Det är roligt och allvarligt, verkligt och svårfångat, dödligt och levande. Det är framför allt svårt att sammanfatta vad Klingsor handlar om. Handlingen utspelar sig, välbekant nog, i de västerbottniska skogarna, närmare bestämt i Håptjärnliden. Läsaren förstår att en bok ska skrivas om den stora konstnären Klingsor, som i verk och mening avbildar bruksföremål. Han för resonemang om vad som är verklig konst och om konst någonsin kan avbilda det verkliga, eller om avbildningen är en mer essentiell version av verkligheten. Ja, ni fattar. På den vägen är det. Vissa utlägg blir fängslande och tankarna snurrar - till dess jag blir varse att han, Lindgren, nog driver med mig. Mycket riktigt. Det kommer en blinkning och jag inser att mitt i allt har nästa skröna smugit sig in och blivit en del av det allmängiltiga.
Så vad handlar det om då? Ja, jag vet inte. Om allt, men mest om Klingsor och det "vi" som ska skriva en bok om honom. På detta följer levnadens förutsättningar, ofta illustrerat genom det glas som en gång blev lämnat ute i skogen och som i sanning uppenbarar för Klingsor att den döda materien inte är död.
Klart läsvärd och mycket Lindgrensk.
