Det fördolda - Hjort och Rosenfeldt

Någon på jobbet frågade efter lästips, gärna någonting lättsmält. Jag nämnde i förbifarten att jag läste Rosenfeldts och Hjorts debutroman och någon annan vickade lite så där blasé på huvudet med minen av "ja, just det ja, den trettonde deckaren på dussinet har kommit ut".

Det här är inte en trettonde på dussinet-bok, utan det är "äntligen en riktig kriminalroman". Jag frågar mig efter avslutad läsning om jag egentligen presenterats inför någonting nytt och svaret är nej. Ond bråd död, kriminalare på spaning och en person i utredningens mitt som har grava problem med nära relationer. I vanliga fall kanske jag skulle gäspa, men karaktärerna är så intressanta och presenteras på ett helt nytt sätt att jag bara hyssjar på barnen och läser ett kapitel till.

Sebastian Bergman åker till hemstaden Västerås för att, en gång för alla, göra upp med sitt förflutna. Han bär på en stor sorg och är inte längre aktiv som psykolog, eftersom han har stora svårigheter att hålla demonerna på flykt (ja, lite tänker jag på demonmästaren Bergman när jag läser om den här). Staden skakas av ett mord på en 16-årig pojke som fått hjärtat utskuret på ett nästan rituellt sätt och när det visar sig att en före detta kollega till Sebastian Bergman leder utredningen blir han lite oväntat en del av utredningsgruppen.

Författarna måste nämnas, eftersom det är Michael Hjort och Hans Rosenfeldt som slagit sina kloka ihop. Båda är manusförfattare och även om jag inte hade hört talas om Hjort tidigare hade jag hela tiden Rosenfeldt i tankarna under tiden jag läste. Ordrikedomen och sättet att formulera sig väcker en igenkänning och det blir riktigt snyggt sammanfogat, från början till slut. Inga lösa trådar eller ofärdiga nystan när sista sidan är bladad.

En alldeles utmärkt locka-till-läsning-text finns här och vill du ha spänning under julen bör du läsa Det fördolda.

Nittiotalet.se - eller vem fan komponerade modemljudet

Jag ska erkänna att jag närmade mig boken med viss skepsis. En bok om nittiotalet fick mig genast att tänka: "Redan?". Jag har gått på 60-, 70- och 80-talsfester, men -90-talet har lyst med sin frånvaro. Det enda jag kommer ihåg av ovan aktuella årtionde var att man laddade inför millennieskiftet, att man hade Lewi's 501 och att vi fick ett nytt betygssystem.

Jag blev inte tokfrälst av bokens omslag heller. Två antihjältar och en lenröstad björn. De tre personerna har visserligen haft sina stunder i rampljuset där Christer Petterssons jojo-bekännelser gällande Palme-mordet fick en att gäspa uttråkat till slut; där Ludmilas dopningsskandal egentligen inte var någon skandal utan bara ett konstaterande att när man trodde att hon sjunkit så lågt hon kunde visade hon att det fanns några meter kvar; där halva Sverige ställde sig upp i massiva protester över att gubben i den luggslitna kostymen skylla bytas ut mot en annan lenröstad herre.

Jag har aldrig varit någon stor beundrare av Filip och Fredrik (som har Carola-status i och med att man kan nämna dem vid förnamn utan att någon undrar vilka de är. Det fungerar dock bara om man nämner dem i samband med varandra, för säger man bara den ene eller den andre märker man att många känner en Fredrik, men nästan ingen känner en Filip.) Om boken Nittiotalet.se har den ene av dessa herrar (Fredrik?) strött sina lovord om innehållet och jag kan precis tänka mig att det är en bok som faller honom i smaken.

Det är grabbigt, låt oss börja där. Det är bekännelser om hur man som tonåring beundrar sporthjältar, drömmer om att kunna knäppa upp en bh med en hand och en beskrivning av sena kvällar vid ett nytt modem för att titta på det som någon annans begagnade porrtidningar bara kunnat erbjuda.

Sedan är det också riktigt, riktigt roligt. Träffsäkra beskrivningar med samma verbala glöd som just Filip och Fredrik. Här varvas personliga erfarenheter med nästan reportageliknande sammanfattningar om 90-talets stora händelser och mestadels sådana som utspelat sig i Sverige. En eloge till den ansatsen för övrigt. Sedan kan de inte låta bli att ta upp Clintons sexuella felsteg både tre och fyra gånger, vilket förstärker den grabbiga betoningen ytterligare.

Alla orden knyts till syvende och sist ihop med konstateranden om personer uppvuxna under nittiotalet och hur de fått någon slags egenvärdeshybris där ett vanligt nio-till-fem-jobb inte ses som ett alternativ. De vill i stället jobba med media, citera Killinggängets Manegen-föreställning och med detta vara ironiska hela dagarna.

Så ja, vad ska man säga. Nu sitter de tre herrarna Christian Albinsson, Niclas Wikström, Fredrik Söder där och jobbar med media, har gett ut en bok som andas ironi ur varje por och verkar vara nöjda med resultatet. Det i sig är rätt roligt. Det jag personligen tycker är roligast med hela boken är de avslutande sidorna som ger förslag på hur man kan använda Nittiotalet.se som bokcirkelsbok. Då först skrattar jag mig tårögd istället för att småfnissa som jag tidigare gjort.

Lät det här negativt? Jag gillar den i alla fall och jag tror att det kan vara en mycket bra julklapp till den grabb i 20-30-årsåldern som är bokens målgrupp. 99 kr på Bokus.

Utrensning - Sofi Oksanen

Aliide sitter ensam i sitt hus ute på den estniska landsbygden när hon får syn på ett dyngsurt bylte ute på gårdsplanen. Det föreställer en människa, men Aliide tvekar inför att gå ut och undersöka hur det kommer sig att flickan hamnat där. I stället får läsaren följa ett, till en början, oväntat resonemang kring skillnaden mellan strumpbyxor från öst och silkesstrumpor från väst. De här strumporna såg ut att komma från väst, för de glänste till och med i leran. Strumpbyxorna ska visa sig vara ett återkommande tema med stark innebörd.

Flickans namn är Zara och Aliide anar nog snart vad den unga kvinnan har råkat ut för. Zara gör sitt bästa för att inte behöva berätta den verkliga historien om vad hon har varit med om och så kommer det sig att de båda kvinnorna tassar omkring varandra för att berätta så mycket som möjligt utan att avslöja sig.

Romanen utspelar sig både i en dåtid och en nutid och väver på ett fantastiskt berättande sätt ihop de två tiderna med Aliide i huvudrollen. Hennes förflutna, där både det hon drabbats av och själv förorsakat, kommer ikapp henne. Ute i sitt hus har hon varit besparad obehaget att tvingas konfronteras med sin systers och hennes familjs öde, men när Zara kommer måste allt komma upp till ytan. De båda kvinnornas, både den äldres och den yngres, erfarenheter är så lika trots att det skiljer en generation dem emellan i ålder. Skam, förnedring, utsatthet och kämpavilja förenar dem och romanen bjuder på en delvis blodig och våldsam uppgörelse.

Jag köpte boken för att slå ihjäl lite tid och hamnade på en bänk inne i vår lilla stads stora köpcentrum (det finns två rulltrappor!). Människor kom och gick medan jag bläddrade och läste, läste och bläddrade. Efteråt hade jag ont i huvudet av att ha rynkat pannan under så lång tid.

Det känns som om jag har fått mina fördomar om öststaterna besannade. Där lever man ett hårt liv och fryser medan man odlar sockerbetor och äter lök, männen är grymma och försupna och kvinnorna blir misshandlade och sexuellt utnyttjade. Ändå är det här en oerhört välskriven och läsvärd roman. Jag kunde inte värja mig och därför kunde jag inte läsa boken strax innan läggdags heller.

Nu har jag så många frågor. Svaren, förstår jag, kommer inte att vara entydiga och tolkningarna kommer att vara många och olikartade. Då känns det tryggt att få pröva sina tankar med en bokklubb, men vi kommer inte att mangla Utrensning förrän i januari. Någon annan som har läst som vill kommentera?