Skumtimmen - Johan Theorin

Julia återvänder till hemtrakten Stenvik på Öland när fadern Gerlof kallar på henne. Han har mottagit ett brev innehållande den sandal hennes son hade på sig den dagen han försvann för över tjugo år sedan. Tillsammans gör de efterforskningar om vad som egentligen kan ha hänt och deras pusslande med historien varvas med tillbakablickar på en av Ölands värsta våldsgörares liv. Nils Kant har många obehagligheter på sitt samvete och misstänks ligga bakom lille Jens död, men när alla trådar nystats upp och berättelsen gjort några oväntade vändningar visar det sig att skurkar kan komma i många olika förpackningar.

De första hundra sidorna imponerade inte alls och kanske är det för att Theorin skriver om en kvinna som inlevelsen inte fungerar. Jag blir inte övertygad varken när det gäller Julias sorgearbete eller när hennes alkoholism framställs. Jag blev också störd över att Julia i början av boken får en mobiltelefon av sin syster (som hon säger att hon inte förstår sig på) och att det senare i boken låter som om det alltid har varit hennes telefon samt att systern nog är den enda som kan hennes nummer.

Ändå blir det spännande och lite oväntat i slutet, precis som det ska vara. Må vara att bekännelser serveras lättvindigt och nästan oombett, men det kan jag ha överseende med. Det kan nog bli så att jag läser Nattfåk också, för om det här är debuten kan fortsättningen verka ännu mer lovande.

Lyckan är en sällsam fågel - Anna Gavalda

Jag vet inte om hon gör det medvetet, men när det händer blir det en otrolig läsupplevelse. Anna Gavalda använder språket både rätt och fel, enligt mitt tycke för när det är bra är det riktigt bra och när det är dåligt är det obegripligt.

I romanen Lyckan är en sällsam fågel handlar första delen om arkitekten Charles som bedragen, parisisk, medelålders man får ett brev från sitt förflutna. De tre orden "Anouk är död" samt en redan påbörjad medelålderskris får honom att påbörja både en yttre och en inre resa. Den yttre resan leder ut till Anouks grav och mellan avskärmningen med alkohol och en trafikolycka rullas barndomsmysteriet med bästa vännens mamma upp. Den inre resan får Charles att komma till insikt om Livet och vad det är han söker. Det han finner förvånar inte bara honom, utan även kvinnan har blir kär i, barndomsvännen, den stora arkitektfirman samt stads- som lantbor. Det är i mötet med Kate, som är en reinkarnation av Anouk, han finner livet värt att leva och den andra delen av boken handlar om hur han kommer till denna insikt.

Det är en trevlig bok som tyvärr är riktigt tråkig emellanåt. Min egen dåliga egenskap att läsa alltför snabbt och alldeles för översiktligt har dock gjort mig till en hejare på att skumma, så alla träliga partier bläddrades tämligen hastigt förbi. Dock - den stora behållningen är språket, trots att författarinnan har den dåliga vanan att använda sig att punkter i överflöd. De tre på varandra följande punkterna markerar avbrutna tankegångar...utelämnade ord...personer som tystnar... och... det... gör... mig... lite... irriterad. Men nu var det inte det jag skulle fördjupa mig i, utan jag skulle koncentrera mig på det geniala. När man först möter Charles hjälper hennes innerliga beskrivningar av personer och miljöer läsaren att snabbt skapa sig inre bilder och sammanhang, men hon gör någonting mer med språket också. Hon får mig som läsare att uppleva den psykologiska tungsintheten där varje moment han måste genomföra är en kamp. När Charles möter Kate blir språket sprudlande och lättsamt och man förstår hur han blir påverkad av hennes närhet. Jag upplever att min egen läsning lossnar och att jag kommer in i ett sådant där flyt som innebär att jag inte kan och inte vill sluta.

Av någon obegriplig anledning kursiveras de sista kapitlen och jag undrar om det ska representera någon slags inre monolog där jag får följa Charles tankar på ett helt annat sätt än tidigare. För mig blir det bara förvirrande och det blir definitivt inte bättre, men precis som i "Tillsammans är man mindre ensam" slutar det lite feel good och därför slutar den här romanen lite på topp. Men bara lite.

Livets uppkomst - Joyce Carol Oates

"Till alla Kathleen" säger dediceringen inledningsvis i kortromanen Livets uppkomst av Joyce Carol Oates. Boken tillägnas således sådana barn som vuxit upp i en våldsam miljö och som blir en produkt av densamma. I Kathleens fall har våldet slagit rot och hennes störda verklighets uppfattning beskrivs både genom hennes barnaögon och genom hennes vuxenblick. "Man lär sig att inte minnas det man lämnat bakom sig." (s. 37)

Kathleen utbildar sig till sjuksköterska och finner trygghet i rutiner med bl.a. tvättning och svepning och döden blir en förutsättning för livet. Det är fruktansvärt att läsa om faderns misshandel av henne och yngre systern Nola, men ännu mera fasansfullt är att läsa om hur den elvaåriga Kathleen försöker få tyst på sin lillasyster så att fadern inte ska kasta sig över dem igen. Nola dör av Kathleens omilda behandling och Kathleen blir märkligt fascinerad av "hur livet bara kunde försvinna alldeles plötsligt och motståndslöst."

När hon senare i vuxen ålder genomför en abort på sig själv talar hon om fridens ögonblick när livet upphör, vilket är lika med död, och vad som än var gjort så var det gjort "och genom detta var hon utan fara, osynlig och utesluten ut människornas värld och ansvar och anseende."

Oates lyckas ständigt med konsten att låta läsaren leva inuti sina karaktärer, obehagligt nära, samtidigt som personerna är otillgängliga i sina former av skadskjutna fåglar. Kathleen är en dödens hantlangare som både har orsakat död och som planerar fler sådana handlingar.

Texten är typiskt oatesk med långa meningar utan punkt eller annan interpunktion vid de tillfällen läsaren får följa huvudpersonens tankar vid starka sinnesrörelser. Orden kommer i en strid ström, nästan som om alla dammluckor öppnats på en och samma gång.

Det är snarare skrivsättet i kompositionen som fascinerar mig mest i den här romanen samtidigt som Oates förmåga att beskriva Kathleens störda person lämnar en känsla av obehag hos mig som läsare. Men jag gillar Oates och har laddat upp med fler.

Efter attentatet - Yasmina Khadra

Ämnet i romanen Efter attentatet ligger inom min intressesfär och öppningen är spännande: ett självmordsattentat på en fullsatt lunchrestaurang i Tel Aviv orsakar 17 döda och läkaren Amine Jaafari står därefter i operationssalen tills benen inte längre bär. Efter bara ett dygn framkommer det att det är hans fru Sihem som legat bakom dådet och detta får hela doktorns liv omkullkastat. Han är till en början själv misstänkt för att veta någonting om hennes planer, men snart står det klart att han inte hade någon aning och detta blir hans största prövning. Han försöker återkalla samtalen han haft med sin hustru, försöker att i detalj komma ihåg hur hon varit och vad hon sagt, men inte ens då kan han komma fram till ett svar till varför hon gjort detta ödesdigra val.

Amine själv har aldrig tagit ställning i striden mellan israeler och palestinier, utan har levt på gräddhyllan som ärad kirurg och försökt att inte hänga upp sig på de negativa ord och handlingar som riktats mot honom för att han är arab. När han ger sig iväg på en resa för att ta reda på vad Sihem påverkats av öppnas hans ögon för de livsvillkor andra, de som inte kunnat flytta till städer och stadsdelar som inte är ockuperade, lever i. Han är nästan manisk i sina efterforskningar och detta gör att han råkar mycket illa ut, men samtidigt får han en insikt om hur hämndbegär och hat kan tända eldar som är svårsläckta.

De stora dagstidningarnas lovord står uppradade på boken baksida och kanske hade jag för höga förväntningar. Amines drivkraft är lätt att förstå, men svår att känna. Boken förmedlar inte detta till mig. Visst är det en viktig bok med ett viktigt budskap, men människorna känns schablonmässiga och scenerna är uppradade på ett, enligt mig, torftigt sätt. Ändamålet helgar dock medlen och det här är fortfarande en viktig berättelse trots att känslan saknas.

Minnesvärt är när Amines far säger åt honom att "Den som påstår att män inte får gråta vet inte vad det är att vara människa /.../ Det är ingen skam att gråta, ser du. Tårarna är bland det ädlaste vi har."

I taket lyser stjärnorna - Johanna Thydell

Jag var så säker på att jag hade läst den här boken, men när jag bläddrade i den på måfå insåg jag snart att det hade jag inte alls det. Sagt och gjort började jag läsa... och kunde inte sluta.

Livet är svårt nog när man är tretton år och ska komma på hur livet fungerar. Hur man ska klä sig, hur man ska umgås, om brösten växer normalt, om mensen kommit, om man ska röka, dricka och ligga eller inte. Man ska inte ha en cancersjuk mamma och tvingas vara orolig för henne, vara den som städar, tvättar och lagar mat för att mamma inte orkar. Så har Jenna det.

Johanna Thydell har i ungdomsromanen "I taket lyser stjärnorna" skrivit en sådan finstämd berättelse om hur allt detta jobbiga och svåra blandas, om hur det känns skönt att skratta också även om inte heller det känns bra. Alltihop på en och samma gång. Förändringen hos Jenna, som har självlysande stjärnor i taket ovanför sin säng, går från att skriva en lapp där det står "Om du dör mamma, då tar jag självmord" till att en tid senare avsluta med orden: "Om du dör mamma, då vill jag leva. För dig." Med det är det inte sagt att det värsta är över för Jenna. Hon får tvinga sig att fortsätta andas och hon är inte säker på att det går att leva när mamma inte längre är kvar. Det är hjärtskärande när hon funderar över om man fortfarande är dotter om ens mamma inte lever.

Det blev ett riktigt bra avslut på det här läsåret i och med njutningen den här boken bringade.

Fyrvaktaren - Camilla Läckberg

Sorgen och förtrycket gestaltas nära, plågsamt och ingående när Läckberg forsätter sin Fjällbackasvit. Sorgen tar sig uttryck i de nära sörjande när Erikas syster förlorar sitt barn efter den bilolycka som avslutade förra romanen. Sorgen är outhärdlig och övermäktig för föräldraparet som förlorar sin son i ett mord som är en fruktansvärd avrättning. Det är, som vanligt, rått och blodigt i den onda, bråda död som Läckberg presenterar.

Förtrycket visas upp i ett tidsperspektiv om dryga hundra år, där 1800-talets manliga förtryckare inte skiljer sig nämnvärt från 2000-talet. Den moderne mannen gestaltas av såväl MC-gangstern som knarkhandlaren medan den äldre är just fyrvaktaren och tillvägagångssättet för männen att kuva sina kvinnor handlar om att ignorera, kontrollera och slå. Oavsett tid så blir konsekvenserna förödande.

Jag blir egentligen inte klok på Läckberg. Å ena sidan målar hon upp sina personporträtt djupsinnigt, men tyvärr mest när det handlar om de gästspelande karaktärerna. Å andra sidan är intrigen rätt fängslande och spännande, men det går alltid för långt. Det blir för mycket. Sedan stör jag mig på att så många trådar ska följas upp och knytas ihop. Alla trådar ska i slutet bli ett dubbelt halvslag, men blir bara konstruerat till en blåknut och jag känner mig lite besviken. Igen.

Samtidigt är jag nog hård mot henne, för under tiden tycker jag att läsningen känns helt okej. Det är slutet som inte håller och jag tror faktiskt inte att det skulle sitta så fel med lite mellanmjölk i upplösningen i Läckbergs böcker.

Jag läser ingenting just nu...

Eller jo. 180 uppsatser, men ingenting jag vill läsblogga om här. Snart jul och jag hoppas på många hårda, fyrkantiga och bläddriga paket. Snälla - ge ditt bästa lästips här. Det spelar ingen roll om jag kanske redan läst den. Julen är en tid för att läsa och läsa om. Frågan är bara vad?