Ree är sexton år och bor uppe i Ozarkbergen med sin familj. Modern är psykiskt sjuk och eftersom Rees pappa är något av en expert på att framställa metamfetamin och crank lämnar han familjen under långa perioder, ibland frivilligt och andra gånger för att sitta av ett fängelsestraff. Ree måste därför ta ansvar för sina yngre bröder, där åtminstone en inte är hennes helbiologiske bror.Bergslandskapet är ett glesbebygt samhälle där alla är släkt med alla och där man namnger sina barn så att det ska bli svårt för polisen att hålla reda på vilken Haslam, Milton, Arthur eller Jessup som gjort vad. Barnen får också sådana namn för att det tidigt ska stå klart vad man förväntar sig av dem. Med ett visst namn följer vissa förpliktelser och Ree bannar sig själv för att hon och modern inte protesterat nog mycket vid namngivningen av en av bröderna, eftersom han inte fick ett namn som skulle ge honom friheten att välja sitt öde.
De bosatta vid Ozarkbergen härstammar från de kringresande, eller tattarna som Ree ibland omnämner dem, och där lever de fortfarande i en typ av klansamhälle. När Rees far försvinner måste hon därför börja kontakta de familjer hon mer eller mindre är släkt med för att ta reda på var han är. Om han inte dyker upp kommer huset och skogen, som fadern intecknat som säkerhet för borgen, att tas ifrån familjen och därmed göra den redan utsatta familjen hemlösa.
Allt låter kallt och eländigt och till viss del är det också så. Det råder en sorts hopplös fimbulvinter över landskapet som beskrivs och fattigdomen gör sig påmind i de malätna kläderna de bär samt i beskrivningarna av den mat de inte har råd att köpa.
Sedan finns där kärlek också. Absolut ingen himlastormande kärlek, utan en tillgivenhet mellan bröderna, Ree och mamman. Vänskapen till väninnan Gail räddar henne från att försjunka i samma sorts vansinne som hennes mor har brutits ned av. Blodet verkar till en början inte alls vara tjockare än vatten, men en av de nästan förtappade karlarna reser sig till Rees försvar och hjälper henne i den mån han kan. Tur är väl att det finns de här stråken av hopp, för i övrigt är det så kargt, så kargt.
Det här är litteratur som berör en del av Amerika som vi inte är vana att möta och läsa om. På så sätt möter man Ree och hennes närmaste i en miljö som verkar nästan helt avskiljd från resten av världen. Ändå är det riktigt läsvärt. En helvetes vinter, av Daniel Woodrell.
Caroline af Ugglas släppte sin skiva Joplin på svenska 2007 och har sedan dess varit en personlig favorit. Annars har jag sett henne i något inredningsprogram, i något hemma hos-program och inte minst i melodifestivalen. Man har sett henne lite här och lite där och skapat sig en uppfattning baserat på bits and pieces. När jag sedan har läst hennes bok 
