fokus på någonting som visserligen speglar innehållet, vilket kanske är bra på ett sätt, men samtidigt finns det så mycket annat romanen är, förutom det där försvinnandet.

Det är ovanligt svårt att sätta ord på den här läsningen. Det är så många detaljer jag tycker är geniala, bland annat hur mamman visar sin kärlek i ena stunden för att i nästa bryskt skjuta Anna i från sig. Samtidigt är det de många detaljerna som ibland får mig att bläddra oseende. Annas egna val, de påtvingade och manipulerande fakta hon får serverade och hennes tankar om vem hon egentligen är - det är genomtänkt och mycket sinnrikt presenterat.

Norrlands svårmod är klart läsvärd och kan säkert lämpa sig bra för gruppläsningen. Den var uppe på förslag i bokklubben, men vi valde någonting annat. Varför gjorde vi det?