Historikern - Elizabeth Kostova

Mystiska böcker dyker upp hos unga framstående forskare och de börjar, oberoende av varandra, följa respektive boks historia tillbaka i tiden och inser att de står inför en av historiens mest omtalade gåtor. En ung kvinna upptäcker boken i sin fars bibliotek tillsammans med ett brev utställt till "Till min olycksalige efterträdare..."

Så långt är allt spännande och bra, men sedan börjar flera historiska trådar spinnas ihop och alla leder till myten om Dracula. Den unga kvinnan ger sig ut för att söka efter sin far som söker sin fru och sin handledare. Dessa i sin tur söker någon annan. Det blir oerhört rörigt när den unga kvinnan genom brev, extremt detaljrika sådana, från fadern får återberättat sådant som han i sin tur har fått återberättat. Tretton kloster och tomma sarkofager senare slutar romanen med ett öppet slut som skulle kunna vara hisnande, men det här är alltför mycket en detaljerad historielektion för att jag ska orka uppbåda ett varaktigt intresse.

De första två-trehundra sidorna är det riktigt bra. Det är en välskriven och intressant berättelse som mer faller under benämningen magisk realism och man kan ana att det är ett mörker inom varje människa som hela vampyrspråket anspelar på. När Dracula sedan i egen hög person börjar medverka framstår han mest som en distingerad gentleman med förkärlek till sitt stora bibliotek, låt vara att han är hemskt törstig. I den här boken är han långt ifrån det största monstret.

Luftslott - Sheila O'Flanagan

Jag gick in med inställningen att jag verkligen skulle tycka om Luftslott av Sheila O'Flanagan. Jag behövde någonting lättsmält för att öva upp läshastigheten med efter en sisådär 1500 rättade blad av produktionsglada elever. Ändå kommer jag inte på någonting positivt att säga om den här boken. Tragiskt egentligen och kanske säger det mer om mig än om boken. Ändå kommer årets andra sågning här (den första gällde Blunddockan).

Luftslott är en något mer pretentiös variant av en korsning mellan en Harlequin och en dagbok av Bridget Jones. Bridget Jones är i alla fall rolig, medan den här huvudkaraktären är en överspänd och ointressant barnrumpa som inte verkar ha kommit in i puberteten ännu. Mannen hon förälskar sig i, för det ska tydligen föreställa förälskelse, är ännu värre. Vem vill läsa om en ambivalent IT-nörd som förlorat allt sitt kapital när IT-bubblan sprack och som sedan satsar på en hälsokostaffär? Inte jag i alla fall. Det är betydligt mer intressant att läsa om karaktärerna som omger det här kverulanta paret. Det är i de övriga relationerna man kan tala om luftslott, för paret i strålkastarljuset representerar bara luft.

Dessutom är det fegt av författarinnan att ingen av huvudpersonerna gör ett fel som inte den andre gör. Om Ben kysser sitt ex. så gör Carey det också. Så fortsätter det och båda är lika idiotiska och skriker och skriker. Anföringsverben avlöser varandra till dess jag blir alldeles yr. Usch.

Så hemsk jag är, jag vet, så om du läst boken och tyckte om den: skriv mig på näsan och tala om vad som var bra med den. Jag kanske har missat någonting? Jag vet att bl.a. brittiska tv-serier ofta kan vara uppbyggda enligt samma modell som den här boken följer, men då ser jag hellre på tv.

Det fattas en tärning - Johanna Thydell

"Lämna mig inte!"

I ungdomsromanen Det fattas en tärning får man följa Puck, flickan Petra som inte tycker om sitt namn, dels som elvaåring med en pappa som sviker, dels som sextonåring med de problem en tonåring kan ha i sitt vuxenblivande. Puck kan inte hjälpa att minnen från barndomen väller över henne när hon mer och mer börjar stå på egna ben och ska förstå hur världen fungerar.´

Hur mycket påverkas vi av det som hänt oss i barndomen och vilka konsekvenser får det senare i våra liv? Johanna Thydell visar på hur stor skillnad det är i tänket när man är elva och när man är nästan vuxen. Hon gör det på ett sådant bra sätt också, när hon låter elvaåringen berätta i jag-form medan sextonåringen talar i tredjeperson. Läsaren får vara nära det yngre barnet och den smärta det innebär att älska en förälder så oerhört mycket och inte kunna låta bli att göra det, trots att han sviker.

Det typiska "mamma-sträng" och "pappa-bus" finns med i den här berättelsen och samtidigt som Puck kämpar med känslorna att konfrontera sin pappa blir det också en uppgörelse med mamman; hon som alltid funnits där men som kanske också har svikit. När pappan kanske valde den enkla vägen var mamman den som stannade kvar och som på gott och ont försökt bespara sin dotter alla hemska omständigheter.

"Lämna mig inte" blir Pucks mantra som hon mässar inom sig i alla sina nära relationer; varje gång hon tänker att bästa, närmaste Emmanuel kommer att genomskåda vilket aspucko hon är; när coola Micke inte låter henne känna sig trygg i den kärlek hon känner för honom; när upprivna mamman måste gå ut för att tänka.

Det fattas en tärning är en bra bild för hur Pucks situation ser ut. Det har fattats någonting sedan pappan lämnade dem, men det blir som när de spelar Yatzy hemma hos mormodern då det faktiskt fattas en tärning. Det går ändå.