Bokgalleriet

Sju jävligt långa dagar, Jonathan Tropper

2012-02-01T18:27:00.002+01:00

Det är märkligt hur någon kan skriva på ett sådant sätt att texten framkallar både hjärtknip och skrattfest. Det gör Jonathan Tropper i Sju jävligt långa dagar.

Här får man möta Judd som nyligen blivit lämnad av sin fru, men först efter det att han funnit henne i säng med hans chef. När det visar sig att hon är gravid, med Judds barn, reagerar han ungefär lika mycket som en lobotomerad hamster -dvs. inte alls.

Några veckor senare avlider Judds pappa och hans sista vilja är att familjen ska sitta shiva i sju dagar. Det blir sju jävligt långa dagar, precis som titeln säger, eftersom familjen har en hel del kontroverser som oundvikligen kommer upp till ytan när de inte har någon möjlighet att komma undan varandra.

Det är fyndigt, verbalt, sorgligt och mycket, mycket underhållande. Det är som en brittisk komedi, med svärta och dråpligheter.

Prövningen, av Michael Connelly

2012-01-26T21:19:00.004+01:00

Han är jämn, Connelly. Hans lägstanivå är hög och handlingen i hans böcker börjar korsreferera till varandra. Nu är det försvarsadvokaten Haller som slår sig ihop med halvbrorsan Bosch när den misstänkte barnamördaren Jessup ska upp i rätten för att få sin livstidsdom omprövad. Haller byter däremot sida och ikläder sig rollen som åklagare, vilket kommer att sätta hans skicklighet på ordentliga prov.

Vad ska jag säga? Det är en Connelly. Svår att lägga ifrån sig, spännande och underhållande från första till sista kapitlet.

En del av läsupplevelsen, en ofrivillig sådan, var att jag studsade till flera gånger på grund av översättningen. De och dem, denna subjekts- och obejktsfråga som jag trodde att jag hade sett tillräckligt med galenskaper av på jobbet, dök upp som en ful vålnad titt som tätt. Nåja, i övrigt är det välskrivet och man får väl passa på att njuta av det då.

Gengångare, av Jo Nesbø

2012-01-25T21:11:00.005+01:00

Det är den där krypande känslan av obehag. Den som gör att du undrar om du verkligen är ensam i rummet; den som får dig att ana att du egentligen inte kan gömma dig; den som gör att du vet att lagen inte räcker till. Det är den känslan Jo Nesbø framkallar hos mig varje gång jag läser hans böcker.

Gengångare är inget undantag. Det är snarare ett klimax som uppnås i den här, nionde, romanen om Harry Hole.

Egentligen är Harry Hole den modernaste av superhjältar. I en nutid där ingenting får vara heligt behöver inte heller han låtsas vara någon han inte är och hans superhjältekrafter består i att han har ett sjätte sinne när det gäller de problem han blev född att lösa. Det står tidigt klart att lagen inte räcker till när det gäller den situation Oslo befinner sig i. Lagen gäller bara de redan skötsamma; de som ibland kör för fort eller fuskar med skatten. Den ryska drogklan som håller Norge i ett järngrepp är i det närmaste oantastlig och ledaren är nästan mytiskt placerad i skuggorna. Lagen kan inte komma åt honom.

Detta blir stickrepliken för den moderne superhjälten. Superhjälten som har slutat supa, men som ändå är medveten om att hans kryptonit är förpackad i en Jim Beam-flaska. Det är förståelsen för den största kärleken, alkoholen eller narkotikan, som gör att han kan kliva in med sina okonventionella metoder och försöka ställa allt till rätta. Han är redo att offra sig för the greater good som han, trots sin cynism, fortfarande vill tro på. Återseendet av Rakel, Oleg och Oslo blir kärt, men bäddar för en uppgörelse som förändrar mer än han någonsin kan ana.

Har vi då inte läst det här förut? En försupen kriminalare med svårigheter för auktoriteter och med obefintlig fallenhet att vårda en nära relation. Jo, vi har läst det förut, men det har aldrig varit så här bra.

Utgiven av Piratförlaget. Finns att köpa här.

Konsten att tala med en änkling, av Jonathan Tropper

2012-01-20T22:21:00.004+01:00

Medömkan är som fisar. Man kan stå ut med sin egen men man klarar inte av någon annans.

Det har gått ett år sedan Dougs fru dog i en olycka när läsaren får kliva in i hans liv. Han är bitter, deprimerad, dricker för mycket och ältar. Låter det nedslående? Det är det inte alls. Mitt i allt finns det en styvson som är hemligt förälskad i Dougs syster - en syster som snart ska gifta sig. Det finns en tvillingsyster som får honom att gå med på att svara ja på alla förslag hon ger. Det finns en pappa som har haft en stroke och som därför är mer känslosam än vad han någonsin varit tidigare. Det finns en mamma som fortfarande spelar sitt livs roller, trots att hennes skådespelarkarriär har varit över sedan länge.

Vissa partier får mig att gråta av skratt och andra partier får mig bara att gråta. Vi ska läsa en annan bok av Jonathan Tropper i bokklubben när vi träffas hemma hos mig nästa gång och jag ser verkligen fram emot det!

Boken finns att köpa här.

Anna och Mats bor inte här längre, av Helena von Zweigbergk

2012-01-18T21:20:00.005+01:00

När jag hade läst Ur vulkanens mun behagade en isländsk vulkan spy ut sin aska så att jag och maken inte kunde flyga ner de nittio milen ner till hufvudstaden. Det blev således en hastigt påkommen road-trip där vi fick mycket tid att talas vid. Jag berättade om boken och det slutade med att vi diskuterade förhållanden, surhet, bitterhet, långsinthet och förmåga - eller oförmåga - att förlåta. I den romanen fick läsaren möta Anna och Mats, mitt i den ohållbara situation de befann sig i och den skrev jag om här.

Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att Zweigbergks nya bok, Anna och Mats bor inte här längre, berättar om hur det ser ut för paret några år senare. Nu är flyttkartongerna packade och tydligt uppmärkta med "hans" och "hennes", "barnens" och "kastas".

Anna lever med föreställningen om att det nu ska bli bättre. Nu ska hon fånga dagen och vakna mellan manglade lakan. Hon ska få kvalitetstid med barnen utan bråk och underliggande meningar hängande i luften och hon ska dessutom få egentid under veckan barnen är hos Mats. Ingenting blir som hon har tänkt sig och Helena von Zweigbergk beskriver en sex månader lång process som det helveteskval det säkert kan vara. Känslan av otillräcklighet och det ständigt dåliga samvetet gör att både Anna och Mats blir bakbundna, trots att de mer än någonsin vill bevisa att de kan använda sin nyvunna frihet till någonting som de tror att andra människor också skulle vilja.

Jag sitter och hoppas på ett lyckligt slut. Ett tydligt avslut. Jag vet, jag är smärtsamt medveten om, att det inte kommer. Zweigbergk låter det inte sluta som man vill, utan som det gör i verkligheten; med smärta, tårar, försiktig självinsikt och - tack och lov - med förnyat hopp om att det finns möjlighet att förändras.

Jag kan inte säga det bättre än vad Anna redan har gjort: det här är en av Sveriges bästa författare. Kanske är hon den bästa. Faktiskt. Så bra är det.

Utgiven av Norstedts.

Skulden, Jodi Picoult

2012-01-12T20:44:00.002+01:00

Picoults böcker har inte fångat mitt intresse speciellt mycket tidigare, men det var tydligen den här jag gick och väntade på! Det här är en riktigt välskriven (men ack så uselt översatt!) roman med fantastiska beskrivningar av det sällsynta amishfolket blandat med ofattbart spännande rättegångsskildringar när mordet på ett spädbarn ska utredas.

Ellie är höjdaradvokaten som lämnar storstaden efter att ha vunnit ett stort mål. Det hon vann i anseende förlorade hon i yrkesetik. Hon är snart fyrtio och barnlös, trots att hon levt i ett långvarit förhållande. När hon åker till sina släktingar i Pennsylvania är det för att andas ut och fundera över hur hennes liv har kommit att bli. Då ringer telefonen hemma hos mostern och hon dras in i en polisutredning gällande mordet på ett spädbarn.

Den artonåriga Katie, en gudfruktig och försynt amishflicka, förnekar att hon har fött barn, trots att läkare kan konstatera att hon har genomgått en förlossning. Hon förtränger det som har hänt och ser ut att gå en säker fällande dom till mötes. Ellie tar motvilligt på sig att agera hennes ombud, men det innebär att hon måste leva tillsammans med Katie och hennes familj på gården utan elektricitet. Den stora omställningen beror inte bara på avsaknaden av alla moderna ting som tidigare varit en självklarhet i hennes liv, utan hon börjar också märka att hon har en hel del att lära i fråga om inre frid och att lyssna till sitt hjärta.

Det är spännande och väl beskrivet och jag tyckte att den här romanen var riktigt, riktigt läsvärd.

Flickornas handbok i jakt och fiske, av Melissa Bank

2012-01-09T19:35:00.004+01:00

Tycker du om sköna omskrivningar och målande miljöbeskrivningar? Gillar du anföringsverb? Går du igång på att författaren låter dig krypa in i karaktärernas huvuden så att deras innersta hemligheter avslöjas? Då ska du inte läsa den här boken.

Det här är så rakt på sak som det kan bli. Pang på. Anföringsverben lyser med sin frånvaro och du får ingen hjälp av författaren över huvud taget att avkoda med vilken ton i rösten personerna i den här romanen talar till varandra. Jag älskar det. Det är fantastiskt bra gjort. Replikskiftena är vassa och rappa och jag hör huvudpersonen tydligt i mitt huvud. Hon är rolig samtidigt som hon är lika delar osäker som bergfast. Det är en skön karaktär som man får följa i sju olika episoder, i sju olika relationer och med sju olika upplösningar. I bakgrunden finns familjen och vännerna, men det är hela tiden Janes upplevelser som man inte får läsa om, men som man ändå uppfattar och förstår där mellan alla rader.

Melissa Bank har skrivit den här romanen och har själv ett förflutet i de kretsar och det yrke som Jane rör sig i. Det bidrar bara till att allt blir ännu bättre, ännu tätare och ännu mer övertygande. Mycket, mycket läsvärd. Och hur man fångar en man? Kanske inte som du tror.

Bonniers förlag har gett ut romanen i pocket, vilket de gjorde alldeles rätt i. Kerstin Gustavsson som har översatt boken måste ha gjort ett hästjobb, för ordvitsarna sitter hur bra som helst.

Den man älskar, av Emily Giffin

2012-01-05T17:22:00.002+01:00

Romanens titel sammanfattar berättelsens dilemma, för hur ska man tänka när Den du älskar är två personer? Ellen är lyckligt gift med Andy, en sydstatare som är uppmärksam och kärleksfull. Hon är bästa vän med hans syster sedan collegetiden och redan upptagen som en dotter i familjen.

En dag springer hon på Leo och det förflutna bubblar upp inom henne. Det finns mycket ouppklarat mellan dem och Ellen kan inte släppa honom förrän hon har rett ut vad hon egentligen känner. Det som verkade oöverkomligt för sju år sedan kanske har ändrats med åldern och mognaden?

Jag fastnade inte direkt för den här boken. Det jag störde mig mest på var dialogen, eftersom Ellen alltid måste tänka tillbaka på allt som hänt tidigare och vad som kan komma att hända om hon säger någonting på ett visst sätt innan hon verkligen svarar en och en halv sida senare.

Jag tyckte att boken länge kändes "fjuk". Det lyfte inte och ingen av personerna är typen som tar konflikter. Det byggs egentligen inte upp speciellt mycket heller, men sedan får Ellen nog. Det är härligt också att Andy sätter ner foten ordentligt så att de verkligen måste göra upp med varandra. Vilka då, kan man fråga sig? Ja, alla inblandade. Ellen, Leo, Andy och Margot. Slutet är riktigt fint och jag mår riktigt bra när sista taxin rullar iväg.

En roman som i mångt och mycket påminner om Marian Keyes och som är väl värd att läsa. Utgiven av Bonnier Pocket.

Flickan från tjugotalet, av Sophie Kinsella

2012-01-03T10:33:00.002+01:00

Det här är som en romantisk komedi i bokform och jag har roat mig kungligt (eller dronnligt?) med att rollbesätta karaktärerna. De finns mest i mitt huvud, men det är en trevlig ensemble som har jobbat hårt på sin komiska ådra.

Lara är den unga kvinnan vars liv inte riktigt ser ut som hon har tänkt sig. Hon är övergiven av både sin pojkvän och sin affärspartner, hennes föräldrar oroar sig över hur hon mår och på skrivbordet ligger en hög med obetalda räkningar. Hon har aldrig ens träffat sin gammelfaster Sadie, men börjar själv ifrågasätta sin mentala hälsa när hon på fasterns begravning plötsligt får påhälsning av hennes osaliga ande. Sadie vill ha sitt halsband och hon har utsett Lara att hitta det.

Sadies ande uppenbarar sig i den ålder hon kände sig mest lycklig, vilket innebär att hon är drygt tjugo och därmed också fast i tjugotalet. Hon talar om Första världskriget, resor till Orienten och hur hon ondulerar håret. Lara är den ende som kan se henne, men Sadie kan ropa i människors öron så att de tror att de hör en inre röst som säger åt dem vad de ska göra. Detta roar henne ordentligt och hinner ställa till med både besvär och glädje för Lara.

Tillsammans anstränger sig de båda kvinnorna för att hitta halsbandet och det blir nästan till ett mysterium i Agatha Christies anda. Under berättelsens gång får man så följa jakten samtidigt som man bekantar sig med andra karaktärer och det blir riktigt trevligt. Romanen lyfter inte riktigt från början, men mot slutet knyts allt ihop till en riktigt underhållande berättelse.

Utgiven av Damm förlag.

Bokcirkelns bekännelser, av Elizabeth Noble

2011-12-30T22:49:00.003+01:00

Jag tror aldrig att jag har läst en bok som så lite speglat innehållet både vad gäller baksidestext och citat på omslaget. På omslaget står att läsa: "Rolig, underhållande och mycket engagerande." På baksidan: "Fem vänner /.../ lika olika som böckerna de läser."

Bokcirkelns bekännelser handlar om fem slumpvis sammansatta kvinnor som startar en bokcirkel och de träffas en gång i månaden över en bok som någon av dem bestämt. Några av dem är vänner sedan tidigare, som Susan och Polly och som Nicole och Harriet. Clare är den udda fågeln som också flyger, eller flyr i väg efter ungefär halva boken. Romanen i sig är varken underhållande eller rolig, så det enda som stämmer med omslagstexten är att den är engagerande.

Läsaren presenteras för Nicole som är gift med den notoriskt otrogne Gavin. Utåt sett har de naturligtvis det perfekta äktenskapet, och deras yttre är lika omsorgsfullt tillrättalagt så att alla åskådare kan avundas hur Den Mannen fått Den Kvinnan. Harriet vet dock vad som försiggår och hjälper Nicole genom de tuffa perioderna genom sin galghumor och sin villkorslösa vänskap. Harriet är för övrigt den person läsaren ska identifiera sig med, eftersom hon har en man som är godtagbar, barn som uppför sig som barn gör och som har några extra kilon som hon helst av allt vill trolla bort utan att ändra sin livsföring. Hon är också den som träffar en gammal skolkamrat på stan när hon är sitt minst imponerande jag, med trassligt hår och påsar under ögonen. Harriet är gift med Tim som avgudar henne, men hon är likgiltig inför honom och tänker på att hon kanske har gått miste om någonting annat. Att hon kanske har nöjt sig.

Clare kan inte få barn och har en stöttande partner i Elliot, men ingen tänker på Elliots känslor i den känslomässiga bergochdalbana de befinner sig i. När han träffar den unga Cressida vänder livet åter till honom och hon blir med barn - ett ödets grymma skämt som orsakar alla inblandade svår smärta. Cressida är dotter till Polly som funnit kärleken i den fantastiske Jack. Susan sörjer sin mor, trots att hon inte gått bort ännu. Vid sidan om finns ett komplicerat förhållande till systern och detta ställs på sin spets när modern avlider.

Låt mig sedan slå fast att boken är alldeles för lång. 500 sidor hade lätt kunnat bantas ned till 350 och ändå täckt upp alla händelser som är viktiga. Å andra sidan blir det närgånget och detaljerat när man får följa varje person så ingående. Jag läste många sidor på diagonalen så att jag fick bläddra vidare och det fungerar ändå. En uppfriskande detalj är att Susan får vara den som personifierar ett beteende som annars brukar gestaltas av en man i böcker. Hennes krypande till korset är plågsam och som läsare blir det lite magsvid. Phu.

Så vidare värst mycket bokklubb och bokprat blir det inte, men det känns aldrig krystat. Alla som är med i en bokcirkel har väl upplevt just detta; man talar om boken en kvart och sedan fylls resten av tiden av prat om sådant som är aktuellt i ens liv i övrigt. Förvånansvärt ofta går livet i stereo och man kan tolka in sina egna erfarenheter i det lästa. Så är det även för kvinnorna i den här bokklubben.

Afrodites klinik för motvillga älskande, av Marika Cobbold Hjörne

2011-12-28T22:56:00.001+01:00

Jag lägger en märklig läsupplevelse bakom mig. Boken heter Afrodites klinik för motvilliga älskande och handlar i korta drag om författaren Rebecca som vunnit fina priser för sin förmåga att skildra kärleken i alla dess olika skepnader. Efter ett uppbrott från en destruktiv relation bestämmer hon sig för att hon inte tror på kärleken och går ut i media med att innehållet i de prisade böckerna bara är förljuget trams.

Berättarperspektivet blir ett annat och vips: möt Afrodite, en kärleksgudinna på dekis, som riskerar att tvångsförflyttas från Olympen eftersom antalet skilsmässor ökar lavinartat nere på jorden. För att inte Hera, Athena och Harmonia ska kunna kicka ut henne bestämmer hon sig för att ta tag i kärleksproblematiken en gång för alla. Till sin hjälp har hon sin (oäkta?) osnutne son Eros som till en början mer stjälper än hjälper hennes sak.

Är det roligt? Ja, bitvis, men också lite sorgligt. Är det bra? Jag tror det, men kanske hade jag väntat mig mer kärleksroman än långa resonemang utifrån 1: en medelålders och något cynisk kvinnas lätt uppgivna synvinkel, och 2: höggudinnornas mångtusenåriga erfarenhet där bland annat Platons idélära diskuteras. De litterära referenserna är många och så även passningarna till den grekiska mytologin. Går det här hem om du inte har läst Litteraturvetenskap A och B? Boken känns uppfriskande för mig i alla fall och sista meningen i boken lämnar mig med ett leende. Det är Eros som konstaterar att "människor - man måste skratta".

Den må vara lättsmält, men ungefär i mitten av boken dök ett ord upp som jag inte sett på länge. Hämsko! Otippat, eller hur. Broms, hinder, hämning lyder synonymerna till ordet och de är alla välrepresenterade i boken när det gäller hur svårt kärleken har att överleva i det moderna samhället och den diskussionen kommer antagligen att vara aktuell en lång tid framöver?

Monsieur Lihn och den lilla flickan, av Philippe Claudel

2011-12-28T22:49:00.003+01:00

Jag har läst boken Monsieur Lihn och den lilla flickan, en melankoliskt men mycket vackert berättad liten bok om en gammal mans flykt från krig och tragedi och det liv som nu väntar honom i ett land som lika gärna skulle kunna ligga på en annan planet. Med sig har han en liten flicka, dottern till hans döde son, sitt barnbarn. För att få dagarna att gå tar han promenader och hamnar på en träbänk i en park och den platsen blir som ett litet landmärke i staden som inte luktar någonting. En dag får han sällskap av den vänlige Monsieur Bark och trots att de två männen inte talar ett språk som den andre förstår, växer en djup och varm vänskap fram.

Upplösningen på romanen är drabbande och lämnar läsaren med hjärtat i halsgropen. Det kommer att bli mycket spännande att diskutera den här boken i bokklubben när det beger sig.

Jag är Zlatan Ibrahimović - berättad av David Lagercrantz

2011-12-08T10:06:00.003+01:00

Jag vet inte vem jag är mest imponerad av efter att ha läst den här boken, Zlatan eller David Lagercrantz. Jag har alltid hyst en förkärlek till Zlatan. Han har gett sken av att vara en viss typ, men sedan har hans truliga ansikte plötsligt lysts upp av ett brett leende som man inte kan låta bli att smittas av. Han har pratat om sig själv i tredjeperson för att i nästa stund luta sig nära den jobbiga Tv4-raportern och mumlat att han luktar illa. I den här boken, Jag är Zlatan Ibrahimović, får man följa personen bakom uttalandena och skandalerna.

David Lagercrantz måste ha ställt fantastiska frågor. Zlatan har visserligen berättat allt, men Lagercrantz har följt upp, frågat om detaljer, bett om det oväntade och sedan skrivit ihop det till en riktigt snygg biografi. För snyggt är det. Språket är fantastiskt -det är så välskrivet samtidigt som Zlatans eget sätt att uttrycka sig hela tiden är närvarande. Upplägget är lika klockrent, för vad är det man vill veta? Jo, vad Zlatan egentligen sa till Guardiola den där gången i omklädningsrummet. Där börjar berättelsen och sedan går han, eller de, tillbaka till barndomen och förklarar barnet Zlatans väg till den man han är i dag.

Som barn växte Zlatan upp i en familj som hade sin beskärda del av konflikter och bekymmer. "Det var ölburkar och juggemusik och tomma kylskåp och balkankriget. Men ibland, alltså, tog han sig tid och pratade fotboll med mig och jag blev lika glad varje gång. Jag menar, han var farsan, och en dag sa han, jag glömmer det inte, det var något högtidligt i luften: - Zlatan, det är dags att du börjar spela i en storklubb."

Zlatan berättar bl.a. att han än i dag inte klarar av att ha ett tomt kylskåp. Det måste alltid finnas mat, eftersom han har gått hungrig så stor del av sin uppväxt. Han berättar också om hur han stjäl cyklar, inte så mycket för att han behöver en, utan för att få en kick. De kickarna får han sedan mer och mer ute på fotbollsplanen, vilket leder honom till bättre lag. De fina föräldrarna försökte få bort honom från laget, oavsett om han spelade för ett division 3-lag eller för Malmö FF, men med rätt ledare gick det vägen för honom.

Sedan följer tiden i Ajax, Juventus, Inter, Barcelona och Milan. Vägen är kantad av konflikter och han är mycket tydlig med vilka som kunnat ta honom och vilka som har vänt honom ryggen. Han lyfter fram sina egna svagheter, men vrider sedan på saken så att han tycker att den andra parten hade kunnat tänka annorlunda. Han är väl medveten om sina kvaliteter och det är bland annat där problemet med Guardiola ligger. De mest intressanta delarna i den här boken ligger i beskrivningarna av de olika tränarna.

"José Mourinho är big star. Han hade vunnit Champions League redan med Porto. Han var min tränare i Inter. Han är skön. Första gången han träffade Helena viskade han till henne: Helena, you have only one mission. Feed Zlatan, let him sleep, keep him happy. Killen säger vad han vill. Jag gillar honm. Han är ledaren för armén. Men han bryr sig också. Han messade mig hela tiden i Inter och undrade hur jag mådde. Han är Guardiolas motsats. Om Mourinho lyser upp ett rum, drar Guardiola ner gardinerna, och jag gissade att Guardiola försökte mäta sig med honom."

Tiden i Barcelona är som att gå i en pojkskola, berättar Zlatan. Spelarna förväntades bocka och nicka och hålla inne med alla känsloyttringar, någonting han aldrig klarade av. Han försökte, men berättar att han blev någon annan och inte mådde bra. Den näst största affären genom tiderna blev ett fiasko och Zlatan ville tillbaka till Italen, där de stora känsloyttringarna var ett måste snarare än ett undantag.

Skandalerna med avslyssnade telefoner och köpta domare varvas med matchreferat av viktiga matcher. Mitt i allt sitter Zlatan och spelar Xbox, någonting han verkar vara både bra på men som också är nästan avgörande för hans välmående. Det finns en anonymitet i spelandet tillsammans med andra som han också verkar ha tyckt om och det berättas om en händelse i ett av samtalen över headsetet, där de andra anar vem han är, som är nästan magiskt. Där sitter ett grabbgäng och spelar och inser att de nog har Zlatan Iblahimović som deltagare, för det finns bara en möjlig ägare till bilen de pratar om, en Ferrari Enzo. Men det stannar där.

Familjen är viktig, både den han kommer från och den han skapar med Helena. Den första beskrivs ingående och personligt medan den andra förblir något mer anonym. Under läsningen slår det mig hur ung han är. Har han blivit tagen för äldre av alla vid sidan av, lagen och media? Hur ska en sådan ung person, som är svältfödd på uppmärksamhet och omsorg, handskas med att bli omnämnd som en av världens bästa?

Slutet utspelar sig där allt började, i Rosengård. Du kan ta en kille från Rosengård, men aldrig Rosengård från en kille. Orden står att läsa på en gångtunnel där hans pappa blev misshandlad svårt en gång och det är stället Zlatan alltid sprang förbi så fort han kunde, eftersom han var så rädd. Nu avslutar han med att konstatera att det var en saga, och han var Zlatan Ibrahimović

Änglarnas svar - Stefan Einhorn

2011-11-15T16:07:00.003+01:00

Andreas sätter sig i kapellet på Norra Judiska begravningsplatsen för att få en stund i enskildhet efter att ha begravt en person som haft speciell inverkan på hans liv. Dottern Miriam slår sig ner bredvid honom och ber honom berätta sin historia och han inser att det är dags. ”De döda vilar och jag ska berätta allt för dig.”

När Polen invaderas 1939 tvingas Hanna flytta in i ghettot i Łódź tillsammans med sin man och de andra judarna som bor i staden. Hon är en av de människor som blir utsatt för den slutgiltiga lösningen, men som i sista stund räddas till livet när hon får plats på en av de vita bussarna. Där fortsätter hennes berättelse om den person hon är efter kriget.

Marcus, Iris, Andreas, Hanna, Vladek, Hanna, Rachel och Madeleine berättar alla sin del och sin version av hur deras liv är sammanflätade. I grund och botten handlar det om vilka val man gjort i livet. Vilka val man kan leva med och vilka man tror att man aldrig kan få förlåtelse för.
Romanens titel syftar på en judisk legend om änglarnas svar på frågan som Gud ställer: bör människan skapas eller inte? Kommer människan slutgiltigt visa sig vara en välsignelse eller en förbannelse?

De här tankarna är ungefär hur intressanta som helst och frågorna om vad människan är kapabel till är ständigt aktuella. Jag har alltid dragits till böcker som behandlar ämnet förintelsen och därför tar jag den här romanen till mig. Visst finns det delar att slå ner på, bland annat personporträtten och monologformen som inte alltid håller, men Änglarnas svar är en lågmäld roman som har mycket viktigt att berätta.

Utgiven av Forum förlag.

Glada hälsningar från Missångerträsk - Martina Haag

2011-11-10T20:37:00.002+01:00

Jag skulle kunna vara himla taskig och liksom skriva hur himla tunn den här boken liksom är. Man skulle liksom kunna säga att om den bara hade varit lite typ vadderad så hade den typ gått att använda som trosskydd eller nått, för så himla tunn är den.

Det handlar då så här om Nadja, då, som typ är 44 år gammal och som så himla gärna vill ha en unge. Hon kan typ inte få egna barn så hon måste som liksom adoptera en. Det är bara så himla typiskt att Kina typ stänger möjligheten för ensamma mammor precis när Nadja liksom har kommit så nära att få en unge. Däremot kan hon få en unge om hon hittar sig en man, vilken som helst, som kan gifta sig med henne inom typ 28 dagar.

Då är det så himla tur att hennes himla syrra måste ha någon som kan bo i deras hus uppe i lappmarken medan hon själv typ måste åka till Paris och ha en massa sex med den karl hon är gift med eftersom de bråkar så himla mycket. Och SÅ HIMLA TUR att det finns en ogift karl i Missångerträsk, som vill gifta sig med henne - bara hon är ärlig. SÅ HIMLA TYPISKT att hon ljuger typ APMYCKET och att renmannen då inte vill gifta sig med henne längre.

Så stockholmskt att Peter Jöback är på Nadja om obetalda fakturor och att kungen och Silvia roas av ett talande treorör, men faktiskt HIMLA surrealistiskt och AProligt att allt barkar i slutet.

Nu kanske det låter som om jag liksom APHATAR den här boken, men det GÖR JAG INTE. Jag har skrattat APMYCKET under de 49 minuter den tog att läsa. Om man inte läser bara vartannat ord tar den ungefär dubbelt så lång tid att läsa, men den är himla rolig om man inte stör ihjäl sig på hur tunn den är.

Från typ Piratförlaget. Glada hälsningar från Missångerträsk.

Hungerspelen - Suzanne Collins

2011-10-26T20:40:00.002+02:00

Regimen delade upp landet i tretton distrikt för att kunna kontrollera alla skeenden så mycket som möjligt. Nu återstår det bara tolv, eftersom det trettonde gjorde uppror och utplånades. Till minne av upproret, för att de efterlevande aldrig ska glömma vad som förväntas av dem, drabbar de tolv distrikten varje år samman i vad som kallas Hungerspelen. En pojke och en flicka mellan 12 och 18 år lottas ut och när Prims namn dras, trots att hon egentligen har så goda odds som någonsin är möjligt, kliver hennes äldre syster Katniss fram och tar frivilligt hennes plats.

Till Hungerspelen lottas också den med Katniss jämnårige Peeta ut. De följs åt, utan att egentligen känna varandra närmare. Peeta har gjort någonting för Katniss när de var små som hon känner att hon aldrig kan återgälda, men när hon nu står inför det faktum att hon måste döda alla sina motståndare för att få en chans att återvända hem igen kan hon inte låta hjärtat föra någon talan. Katniss inser också snabbt att hon inte kan lita på någon. Alla hennes motståndare är där för samma sak; att försöka stå kvar som ensam överlevare i Hungerspelen.

Jag skulle kunna skriva att jag inte tycker att det här är bra. I stället tänker jag skriva att det i den här boken finns någonting annat. Det finns en berättelse som en elev till mig har tagit till sig trots att han började vårt första läsår tillsammans med att tala om att han minsann inte skulle läsa någon bok. Han hade klarat sig genom hela högstadiet utan att läsa. Sex veckor senare, och utsatt för jobbiga läsförhör av mig, försöker han hålla tillbaka sin entusiasm men kan inte. Boken är skitbra och han tycker att den är spännande. Då måste ju jag också läsa den. Nu kan vi prata om hur Katniss och Peeta kämpar för att behålla någon sorts mänsklighet, trots att det förväntas av dem att uppföra sig värre än djur. Vi har också pratat om vad som händer med en människa som lever under förtryck, i en diktatur. Just de samtalsämnena hade nog min elev helst klarat sig undan, men jag tycker att det är viktigt att frågan väcks.

Vi har också talat om att det nästan hör till allmänbildningen att ha läst en bok som så många talar om. Twilight är ett exempel, Hungerspelen är ett annat. Twilight skulle en annan elev aldrig läsa, eftersom den var ”för bögig”. Jag utmanade honom och sa att bara en riktig karl kunde läsa den då utan att det skulle vara fjolligt, så han läste den. Sedan läste han alla de andra delarna. Nu har min mycket läsovillige elev läst den här – och har nu påbörjat läsningen av nästa del. Alldeles frivilligt. Leve litteraturen.

Utgiven av Bonnier Carlsen.
Kommer som film under våren 2012.

Marshmallows till frukost - Dorothy Koomson

2011-10-17T22:07:00.003+02:00

Jag läste en dålig bok. Jag hade läst allt på pockettoppen. Jag ville inte bära med mig en tung inbunden bok. Jag ville läsa någonting lättsmält och tänkte att en bok med rosa omslag borde vara vad jag letade efter. Så kom det sig att jag fick Marshmallows till frukost i min ägo.

Jag trodde att det skulle vara en kärlekshistoria. En vacker kvinna i trettioårsåldern flyttar in i en lägenhet som hyrs ut av en, lägligt nog, attraktiv tvåbarnsfar som precis blivit lämnad av sin fru. Barnen tyr sig till den nya hyresgästen och hon, själv stukad av hur livet har farit fram med henne, läker sakta och livet blir ljusare.

Det visar sig att jag har fel, på sätt och vis. Det är en kärlekshistoria, men inte på det sätt jag trodde. Främst är det här en kärlekshistoria om två barn och en barnlös kvinna som hittar varandra och sedan upptäcker att de inte kan leva om de andra inte finns i närheten. Relationen mellan Kendra och barnen Jaxon och Summer är lågmäld och fin. I bakgrunden står pappa Kyle som osäkert river sig i håret och funderar över vilken vändning hans liv har tagit sig.

Spänningsmomentet i boken ligger i att Kendra bär på en stor hemlighet. Den är fruktansvärd och äter upp henne inifrån. Mannen från hennes förflutna visar sig vara en helt annan än vad man först tror och i slutet vävs Kendras historia ihop riktigt snyggt.

Änglamakerskan - Camilla Läckberg

2011-10-16T22:09:00.002+02:00

Jag har totaldissekerat Camilla Läckbergs senaste roman här. Jag är ledsen för det, men det kunde inte sluta på något annat sätt.

Jag tror att det är slut mellan mig och Camilla Läckberg och det kan vara så att jag är mer ledsen över den saken än vad hon är.

Om det är så att någon verkligen tycker att det här är bra kan väl den personen vara snäll och skriva en utförlig beskrivning, så att jag ser vad jag har missat?

Det goda inom dig - Linda Olsson

2011-10-03T22:10:00.003+02:00

Pojken på omslaget till den här boken hade kunnat vara min son. Det finns tydliga likheter mellan min son och pojken på bilden. Eftersom jag visste att boken handlade om utsatta och svikna barn har det varit en kamp bara att plocka upp boken från bokbordet i vardagsrummet. Nu börjar det bli dags att återlämna boken till biblioteket, så jag läste den i dag. Obs. Det kan föreligga en liten spoilervarning på vissa detaljer om du fortsätter läsa.

Marion hette Marianne i ett tidigare liv. Det är ett liv hon inte vill minnas, samtidigt som hon förundras över hur hon kan dra ut minnesbilder, nästan som små byrålådor, och titta på sig själv ur nya perspektiv. Jag-formen berättar om Marions liv i nuet där hon bor i sin ensamhet på en nyazeeländsk strand. Hennes isolering bryts av besöken av en liten pojke som söker sig till henne, men bara på torsdagar. När Marion hittar pojken i vattnet och räddar livet på honom upptäcker hon skador på hans kropp som bara kan ha tillfogats medvetet av en vuxen. Hon tar med pojken hem och lovar honom att hon ska hjälpa honom, att allt ska bli bra.

Samtidigt vet hon att vuxna bara säger så när de inte har någonting annat att säga och att det inte alls kommer att bli bra. Hon försöker minnas sin barndom kronologiskt och i dessa kursiverade partier berättas om barnet i tredjeperson. Barndomen när hon fortfarande var Marianne och när allt förändrades.

Den här berättelsen är så hjärtskärande och jag rörs till tårar flera gånger. Scenerna med en åttaårig flicka som är mycket mer vuxen än sin apatiska mamma tar hand om sin lillebror och fruktar hela tiden att det eskalerande våldet i hemmet ska drabba honom. Det är detaljrikt utan att bli ett frossande i fruktansvärda detaljer. Det fruktansvärda är snarare att en liten flicka går omkring och känner sig hotad och otrygg, mest av allt i hemmet. När allt rasar klandrar hon sig själv och blir en helt annan människa när det trots allt blir bättre. Ett stort problem är bara att hon får det bättre utan att hennes lillebror är med henne. Den vuxna Marion kan så småningom få perspektiv på sin tillvaro, i slutet vackert symboliserat med en helikoptertur, och det är en skön känsla som infinner sig när hon söker sig fram till försoning.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger var en stark läsupplevelse. Läsminnet har förbleknat lite, men jag kommer ihåg varför jag tycker bra om Linda Olssons böcker när jag läser Det goda inom dig. Det är några händelser i boken som jag tycker blir för stora. De blir pusselbitar som inte passar in och som faktiskt förstör helheten. Jag väljer helt enkelt att inte fästa så stor uppmärksamhet vid dem och bestämmer mig för att jag tycker bra om boken. Linda Olssons språk är vackert och känsligt och tilltalar både hjärnan och hjärtat.

Omslagsbilden är lånad av förlaget.

Lärjungen - Rosenfeldt & Hjorth

2011-10-02T22:22:00.005+02:00

När jag hade läst Rosenfeldts och Hjorths första kriminalroman Det fördolda skrev jag så här. Nu när jag har läst uppföljaren Lärjungen skulle jag vilja skriva lite på samma tema. Rackarns alltså. Jag tycker att det är bra. Spännande. Intet nytt under solen (alltså kriminalroman-solen) men samtidigt ingen gammal skåpmat som ska tuggas om.

Jag blir sjukt irriterad på huvudpersonen Sebastian Bergman eftersom han är så utomordentligt korkad och tar helt fel beslut. På samma gång är det samma delar som tilltalar mig, eftersom han är psykolog och borde veta bättre. Han borde lägga sig på sin egen soffa - alltså, han borde vara medveten om psykologiska processer och kunna titta på sig själv utifrån. Detta är dock någonting han är helt oförmögen till, vilket leder till ett självdestruktivt beteende och ett liv kantat av konflikter. Han längtar efter närhet, men tycker inte att han förtjänar det samtidigt som han idiotförklarar människor som öppet visar att de har behov och längtar efter närhet.

När en mördare tar livet av kvinnor på ett sätt som i detalj överensstämmer med en tidigare seriemördare blir Sebastian Bergmans intellekt och förmåga att profilera förövaren aktuellt igen och han inleder ett nytt samarbete med specialutredarna i Riksmord. Hans bakomliggande skäl är inte så hedervärda som att han vill stoppa mördaren, utan bottnar lika mycket i att han vill komma en speciell person nära. En obehaglig överraskning väntar honom när han upptäcker ett samband mellan morden som de andra inte kunnat upptäcka. Han kan inte undgå att se sambandet, eftersom det går upp för honom att morden är personligt kopplade till honom själv.

Det är Jo Nesbø-klass. Kanske bättre, men i alla fall lika bra. Just i den här boken är det särskilt porträttet av den psykopatiske Edward Hinde som ger kalla kårar på ett sätt som jag nog inte känt sedan När lammen tystnar. Läs och rys med den här i höstmörkret!

Utgiven av Norstedts. Bilden lånad från förlaget.

Jag vill bara att du gillar mig - Ingrid Olsson

2011-10-02T21:54:00.003+02:00

Jag vill bara att du gillar mig är som ett fotografi, en ögonblicksbild, där all aktivitet plötsligt stannar av och läsaren får vandra runt en stund för att bekanta sig med personerna som sitter i ett klassrum en vanlig dag när en snöstorm rasar utanför fönstret. Läraren Els-Marie är sen på grund av ovädret och i väntan på hennes ankomst sitter eleverna och väntar, vissa troget och andra otåligt. Tio av dem får läsaren följa i den här boken.

Läsaren får sätta sig ner i bänken bredvid Katja som verkligen vill bry sig om det viktiga och orättvisa i världen, men som ständigt återkommer till hur mycket hon hatar sin rumpa. Pär sitter bakom Sofi och försöker definiera ordet "gilla". Han tycker inte om det abstrakta, han tycker inte om ord eftersom de är oexakta och han tycker inte om när fröken säger att man måste läsa mellan raderna. Han gillar siffror, eftersom en nia alltid är en nia och han tycker om klockan eftersom den är exakt. Men sedan tycker han om Sofi också, även om han inte förstår varför.

Filip är panikslagen. Han tror att alla andra har fått ligga, säkert till och med Pär, men inte han. Den livsvisdom han har hunnit ta in bottnar i följande formulering: "Det var superenkelt, vissa hade dragningskraften och de fick ligga. De andra fick äta skinkmacka i stället."

Stella är i det närmaste tillintetgjord av kärlekssorg men känner samtidigt att hon inte borde känna så mycket, inte så stort, men allt krockar för henne. "Jag tänkte på hur hemskt allting var fast jag hade en pappa som var cancerfri och säkert skulle leva tills han blev hundra."

De stora livsfrågorna, som de här personerna vet att de borde tycka är viktiga, krockar med det lilla som de vet att de ska tycka är futtigt, men som känns större än miljöförstöringar och barn som svälter ihjäl i andra länder. Ingrid Olsson har fångat insidan av tio helt olika karaktärer som beskrivs levande och intimt. Man slungas in i de unga människornas liv och man kan inte värja sig mot den smärta de bär på och måste hantera.

En läsvärd liten bok utgiven av Rabén & Sjögren.

Döden på en blek häst, av Amanda Hellberg

2011-09-30T18:58:00.002+02:00

Bokklubbsboken för den här gången ser ut så här. Döden på en blek häst av Amanda Hellberg är en vacker liten sak och överraskande innehållsrik trots känslan av tunnhet när man håller i den. Visst kan vi vara överens om att det är någonting speciellt med inbundna böcker?

Omslaget är mörkt och suggestivt med en utstickande liljekonvalj i blankt grönt och vitt. Den glatta ytan på den sköra blomman gör att fingrarna glider lite när man tar ett fastare grepp om romanen som är både spännande och fängslande. Liljekonvaljen och dess doft är ett återkommande inslag genom hela boken. Jag kom på mig själv att vilja googla fram doften, men kom till insikt om att det inte går. Undrar hur långt bort den funktionen är?

Boken inleds med två meningar som anger stämningen för resten av boken: "Birgittas sista dag i livet var inte anmärkningsvärd. Utom själva slutet då."

Majas mamma dör i första kapitlet, men är förberedd och har hunnit med att ordna upp det mesta i sitt liv innan det rinner ur henne. När Maja anländer till Brighton är det dels för att hon fått dödsbudet och dels för att hon ska studera vid konstakademien i Oxford. Majas mamma försvann när hon var tio år och det här var enda gången hon hört någonting som hänt henne.

Den förmåga mamma Birgitta har haft att uppfatta saker och ting innan de har inträffat delas av Maja, men hon är långt ifrån att omfamna sina varsel på det sätt hennes mamma har gjort. Ända sedan de läste Bröderna Lejonhjärta tillsammans när Maja var liten har orden "Fienden är mitt ibland oss" följt dem och när Maja får detta meddelat till sig ett flertal gånger får hon en känsla av att det är hennes mor som försöker varna henne. Så kan det väl inte vara? Eller?

En stor behållning med den här boken är spänningen som byggs upp och det stora mörker som plötsligt kan dra in över sidorna. Hurv! Jag tycker också mycket om nedgrottandet i målandets, för mig, helt okända värld. Amanda Hellberg målar upp scenerierna med ett bra språk och vågar göra sina karaktärer lite udda, precis som de bör vara i en sådan här bok: lite fina och lite fula och med en smygande känsla av att alla inte är vad de utger sig för att vara. Titeln anspelar på en målning av Turner, väl värd att googla på.

Bok och bild från förlaget.

Välkommen hem - Johanna Lindbäck

2011-09-27T19:41:00.002+02:00

Från London till Luleå. Gemensamma nämnare? Inte andra än att båda städerna börjar på bokstaven L. Sara reser hem efter ett år i Svenska skolan i London och återvänder för att fortsätta sitt gamla liv. I alla fall är det vad hon tror, men att komma hem är inte lika enkelt som hon hoppats. Hon har rejält med magpirr inför att träffa Mattias igen. Finaste fina som hon lämnade för att åka bort och som sa att det var antingen allt eller inget. Åkte hon så skulle de inte ens vara kompisar längre.

Johanna Lindbäck berättar om det svåra att komma hem när Sara inser att det inte bara är hon själv som har förändrats, utan alla runt omkring också. Inte ens lillebror är sig riktigt lik eftersom han står framför spegeln och stajlar håret.

Mitt i allt det svåra och med magpirret efter de första forcerade samtalen med Mattias dyker nästa magpirr upp; Adrian. Killen som Sara först är duktigt irriterad på när han har stulit hennes tvättider. Killen som får henne att göra någonting hon aldrig trodde hon skulle pröva på: jujutsu. Killen som får henne att vara en annan Sara än den hon själv tänkt sig vara.

Någonstans där landar den här boken. Den beskriver dels det oändliga ältandet som kan vara så typiskt för en tonåring som är alldeles för upptagen med sig själv, dels insikten om att världen fortsätter att snurra oavsett om jag vill det eller inte. Jag tycker väldigt bra om berättelsen i sig och när jag läser att författarinnan gillar Sarah Dessen förstår jag några av de bottnar jag tycker mig känna igen. Det jag stör mig riktigt ordentligt på är språket när engelskan haglar i tankar och dialoger. Greppet ger absolut en tydlig beskrivning av hur saker och ting göres och låtes, men eftersom jag stör mig så fantastiskt mycket på detta i mitt yrkesliv (och mitt privatliv för all del) förtar det lite av den där absoluta åsåbradethärär-känslan. Det är däremot riktigt roligt med norrbottensmiljön! Mer sådant till folket.

Titeln på boken är Välkommen hem och i början av boken får orden en nästan ironisk klang. Välkommen hem, liksom.I slutet, som jag inte ska avslöja, är det mer ett välkomen hem med ett lättat leende på läpparna. Ett par nykyssta sådana för övrigt. ♥

Bok och bild från förlaget.

Här ligger jag och blöder - Jenny Jägerfeld

2011-09-25T18:17:00.002+02:00

Jag kom på att jag hade oskrivit om den här. (O-skrivit. Den dialektala markören för att tala om att jag kommer från Norrbotten.) Jag läste så många ungdomsromaner på en och samma gång, efter varandra och ibland samtidigt, att jag inte kan räkna dem alla.

Här får läsaren möta Maja, som har fullt upp med att vara ung. Som om det inte skulle vara plågsamt nog sågar hon av sig tummen under en skulpturlektion och när hon åker för att bo en helg hos sin mamma märker hon att det är någonting som står riktigt galet till.

Detta är handlingen i sin korthet, vilket beskriver ungefär vilken ungdomsroman som helst: identitetssökande och vuxenblivande. Den här boken är dock sin egen, på samma sätt som Maja är sin egen. Beskrivningarna av henne smygs in i texten och efter lite mentalt pusselläggande förstår man att hela hennes person skriker efter att finna sig själv och en plats i den här världen. Hennes person är varken vuxen eller barn och med separerade föräldrar väcks frågan vad de passar på att göra när hon inte är där? Tycker hennes pappa att det är skönt när hon inte finns i huset? Dessa frågor gör att hon ser till att kapa hans e-post så att hon kan följa både hans mejl och hans facebook.

Här ligger jag och blöder är rolig på det där jag-är-tonåring-och-kan-inte-förmedla-mig-på-något-sätt-om-jag-inte-får-använda-ironi-sättet samtidigt som den är brännande sorglig på det där gör-mig-inte-illa-mer-för-då-kanske-jag-går-sönder-på-riktigt-viset. Boken är absolut läsvärd och är utgiven av Gilla böcker. Bilden är lånad härifrån.

Johanna Thydell - Ursäkta om man vill bli lite älskad

2011-09-06T21:10:00.004+02:00

Jag skulle ha skrivit om Johanna Thydells bok Ursäkta om man vill bli lite älskad här, men självklart lämnade jag hjärnan på nedervåningen och publicerade inlägget på kulturkoftan. Klicka dig dit om det är Thydells bok du vill läsa om.

Skön titel på boken, eller hur! Hela boken är ett enda paket av sådana formuleringar och precis innan det hinner bli för tjatigt tar berättelsen om Nora slut. Absolut läsvärd.

Mitt perfekta liv - som sockervadd, fast inte den kletiga sorten

2011-08-30T22:08:00.006+02:00

Vissa böcker är som sockervadd för lässjälen. Den här boken är absolut sockervadd, men inte av den kletiga sorten.

Macy är ihop med världens tråkigaste pojkvän. Han är supersmart, jobbar på skolbiblioteket och är mentalt tjugo år äldre än sin fysiska uppenbarelse. Macys liv är inordnat efter konstens alla regler för att uppfylla de krav på ordning och perfektion både hon och andra i hennes närhet förväntar sig av Macy. Efter faderns död ett och ett halvt år tidigare är Macys behov av ordning så överhängande att pojkvännen blir hennes räddning. När han, via e-post, meddelar att han vill att de tar en paus i förhållandet tappar Macy fotfästet. När ramarna runt omkring henne faller öppnas dörrarna för ytterligare förändring och kaoset, ett godartat sådant, drabbar henne när hon möter människorna som jobbar för Wish catering.

Där finns den godhjärtade Delia, höggravid och oorganiserad, som har med sig fyra ungdomar, den ena mer själafri än den andra. Man älskar dem från första gången de omnämns och man förstår att det här är precis vad Macy behöver. Magpirret kommer när Wes presenteras och det fåniga måbra-leendet kommer när man som läsare inser det som huvudpersonen inte ännu förstått.

Det här är skön läsning för boksjälar som behöver boklig sockervadd. Vill man läsa mer av Sarah Dessen är den här boken också en riktig pärla.

Boken är utgiven av Rabén och Sjögren.

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan i dag - Sara Ohlsson

2011-08-30T21:54:00.003+02:00

Olivia är ihop med John som är fyra år äldre. När hon var fjorton och han sjutton var det inga problem, men nu när han är tjugoett och hon sjutton vill han göra slut. Olivia tappar fotfästet helt och i sin förtvivlan börjar hon älta och smida planer med bästa kompisen Emma om hur hon ska kunna bli ihop med John igen.

Olivia, som hela tiden berättar sin historia i jag-form, utgjuter sina känslor och sin enorma saknad efter pojkvännen och börjar söka sig till andra famnar och till andra händer som också är varma mot hennes kropp. Till slut undrar hon om det är John hon saknar, eller om det är beröringen hon vill åt.

Olivia går helt vilse i sitt känsloliv och gör sådant hon vill för stunden, då ofta påverkad av alkohol. Problemet är när hon vaknar nästa morgon och tänker att hon är äcklig. Andra pratar om henne och tycker att hon är slampig och horig och därför tycker Olivia samma sak.

Det sköna med den här boken är humorn som hela tiden glimmar till, inte minst från den osvikliga vännen Tor. Han är som en klippa mitt i stormen som lugnar och stöttar. Han finns kvar, även efter den kvällen när Olivia gör bort sig totalt. Det sköna är också att Olivia får hitta sig själv, men på sitt eget vis och inte helt och hållet uttalat. Mången, mången elev kommer att välja den här boken, bland annat tack vare titeln.

Utgiven av Gilla böcker.

Det stora huset - Nicole Krauss

2011-08-23T21:16:00.002+02:00

Ett stort skrivbord med nitton lådor: i "Det stora huset" får läsaren följa med i fyra berättelser som alla på något sätt utspelar sig i närheten av skrivbordet. Först verkar allt lösryckt och det är svårt att identifiera vem som är berättare. Sedan kommer bokens andra del och små detaljer dyker upp igen, någonting som har varit underliggande blir synligt och plötsligt börjar pusslet falla på plats. När läsningen är över sitter jag och önskar att jag hade någon att diskutera en massa, massa detaljer med.

Du kan läsa en alldeles ypperlig sammanfattning av bokens handling HÄR, på Brombergs förlag.

Skriven text kan knappast bli tätare än den här. Meningarna är långa, styckena är långa och anföringsmarkörerna lyser med sin frånvaro. Den här romanen skulle passa mycket bra i en bokklubb där man tycker om att ha stora tolkningsmöjligheter och hyser en förkärlek för judiskt liv och judiska livsöden. Läs den och berätta för mig allt det jag har missat. Varför gjorde Leah som hon gjorde alla de där gångerna? Det skulle jag vilja veta. Och domarens pappa - ringde han? Jag tror det.

Tjuvarnas stad - David Benioff

2011-08-17T18:26:00.006+02:00

Lev grips för stöld efter att ha plockat åt sig en nedskjuten tysk soldats pinaler. Han hamnar i en cell tillsammans med Kolja, en kvinnotjusare med talets gåva och som anklagats för desertering. De är båda övertygade om att deras sista stund är kommen och att de kommer att bli skjutna när morgonen kommer, men de får i stället ett erbjudande av översten: Om de kan samla ihop tolv ägg till dotterns bröllopstårta blir de benådade.

Eftersom romanen utspelar sig i Leningrad inger överstens erbjudande inte mycket hopp för huvudpersonernas överlevnad. Leningrad är ockuperat av tyskarna och de riskerar att bli skjutna oavsett vilka patruller de stöter på. Leningrad är helt tömt på mat och svälten som råder har drivit invånarna till att äta både murbruk och annat som de kan tänkas överleva på. Möjligheten att hitta ett ägg, eller därtill tolv, är mycket liten, för att inte säga obefintlig. I kampen för överlevnad gör ändå Lev och Kolja sitt bästa för att uppfylla uppdraget och det blir ett riktigt äventyr för läsaren att följa med på.

Det här är en riktigt bra bok och berättelsen skildrar krigets fasor samtidigt som författaren har vävt in de glädjeämnen som ändå finns mitt i allt det mörka. Huvudpersonerna diskuterar kärlek, litteratur och fadersfigurer och visar hur tidlösa vissa frågor är. Relationen mellan de två männen, två personer som under andra omständigheter aldrig skulle ha blivit vänner, är fint tecknad och bär hela vägen till sista sidan. Det är så väl beskrivet att man fryser mitt i denna rekordsommars värme.

Tjuvarnas stad är utgiven av Forums förlag, varifrån bilden är lånad. OBS! Värsta spoilervarningen på beskrivningen av boken på Forums hemsida! Jag varnade dig!

Flimmer - Anne Holt & Even Holt

2011-08-10T22:57:00.003+02:00

Det finns för få intressanta kvinnliga karaktärer i spänningslitteraturen, tycker jag, men i Flimmer heter hon Sara Zuckerman och är råcool. Hon är en framstående hjärtspecialist, väl medveten om sitt värde, som äger rummet och avslutar samtalen. När två av hennes patienter dör två dagar efter det att de har opererats och när Sara upptäcker att någon vill att hon ska förstå att någonting inte står rätt till får det konsekvenser mer långtgående än hon någonsin kunnat ana.

Den här romanen är spännande med ingående och avancerade beskrivningar av sinusrytmer och venkatetrar. Det blir några bläddringar med CSI, vilket jag välkomnar. Jag tycker om de där mikroskopinzoomningarna när man får veta allt om klaffar och syremättnader. Flimmer är också underhållande i sina beskrivningar av relationen mellan Sara och kollegan Ola Farmen. Där diskuteras hennes judiska påbrå, hans familjesituation och deras yrke, med plus, minus och likamed. Jag köper allt rakt av: Sara är superduktig men ingen superhjälte, hon är intelligent men inget världsgeni och hon är känslig utan att bli ett gråtande våp.

Jag har ibland svårt för romaner som gör tidshopp och karaktärshopp. Det är lite varning på karaktärshoppen i den här boken, men samtidigt är det så snyggt ihopfogat i slutet att jag förlåter och går vidare = ) Det blir nästan filmiskt, med scener mycket smidigt infogade i varandra, samtidigt som det blir en cliffhanger av spänning när författarna byter fokus. Det är lite som en norsk variant av Dan Brown när tempot skruvas upp.

Vi kan det här med att skriva bra spänningslitteratur i Norden. Jag säger inte att vi är bättre i Sverige, för mina favoriter är främst norska och isländska, så vi kan väl slå oss för bröstet tillsammans och bara konstatera att det här är bra?

"Men för hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan." (sid. 451)

Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken, Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer

2011-07-28T20:42:00.006+02:00

Tänk om Silvia hade betett sig på samma sätt som kungen gjort? Eller Viktoria? Mona Sahlin blev offentligt hängd när hon köpte Toblerone. Kungen beställde in småtjejer till kaffet och gick vidare genom att tala om att det var dags att "vända blad".

Jag var först en motvillig läsare av Den motvillige monarken. Det kan ha någonting att göra med att jag blev ofrivilligt fast på Arlanda. Bokhandeln där hade stängt och på Seven Eleven hade jag läst allt utom den här och en bok av Helen Thursten. Den senare har jag aldrig kunnat med och den förstnämnda fick det alltså bli. Medan jag smågrinade och längtade efter mina barn uthärdade jag ungefär 150 sidor av urtråkiga beskrivningar av kungens uppväxt. Det var namedropping hit och dit och hela avels... - förlåt, adelskalendern, rabblades upp i oändliga rader av ointressanta beskrivningar. Det är nog inte författarnas fel, utan beror nog helt och hållet på mitt ointresse.

När det gäller kungen är det så här, enligt mig: jag har egentligen aldrig tagit ställning för eller emot. Jag gillar hockey och kungen gillar hockey. I alla fall har det sett ut så när han frimodigt skrikit och vevat med näven de gånger jag har sett honom på tv vid stora mästerskap. Alltså har kungen verkat vara en rätt okej kille. Det som beskrivs i den här boken är inte okej. Det är andra delen av boken som är intressant. Där radas det upp ändlösa partaj med sprit och sex som huvudsakligt innehåll, men ändå smågäspar jag även åt detta. Skvaller, om man vill kalla det för det, har aldrig varit min grej.

Det riktigt intressanta är extramaterialet som kommer som tillägg till pocketutgåvan. Där beskriver förattaren Thomas Sjöberg om reaktionerna han och hans två medarbetare fick utstå efter publiceringen. Han skriver om recensenters glåpord, om Tove Meyer som stängdes av från sitt arbete vid Sveriges Radio, om rädsla för avslyssning och repressalier, om personer som spred lögner om pedofili och annat om bokförfattarna...

Det är intressant att de tunga - manliga - namnen inom kultur och journalistik blir kungahusets främsta försvarare. De kan bortse från säkerhetsriskerna, det omoraliska i att köpa sex för skattebetalares pengar och för att inte tala om det försämrade anseendet om Sverige personerna i boken orsakar. Det blir ett klassiskt "skjuta budbäraren"-scenario, samtidigt som man kan läsa hela boken som ett enda långt skvallerreferat. Det är däremot kvinnor i media som ifrågasätter och tycker att bokens innehåll - alltså när det kommer till att granska Sveriges statschefs göranden och låtanden - har en poäng.

Jag har aldrig själv funderat över huruvida det är rimligt att hålla kvar monarkin i ett demokratiskt samhälle eller ej, men har man en statschef vars motto är "För Sverige i tiden" så har han en hel del att leva upp till. Författarna själva diskuterar om kungen bör ha rätt till ett privatliv och naturligtvis är det så. Det bör alla få ha. Men återigen - om han riskerar alltför mycket måste man fundera på vart gränsen går.

Elva minuter - Paulo Coelho

2011-07-26T21:58:00.003+02:00

En annan sak jag är skeptisk mot, förutom när en bok hyllats och höjts mot skyarna, är när de följer med som sommarläsning i en damtidning. Jag får känslan av att boken inte håller riktigt samma klass som de två andra som gjorde dundersuccé. Lite skeptisk är jag också mot att en man skriver om hur en kvinna känner och fungerar.

Paulo Coelho kanske är mannen som kan försöka ro det i land? Här får vi möta Maria, en ung och vacker kvinna från Brasilien, i en berättelse som bygger på sanna händelser. Maria lär sig snabbt att kärlek kan göra ont och att hon inte förstår vad som händer mellan sändare och mottagare när kärleken spirar. Med stora drömmar lämnar hon sitt hemland, men fallet blir plattare än hon någonsin kunnat ana. Hon upptäcker att män är villiga att betala för sexuella tjänster samtidigt som hon inte ser det som ett oöverkomligt problem att sälja sin kropp. Hon ser sig omkring och tänker att alla människor verkar prostituera sig genom att missnöjda fortsätta sin livssituation där de går till ett jobb de inte vill ha och uppoffrar sig för att någon annan, till exempel familjen, ska kunna försörjas.

Läsaren får följa Marias resonemang kring den egna kroppen, sex, kärlek, njutning och förnedring. Paulo Coelho skriver själv att han är medveten om att han beskriver ett kontroversiellt ämne, men jag tycker att han gör det rätt intressant. Hur de elva minuterna är aktuella är i sig ett resonemang som kan diskuteras. En annan viktig fråga är bland annat varför de flesta kan beskriva mannens könsorgan och dess funktioner så riktigt, medan kunskapen om kvinnans ofta är som ett blankt blad. Bara den delen skulle kunna utgöra underlag för en egen roman, baserad på en sann historia eller inte.

Utgiven av Bazar förlag.

Den enögda kaninen - Christoffer Carlsson

2011-07-26T21:31:00.003+02:00

Alltså, jag är medveten om att jag har hängt upp mig lite på att författaren Christoffer Carlsson är född 1986, men det är en positiv upphängning. Det är något med språket, tror jag, som gör att jag imponeras av detaljer. Om det är så förknippat med hans ålder är alls inte säkert. Det kanske har mer att göra med att det inte känns så svenskt. Vissa beskrivningar är underhållande och skönt utmålade på en och samma gång, eller vad sägs om den inledande beskrivningen av Dalen:

Om man ringer på någons dörr, frågar om vägen till någon eller något, kan man antingen bli bemött med ett dubbelpipigt hagelgevär eller ett fat med nybakat bröd och hemmagjord sylt. Platsen och invångarna bär på en råhet, en smutsig och lantlig äkthet som jag lärt mig att både avundas och förakta.

Jag småler när jag läser raderna, samtidigt som det tidigt planterats någonting ödesmättat i hur huvudpersonen David upplever sin omgivning. När han träffar sin barndomsvän Lukas och denne visar honom ett hus, undangömt för omvärlden, börjar märkliga saker hända. Huset tar fram det värsta och det bästa i den som vistas där och David är på god väg att få reda på sina värsta sidor.

Jag får en känsla av att Dalen är en liten ö, avskuren från resten av världen. Christoffer Carlsson väver in en sorts magisk realism, bland annat i den lille pojken Kasper som likt ett orakel meddelar sådant David redan vet eller sådant som kommer att bli aktuellt inom en snar framtid. Den här boken är en 444 sidor lång ångesttripp, men av en nagelbitande och bladvändande sort. Jag gillar't, med andra ord.

Bok och bild från förlaget.

En dag - David Nicholls

2011-07-26T21:13:00.003+02:00

Jag tog med den här boken till Italien och hade pratat i hop mig med mamma och min syster om att byta böcker med varandra sedan. På så sätt skulle vi slippa dra med oss en massa olika. Vi skulle bara ha pratat i ihop oss om vilka böcker vi tänkte ta med oss också, eftersom jag och systeryster tog med oss samma bok. Nåja, det bäddar för ett boksamtal i alla fall.

Jag blir alltid skeptisk när en bok hyllas och höjs till skyarna. En dag, av David Nicholls, är just så hyllad, av precis alla. Jag vet inte om jag är svårflörtad eller om det bara är så att jag inte mår så bra av det andra menar är "må bra-läsning".

En dag är faktiskt en berättelse om en dag, den 15 juli för att vara exakt. Läsaren får möta Emma och Dexter den 15 juli 1988 när de tillbringar sin examensnatt tillsammans. Emma är ung och engagerad i både rättvise- och jämlikhetsfrågor. Hon brinner för politik och funderar över hur hon kan förändra världen. Hon slår själv ur underläge, både klassmässigt och i självförtroende. Dexter har det å sin sida väl förspänt och behöver inte fundera så mycket på hur han ska försörja sig. Han bryr sig inte heller om hur världen förändras, synnerligen inte politiskt, bara det inte påverkar honom nämnvärt. Snygg är han också, och väl medveten om det.

Berättelsen fortskrider sedan genom att berätta om samma datum, men under 20 års tid. Varje juli den femtonde beskrivs hur Emma och Dexter levt sina liv sedan sist man träffade dem, och det är ett riktigt skönt berättargrepp. Dexter får sitt lystmäte genom att träffa den ena undersköna kvinnan efter den andra, får ett jobb som tv-programledare tack vare sitt utseende och tjänar bra med pengar trots att han inte har något behov av dem. Emma hankar sig fram och försöker att inte ge upp sina hjärtefrågor. Hon försöker skriva, jobbar närmast oavlönat inom teatern och kämpar med sitt självförtroende. De två huvudpersonerna verkar aldrig mötas, de är aldrig på samma våglängd, vill olika saker men samtidigt samma saker - bara vid olika tidpunkter. Därför blir deras relation aldrig någonting mer än en djup vänskap.

När Dexters stjärna sedan dalar och han börjar känna sig för gammal för de krävande medierna kommer Emma till insikt om att hon nog i alla fall duger och att hon har en hel del att ge, trots att livet inte riktigt sett ut som hon i unga år föreställt sig.

Jag läser och hoppas, hoppas och läser och det blir riktigt underhållande. Det finns en torr brittisk humor som inte går läsaren förbi och jag småskrattar vid ett flertal tillfällen åt de underliga skämten. Jag ska inte säga hur det slutar, men det är varken sockersött eller tillrättalagt.

Bilden lånad från förlaget.

Läs den! Niceville - Kathryn Stockett

2011-07-12T22:36:00.003+02:00

Jag lägger den åt sidan; tummad, vattenfläckad, sandig - utläst. Niceville, av Kathryn Stockett, blir nog en av mina tio-i-topp trots att de tio platserna sedan länge är upptagna. Det här är en fantastisk läsupplevelse, en roman som är rolig, gripande och mycket, mycket viktig.

Bokklubben ska avhandla den i augusti och jag tror att jag sparar mina övriga tankar om den till dess. Men läs den. Läs den nu. Du kan få låna den av mig.

Polsk pölsa på polkagrisar... Min pappa är snäll och min mamma är utlänning, av Emmy Abrahamson

2011-07-11T22:35:00.006+02:00

Låt mig börja med att tala om att jag har en polsk elev, en flicka i samma ålder som huvudpersonen i den här romanen. Med henne i åtanke blir det en skratt- och gråtfest att läsa Min pappa är snäll och min mamma är utlänning. Min elev frågar många frågor, och genom dessa förstår man mycket av hur hon ser på sin tillvaro. För att inte lämna ut henne behåller jag mina samtal med henne för mig själv, men jag har flickan i åtanke under läsningens gång.

Förstå mig rätt; det här är en berättelse som klarar sig alldeles utmärkt utan de preferenser jag läser in, men samtidigt tillför det fantastiska konnotationer. Huvudpersonen i boken, Alicja, är egentligen en annan sida av myntet jag tänker på. Alicja vill betona det svenska och hon vill dölja och glömma så mycket det går av det polska. Det är dock inte så lätt när man har en familj, men framför allt en mamma, som bara fnyser och gör allt på sitt superpolska sätt i alla fall. Den här boken inrymmer allt från polska hantverkare som smygs in i huset för att jobba svart, till det faktum att Alicjas mamma anser att mat aldrig kan bli för gammal och därför bör ätas upp. Om det är vidare värst polskt, eller bara ett personlighetsdrag, vet jag inte, men det presenteras på ett riktigt roligt sätt. Den långa bilresan för att få en skymt av påven är riktigt underhållande, speciellt med tanke på att ingen av de resande är riktigt övertygad katolik.

Vid sin sida har Alicja sina närmaste vänner, Natalie och Tysta Marie. De är obrottsligt bästa vänner, till den dagen Natalies stora kärlek Ola Olsson bekänner att han är kär - i Alicja.

Den här boken talar framför allt om hur svårt det är att vara ung, och till på köpet hur svårt det är att vilja vara riktigt svensk i en polsk familj. Pappan är dock inte polack, men han har å andra sidan åkt iväg till andra sidan jordklotet av någon anledning jag har glömt. Kulturkrockarna visas upp på ett ibland nästan parodiskt sätt, men det är hela tiden rörande och mycket roligt. Det enda jag saknar är just pappan. Han förekommer bara kort i några få passager och jag hinner inte uppfatta det boktiteln refererar till när det framhålls att han är snäll?

Den här boken ska dock gå oavkortat till min polska elev och en mycket mer intressant recension kommer att vara den hon ska få ge mig.

Bok och bild från förlaget.

Sjukhusmysteriet - Martin Widmark

2011-07-10T20:52:00.003+02:00

Högläsning för barnen är bland det bästa jag vet. Det verkar vara bland det bästa de vet också, för det är någonting de gärna vill ska hinnas med innan läggdags. Vi försöker hitta passande kapitelböcker till sexåringen och då är böckerna om LasseMajas Detektivbyrå perfekta. Längden på kapitlen är lagom långa och själva berättelserna blir spännande med en gång, utan att bli för läskiga.

I Sjukhusmysteriet är det någonting mystiskt som händer på Valleby sjukhus. Patienter blir avstulna sina smycken och det drabbar bara personer som måste gipsas. Lasse och Maja kan snart begränsa antalet misstänkta till tre personer och de har alla tre tydliga motiv för att begå brotten.

Mysteriet är spännande och bilderna är roliga. En perfekt bok för både stora och små. Den av oss föräldrar som inte får läsa för sexåringen måste således läsa ikapp på egen hand. Nåja, det är inte helt fel det heller = )

Utgiven av Bonnier Carlsen och finns att köpa här.

Vad ska fröken säga? - Helena Bross

2011-07-10T20:39:00.002+02:00

Jag köpte den här boken till min sexåring, Vad ska fröken säga? Det är en berättelse om Axel som förstör sin matematikbok av misstag. Han har en rutten banan längst ner i sin ryggsäck och när han ska lämna in sin läxa ser han att boken är alldeles smetig. Axels kompis Omar tycker att han ska slänga bort boken och köpa en ny, men det går inte riktigt som grabbarna har tänkt sig, så vad ska fröken säga?

Det här är spännande för en liten kille som gärna gör som fröknarna säger. Det är också en soligt glad grabb som själv läser sida efter sida och som inser att han klarar det galant. Boken är skriven med enbart versaler med enkla meningar och kort text på varje sida. En alldeles ypperlig nybörjarbok för den som ska pröva sina vingar när det gäller att läsa själv. Bilderna är fina komplement till texten och man kan enkelt se hur dåligt Axel mår när han inser att hans bok är förstörd. De här böckerna ska vi läsa fler av och kanske till och med försöka oss på en som är lite svårare. Samtidigt är det bra för en liten läsares självförtroende att känna att han behärskar både orden och innehållet.

Boken är utgiven av Bonnier Carlsen och finns att köpa bl.a. här.

Dyngkåt och hur helig som helst - Mia Skäringer

2011-07-02T00:54:00.003+02:00

Jag mötte Mia Skäringer första gången i tidningen Mama. Jag blev inte tvärtagen av henne, utan det dröjde några krönikor innan jag kunde se den skarpa kniv hon höll i istället för pennan (eller tangentbordet om man ska vara petig). Det är lite så att jag nog är pryd, när det kommer till kritan (många hänvisningar till skrivdon blev det där) och jag har faktiskt svårt för ord som kåt och knulla. De blir vulgära för mig och jag kan inte se någonting vackert eller naturligt med orden. Ändå, när Mia Skäringer skriver om dem, med sitt språkbruk och sin brutala ärlighet blir det rakt på, skärande vackert och fucking jättejobbigt.

Hon skriver om allt i Dyngkåt och hur helig som helst; nederlaget, det dåliga samvetet och otillräckligheten i att separera och vara ifrån sina barn varannan vecka; det svåra och fina i att leva tillsammans i en ihopklistrad plastfamilj samtidigt som den familjen är mer verklig och sann än den man hade haft om man inte gått vidare; om kroppsliga åkommor som att blöda igenom mastodontblöjor när man har cellförändringar som inte är, men som kan utvecklas, till cancer; om att ha ett barn som inte är som andra och hur man ska vara en fin morsa när man ändå ofta förvandlas och blir sur...

Hon skriver själv att hon går omkring med hjärtat i händerna samt att hon är en känslonarkoman och inte orkar med det ytliga och tomma. Det märks i hennes texter: hon klarar inte av något lull-lull eller krusidullande. Hon kommer till poängen direkt och lägger inte ut texten i långa haranger för att till slut nå fram. Det är befriande, samtidigt som man riskerar att få en överdos av hennes brutala ärlighet om man läser allt i ett stycke.

Jag har inte sett ett enda avsnitt av Mia och Klara och tänker att jag kanske borde göra det. Mia är rolig, samtidigt som hon kryper in under huden och presenterar tankar som inte alltid är så smickrande att känna igen sig i.

Gargoylen - Andrew Davidson

2011-06-20T22:03:00.004+02:00

En gargoyle är en stenfigur som under medeltiden sattes upp på kyrkor som en del av vattenrinningssystemet och det finns myter om dessa gargoylers tillkomst och användning. De är på intet sätt vackra och tillskrivs hellre avskräckande egenskaper på grund av sina förvridna och skräckinjagande yttre. Huvudpersonen i romanen Gargoylen av Andrew Davidson liknar till sitt yttre just en sådan här gargoyle, eftersom hans yttre är svårt vanställt efter en svår bilolycka. När han vaknar på sjukhuset befinner han sig i svåra plågor och använder den första tiden av sin rehabilitering åt att planera ett idiotsäkert sätt att ta sitt liv. Han måste bara bli tillräckligt frisk kroppsligt för att klara av att genomföra det.

Han kommer så sakteliga på andra tankar när en kvinna plötsligt står vid hans sjuksäng. Det är en riktigt nervpirrande scen när M arianne Engel kärleksfullt och lite roat konstaterar att han blivit bränd - igen. Han undrar om det har hänt förr, vilket hon bekräftar genom att påbörja deras gemensamma berättelse. Hon menar att de har varit älskande genom historien och att hon har väntat på att de ska träffas igen. Här flätas fyra kärlekshistorier samman och de utspelar sig alla under olika tider och på olika platser.

Huvudpersonen i boken slits mellan vad som är verkligt och vad han anser måste vara påhittat, för han är alldeles för rationell för att tro på det Marianne Engel berättar. Ändå kan han inte förklara den självklara kontakt han känner med henne, den självklara kärlek hon visar honom eller den helande kraft hon utsätter honom för, både kroppsligt och själsligt. Marianne Engel är dessutom stenhuggare och mejslar fram gargoyler ur stora stenblock. På samma sätt som hon befriar stenfigurerna ur sin hårda fångenskap mejslar hon också fram huvudpersonen, som genom berättelsen förblir namnlös. Han har olika namn i de olika historiska berättelserna och hans moderna tjugohundratalsjag tvingas möta sig själv och sitt öde många gånger om innan historierna avslutas.

Den här romanen är fascinerande på så sätt att den krassa verkligheten måste möta den, ofta romantiska, historiska berättelsen. Det blir några tvära kast, betänk bara att porrfilmsbranschen ska möta Dantes Inferno, men det är en skön blandning som är väl värd att ta del av.

Señor Peregrino - Cecilia Samartin

2011-06-07T22:13:00.003+02:00

Jag fick en liten hjärntilt när jag läste den här boken. Jag satt och väntade på att någonting fruktansvärt skulle hända. När mannen bakom bokens titel, Señor Peregrino, presenterades hade jag hunnit inbilla mig att han var någon typ av Hannibal Lecter, dårhus-stile, så jag satt och hade hjärtklappning alldeles i onödan för det visade sig att han bara var... bestämd, kan vi kalla det. Och barsk.

Jamilet flyr över den mexikanska gränsen för att komma till USA. Där finns hennes moster och, vad hon tror, räddningen undan en hemsk förbannelse. Jamilet är mycket vacker, men döljer under sina kläder ett stort födelsemärke som i hennes hemby har gjort henne till en utstött. För att spara ihop de pengar hon behöver till behandlingen tar hon anställning vid ett mentalsjukhus som vårdare åt den mycket egendomlige señor Peregrino. Hon får många instruktioner och uppmaningar, både från sjukhusansvariga och från Peregrino själv, om vad hennes arbete går ut på. Först är hon rädd för den ålderstigne mannen, som insisterar på att få berätta sin livshistoria för henne, men allt eftersom señor Peregrino omtalar allt han varit med på under sin vandring till Santiago de Compostela blir Jamilet mer och mer fascinerad och dras in i hans värld.

Den här romanen bjuder på sådan skön läsning! Det flyter på från första början och när de olika delarna övergår från Jamilets vardagsliv till hennes arbetsliv och sedan vidare till hur Peregrinos historia ska fortlöpa, sker allt med smidiga övergångar och målande beskrivningar. Jag tyckte mycket om den här boken - inte minst för att det fruktansvärda uteblev. Berättelsen är vacker, lite sorgsen och väl värd att läsa.

Norrlands svårmod, roman om ett försvinnande - Therése Söderlind

2011-06-04T22:29:00.004+02:00

Romanen inhandlades på Arlanda inför den stundande frankrikeresan. Ironiskt att ta med sig Norrlands svårmod till Normandie? Kanske.

Först var jag inte alls imponerad. Jag störde mig på någonting i början och kunde knappt ta mig vidare. I brist på annat att läsa, och eftersom min franska är rätt usel, läste jag vidare och ångrar inte det beslutet.

Anna är sju år gammal när hennes liv förändras för all framtid. Hennes bror Charlie grälar våldsamt med pappa Henrik och försvinner ut för att aldrig återvända. När sedan mellanbrodern Mattias också försvinner och resten av hennes familj faller sönder kan man förstå att detta sätter djupa spår i den lilla flickan. Man får sedan följa Anna i olika åldrar; sju, tretton och tjugotre, där det blir tydligt vilken flicka hon var innan, under tiden och efter det som genomgående kallas katastrofen ägde rum.

Titeln förvirrar mig lite och jag stör mig på underrubriken. "Roman om förvinnande" ger ett fokus på någonting som visserligen speglar innehållet, vilket kanske är bra på ett sätt, men samtidigt finns det så mycket annat romanen är, förutom det där försvinnandet.

Det är ovanligt svårt att sätta ord på den här läsningen. Det är så många detaljer jag tycker är geniala, bland annat hur mamman visar sin kärlek i ena stunden för att i nästa bryskt skjuta Anna i från sig. Samtidigt är det de många detaljerna som ibland får mig att bläddra oseende. Annas egna val, de påtvingade och manipulerande fakta hon får serverade och hennes tankar om vem hon egentligen är - det är genomtänkt och mycket sinnrikt presenterat.

Norrlands svårmod är klart läsvärd och kan säkert lämpa sig bra för gruppläsningen. Den var uppe på förslag i bokklubben, men vi valde någonting annat. Varför gjorde vi det?

Angelologi, änglarnas tecken - Danielle Trussoni

2011-05-21T12:31:00.005+02:00

Syster Evangeline tar i egenskap av bibliotekarie i klostret Sankta Rosa emot en förfrågan om en viss brevkorrespondens som ska ha ägt rum mellan en av klostrets systrar och den mytomspunna Abigail Rockefeller under Andra Världskriget. En ung forskare anlitad av en speciell intressent ber om att få se breven men Evangeline ger honom avslag, eftersom detta är klostrets policy. Samtidigt kan hon själv inte släppa tanken på breven och när hon börjar undersöka saken själv ändras hennes liv för alltid.

En ny värld uppenbaras för henne, där hennes ursprung visar sig vara någonting helt annat än vad som berättats för henne och där kampen mellan gott och ont aldrig har varit mer omvälvande. Systrarna på klostret spelar en viktig roll och Evangeline slits plötsligt mellan den värld hon vuxit upp i och den nya värld som nu väntar henne. Hennes mor och mormor, Angela och Gabriella (jo, namnen är anmärkningsvärda), har varit viktiga föregångare innan henne och hon måste nu fortsätta där de slutat. Till sin hjälp har hon bland annat den unge forskaren Verlaine och en stor grupp angelologer som svurit att motverka de krafter som är ondare än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Jag läste någonstans hur boken jämfördes med bl.a. Dan Browns böcker, men glöm det. Där Brown hackar upp allt i små, små bitar för att göra sina cliffhangers i slutet av varje kapitel skriver Danielle Trussoni sammanhängande och historieliknande skildringar som blir nästan akademiska i sina utföranden. Det är bra, spännande och nytänkande tycker jag. Beskrivningen av varelserna i den här boken är riktigt, riktigt tänkvärda. Jag kan inte säga mer utan att avslöja för mycket, så läs den!

Bild lånad av Damm förlag.

Kalsongkatastrof och drakträning

2011-05-14T20:58:00.006+02:00

Jag varvar läsning av elevarbeten med högläsning i sängen med sexåringen. Nu senast har vi avhandlat Kalsongkatastrofen, av Ingelin Angerborn. En luttrad läsare förstår efter att ha läst första kapitlet hur det kommer att sluta, men vägen dit, som läsningen alltså leder till, är riktigt rolig. Det ska bli julklappsbyte i Vikings klass och han vill ge någonting riktigt fint till Meltem, tjejen han vill krama. Problemet är bara att Meltem inte så gärna vill krama honom. Problemet är också att han bara har sexton kronor. Ett annat problem är att Viking och hans två polare Vilma och Viktor har handlat på samma affär och fått sina julklappar inslagna med samma omslagspapper. Vilma har köpt kalsonger till sin pappa... En van mysterielösare kanske kan ana vad som kommer att ligga i Meltems paket, men min sexåring hade ingen aning. Uttrycket i hans ansikte när han förstod vad som hade hänt var oslagbart.

Nu läser vi om Hicke, böckerna som filmen Draktränaren (mycket löst) bygger på. I den första boken, Hur du tränar din drake, får vi möta Hicke när han ska bege sig in i en liten grotta som inhyser tusentals drakungar. Där ska han välja sig en och ta sig ut helskinnad. Ingen tror på hans förmågor, allra minst Hicke själv. Snacka om underdog när vi talar om den här killen. Den här boken är också rätt rolig, även om den känns lite skrikig. Det i sig är kanske inte så konstigt, eftersom de fullvuxna vikingarna runt Hicke talar med lika hög decibel som de är tunga.

Cirkeln - boken som är sjukt OM

2011-05-02T20:51:00.006+02:00

Att fösa ihop sex tjejer i gymnasieåldern som är varandras diametrala motsatser och få dem att samarbeta kan aldrig sluta väl? Det kanske låter som grunden för en nysatsande dokusåpa, men är huvudkaraktärerna i romanen Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Märkliga händelser sker i den lilla bruksorten Engelsfors och en natt när månen färgas röd dras de sex tjejerna till samma samlingsplats. Där finns också skolans märklige vaktmästare som högtravande försöker göra tjejerna uppmärksamma på deras stundande uppgift.

Tonen är skönt tonårsk. Någon (pluggisen) lyssnar uppmärksamt, antecknar till och med. Någon annan (bimbon) rättar till bh-bandet och smäller en tuggummibubbla. Ytterligare en annan blänger på supertönten och vill inte ha med henne att göra. Snart går det dock upp för dem alla att de måste samarbeta - både deras egen och kanske hela världens framtid hänger på dem.

Cirkeln bjuder på en härlig blandning av forntida myt och nutida verklighet. Onda krafter rör sig först i utkanten, men tar sedan sin besittning mitt i den lilla gruppen. De unga människorna förändras, om än inte alltid till det bättre, av de krafter de upptäcker att de besitter och använder dem till en början till annat än vad de är avsedda för. Berättelsen visar vad en mobbad människa med oväntade förmågor kan drista sig till att göra. Den visar vad en otillräcklig tilltro till den egna personen kan få för konsekvenser och samtidigt motsatsen, vad en insikt om densamma kan medföra. Det är så smart hela upplägget att man bara älskar boken och måste läsa vidare. Aldrig har jag väl längtat så mycket efter att ett nytt skolår ska ta sin början! Del två utkommer 2012.

Boken är sjukt OM; omtalad, ombloggad, omskriven, omtyckt och omistligt o(u)mbärlig för alla som vill rysa lite.

Bok och bild från förlaget.

Fablehaven - Den förbjudna skogen av Brandon Mull

2011-04-27T20:59:00.006+02:00

Jag gillar myter. Myter är enkla - svart är svart och vitt är vitt.
Myter är avskalade - Tor är korkad, blir av med hammaren, söker upp jätten som tagit den, tar tillbaka den och återvänder hem. Myter ska förklara någonting - hur ekot kom till (Eko och Narkissos), varför regnbågen visar sig (syndafloden) eller varför det åskar (Tor igen). Myter är till för att man ska kunna dra lärdom av någon annans misstag. Seth, som är huvudperson i den här boken, är inte riktigt i mål när det gäller den biten.

Kendra och Seth åker motvilligt till sin farfars gods för att tillbringa sjutton dagar där medan deras föräldrar åker på en kryssning. Farfadern möter dem med regler och förbud, speciellt gällande skogen som finns bortom trädgården. Detta retar Seths nyfikenhet till den grad att han inte kan motstå att göra en förbjuden rekognosering av omgivningarna och sedan är äventyret i gång.

Det visar sig att farfadern är föreståndare för Fablehaven (älska namnet), ett naturreservat för magiska djur och varelser. Barnen får därför träffa både älvor, häxor och kentaurer, najader, spindlar och oknytt när farfaderns hemlighet avslöjas. Det finns till och med en ko - den indiska, heliga kon och Audhumbla skulle vara stolta över den här kons uppgift.

När midsommarnatten närmar sig ökar spänningen och reglerna och förmaningarna haglar över barnen. När midsommarnatten är över är ingenting sig likt. Vad har hänt med farfadern? Och vad har egentligen hänt med farmodern? Seth får många chanser att lära av sina misstag, men Kendra verkar mer benägen att lära av sin bror än vad han själv är och det är ganska uppfriskande, det arketypiska till trots.

Det här är riktigt spännande och fantastiskt välskrivet. Bokens målgrupp sägs vara 9-12-åringar, men jag läste den med stor behållning. Jag ska inte göra jämförelser med annan fantasylitteratur, för trots att det finns vissa likheter så är skillnaderna alltid så väsentliga att jämförelserna inte säger någonting. Men det är bra! Del två utkommer maj 2011!

Bok och bild från förlaget.

Sarahs nyckel - Tatiana de Rosney

2011-04-20T22:40:00.003+02:00

Julia bor och arbetar i Paris och trots att hon levt i staden i över halva sitt liv kallas hon fortfarande för l'American, amerikanskan. När händelserna i Vél d’Hiv ska uppmärksammas, sextio år efter de inträffade, får Julia i uppdrag att skriva om dem.

I vartannat kapitel får man följa Sarah, en tioårig judisk flicka, som tidigt en morgon blir bortförd tillsammans med sin mor och sin far av fransk polis. Året är 1942 och situationen för judarna i det ockuperade Paris har blivit kritisk. Därför har Sarah sett till att låsa in sin bror i ett hemligt utrymme i lägenheten, så att han inte ska råka ut för det hemska som föräldrarna viskat om på kvällarna när de trott att Sarah inte hört. Sarah har nyckeln till den lilla skrubben i klänningsfickan, säker på att hon snart ska återvända till hemmet för att släppa ut sin bror.

Skammen är återkommande i den här romanen: fransmännens skam över att de lät Vél d’Hiv-razzian genomföras - och inte bara det, de deltog. Det var den franska polisen som genomförde den. Sedan finns skammen hos den familj Julia gift in sig i: familjen som flyttade in i lägenheten samma månad som judarna hade drivits bort. De valde att se en övergiven lägenhet och frågade aldrig efter vad som hade hänt med de tidigare innehavarna, men förstod att ingen skulle göra anspråk på bostaden igen. Läsaren får också följa skammen hos de som överlevde. De judar som på något sätt inte blev deporterade eller de som kunde fly.

Det är riktigt snyggt berättat i hela första delen av romanen. Sarahs och Julias liv vävs ihop; det Sarah utsätts för vävs ihop med det Julia gräver fram sextio år senare. Sedan försvinner Sarah ur berättelsen och det blir märkligt tomt efter henne under resten av läsningen. Hennes berättelse tar inte slut, men läsaren får vänta på henne, precis som Julia också får göra.

Det är inte releasdatum på den här ännu...

2011-04-08T20:53:00.002+02:00

...men eftersom jag utger mig för att driva någon sorts läsloggning här känner jag att jag måste bevisa att jag, emellanåt, faktiskt läser. Cirkeln är R&B:s storsatsning det här året, enligt deras hemsida och jag kan förstå varför. Efter att ha följt den ene författarens blogg förstår jag att han själv har svårt att hänga med i hur snacket kring utgivningen går - för att inte tala om hur romanen säljs till det ena landet efter det andra.

Vi har inte kommit fram till recensionsdatum på den här boken ännu, så jag spar på adjektiven och superlativen någon vecka till. Den är dock bra. Riktigt bra.

Leni blir en bebis - Emma Adbåge

2011-03-29T20:48:00.004+02:00

Det blir inte mycket läsning för kulturkoftan i den här familjen, men däremot blir det mycket barnboksläsning. Oftast sker aktiviteten när den yngste ska till att... ja, bajsa helt enkelt.

Leni blir en bebis är berättelsen om Leni som när hon vaknar en morgon upptäcker att det är någonting som inte stämmer. Först kan hon inte säga vad det är, men sedan upptäcker hon att hon inte kan göra någonting själv. Hon kan inte klä på sig, inte äta och ens inte gå!

Pappan i den här boken är ungefär hur skön som helst. Han ser pappalediguttråkad ut och sörplar pappaledigblasé på en kopp kaffe i ett pappaledigstökigt hus. Lenis lillebror tittar storögt på allt Leni gör och jag hör precis hennes ton när hon talar om hur liten hon är. Den roliga vändningen kommer i slutet när hon plötsligt kan springa hur fort som helst - för då är hon ingen bebis längre utan en häst!

Treåringen i det här huset fnissar förtjust åt hur tokig Leni är. Han känner igen sig i vändningarna och kasten, för själv är han den som i ena sekunden inte vill äta, för att i nästa vara en vrålhungrig varg som tar morrtuggor. Illustrationerna är så fina, med möbler och porslin i en miljö som känns varm och skön. Tänk så underbart det är med litteratur som tilltalar både stora och små! Bok och bild från förlaget.

Det är inte så kulturkoftigt här...

2011-03-23T19:42:00.003+01:00

Jag läser en massa. Det är bara synd att det är elevarbeten och inte böcker. Inte för att det är något större fel på adepternas förmåga att producera texter, men om jag fick välja... Inte så kulturkoftigt här i bokgalleriet för tillfället alltså.

Jag har påbörjat läsningen av Ett rum med utsikt, bara för att jag kommer att åka till Florens i juli. Det kan höra till kuriosan att ha lite koll på vad de bättre, litterata har att säga om resmålet. Efter ca 100 sidors läsning kan jag väl garantera att min analys kommer att bli mycket knapphändig och osa av det oengagemang jag känner just nu. En man som skriver om kvinnors själs- och känsloliv är sällan bra. Det är inte o-bra heller, men...

Betydligt mer intressant känns Tjuvarnas stad, men det är som om det låg en förbannelse över läningen av den boken. Så snart jag tar den i mina händer börjar telefonen att ringa, barnen löper amok, brandvarnaren går igång, hundar skäller bakom knuten, polisen gör tillslag i tegelkåkar och konstiga ljusfenomen syns på himlen - så jag bara underkastar mig det faktum att jag måste läsa den senare. Vad läser du?

En helvetes vinter - Daniel Woodrell

2011-02-19T15:46:00.006+01:00

Ree är sexton år och bor uppe i Ozarkbergen med sin familj. Modern är psykiskt sjuk och eftersom Rees pappa är något av en expert på att framställa metamfetamin och crank lämnar han familjen under långa perioder, ibland frivilligt och andra gånger för att sitta av ett fängelsestraff. Ree måste därför ta ansvar för sina yngre bröder, där åtminstone en inte är hennes helbiologiske bror.

Bergslandskapet är ett glesbebygt samhälle där alla är släkt med alla och där man namnger sina barn så att det ska bli svårt för polisen att hålla reda på vilken Haslam, Milton, Arthur eller Jessup som gjort vad. Barnen får också sådana namn för att det tidigt ska stå klart vad man förväntar sig av dem. Med ett visst namn följer vissa förpliktelser och Ree bannar sig själv för att hon och modern inte protesterat nog mycket vid namngivningen av en av bröderna, eftersom han inte fick ett namn som skulle ge honom friheten att välja sitt öde.

De bosatta vid Ozarkbergen härstammar från de kringresande, eller tattarna som Ree ibland omnämner dem, och där lever de fortfarande i en typ av klansamhälle. När Rees far försvinner måste hon därför börja kontakta de familjer hon mer eller mindre är släkt med för att ta reda på var han är. Om han inte dyker upp kommer huset och skogen, som fadern intecknat som säkerhet för borgen, att tas ifrån familjen och därmed göra den redan utsatta familjen hemlösa.

Allt låter kallt och eländigt och till viss del är det också så. Det råder en sorts hopplös fimbulvinter över landskapet som beskrivs och fattigdomen gör sig påmind i de malätna kläderna de bär samt i beskrivningarna av den mat de inte har råd att köpa.

Sedan finns där kärlek också. Absolut ingen himlastormande kärlek, utan en tillgivenhet mellan bröderna, Ree och mamman. Vänskapen till väninnan Gail räddar henne från att försjunka i samma sorts vansinne som hennes mor har brutits ned av. Blodet verkar till en början inte alls vara tjockare än vatten, men en av de nästan förtappade karlarna reser sig till Rees försvar och hjälper henne i den mån han kan. Tur är väl att det finns de här stråken av hopp, för i övrigt är det så kargt, så kargt.

Det här är litteratur som berör en del av Amerika som vi inte är vana att möta och läsa om. På så sätt möter man Ree och hennes närmaste i en miljö som verkar nästan helt avskiljd från resten av världen. Ändå är det riktigt läsvärt. En helvetes vinter, av Daniel Woodrell.

En underbar, klok och galen Uggla - Hjälp! Vem är jag?

2011-02-01T22:36:00.004+01:00

Caroline af Ugglas släppte sin skiva Joplin på svenska 2007 och har sedan dess varit en personlig favorit. Annars har jag sett henne i något inredningsprogram, i något hemma hos-program och inte minst i melodifestivalen. Man har sett henne lite här och lite där och skapat sig en uppfattning baserat på bits and pieces. När jag sedan har läst hennes bok Hjälp! vem är jag? som bygger på hennes samtal med Ulf Karl Olov Nilsson (här kallad UKON) inser jag att man bara sett en liten snöflinga av ett stort isberg.

Man känner igen hennes uttryckssätt med yviga gester (vilka man visserligen inte ser, men samtalet är mycket levande) och många runda ord. UKON har jag ingen bild av alls, men otroligt nog är han minst lika intressant att följa. Varje kapitel utgår från en terapisession och efteråt har UKON kommenterat samtalet i en reflektion över både innehållet utifrån vad Caroline har sagt, men också utifrån sådant han har tänkt om sin egen insats. Det kan vara att han har hastat förbi en viktig knutpunkt eller att han skojat bort någonting han i efterhand förstått var mycket viktigt.

Det är så intimt, så personligt och så naket utlämnande att läsa om Caroline af Ugglas familjeförhållanden, trosföreställningar, drömmar, tvångstankar, panikångestattacker, toppar, dalar... Jag blir lite snurrig men slås ständigt av tanken att jag lite grann glömt bort att hon faktiskt är en vanlig människa. Nåja, en vanligt ovanlig människa. Kanske bör vi läsa fler biografier och sådant här material, för att påminna oss om detta. Hejja Carro!

Utgiven av Piratförlaget.

Sånt man bara säger - Helena Von Zweigbergk

2011-01-23T13:43:00.003+01:00

Helena Von Zweigbergk kryper under skinnet på mig. När jag hade läst Ur vulkanens mun bilade jag och min make ner till Stockholm och vi hade ett långt samtal om bokens handling. Nu önskar jag nästan att jag hade en lång biltur framför mig, så att jag och någon annan fick tala om Sånt man bara säger.

Susanne har lämnat hela sitt gamla liv för att bo alldeles ensam ute på landet i ett hus som hon själv förfogar över. Utan tv äter hon bara sådant hon har lust med på tider som kroppen själv bestämmer och hon utarbetar snabbt rutiner som passar henne. Enda sällskapet är en katt, vars andetag och hjärtslag är det enda som hörs i den stillsamma tillvaron.

När telefonen ringer och Susanne hör sin syster Louises röst förstår hon genast att hennes tillvaro är hotad. Mycket riktigt ber Lossan henne om någonting som kullkastar allt; hon ber att hennes femtonårige son ska få bo i stugan hos Susanne medan Louise själv ska försöka ordna upp sitt kaosartade liv. Pojken Jonas installeras i ett rum med sina datorspel och sin skränande tv medan Susanne försöker att stå ut den lilla tid han måste inkräkta hos henne. När Lossan inte ringer och ingen kan få tag på henne, börjar Susanne förstå att någonting är riktigt galet.

Själva berättelsen i sig är rätt spännande, även om den inte bjuder på några större dramatiska spänningskurvor, men berättandet i sig är mästerligt. Von Zweigbergk beskriver, nästan naturvetenskapligt, varje känsla som fortplantar sig i den 53-åriga huvudpersonens liv. Relationen mellan systrarna blir nästan som en thriller där spänningen skruvas upp ända till sista sidan. Många delar i berättandet går igen och vävs ihop på ett fantastiskt sätt. Den här boken ska man absolut läsa i en bokklubb så att man får vrida och vända på syskonrelationer, irritationsmoment samt att man får diskutera vad som är ett lyckligt slut och vad som inte är det. Den här boken har varken eller, det är bara realistiskt. Det är bra och jobbigt. Det är obra och skönt och det är just de här svängningarna Helena Von Zweigbergk är så fantastisk på att bemästra.

Utgiven av Norstedts.

Nine dragons - Michael Connelly

2011-01-20T17:15:00.003+01:00

Jag tycker att han är jämn, den där Connelly. Jag vet inte hur många böcker han har skrivit om Harry Bosch, men jag tycker att de är bra.

I Nine dragons får man följa hur Harry kliver in genom dörrarna till en butik i Los Angeles utkant för att utreda mordet på butiksägaren. Han har varit i butiken förut, under upploppen i Los Angeles, och han har träffat butiksägaren som nu ligger skjuten bakom disken.

Spåren leder till de kinesiska triadmedlemmar som idkar utpressning i utbyte mot beskydd, vilket Bosch upptäcker tillsammans med en ny medarbetare. När de tar in en misstänkt för förhör får han ett obehagligt samtal där han hotas till livet och i nästa stund plingar det till på hans telefon. Meddelandet han har fått där förändrar hela hans tillvaro och han måste ge sig ut på en katt-och-råtta-lek där tiden är hans värsta fiende.

Han är sig lik, Harry, men lite roligt är det att både Mickey Haller och Matthew McConaughey figurerar i berättelsen och jag läste av en händelse att skådespelaren är aktuell i rollen som just Mickey Haller. Trailern till filmen kan du se här.

Boken är inte översatt ännu.

Paganinikontraktet - Lars Kepler

2011-01-04T10:43:00.003+01:00

Låt mig börja med omdömet. Det här är riktigt bra när det är bra och fantastiskt dåligt när det är dåligt. Maken till ambivalenta läsekänslor har jag nog aldrig varit med om.

Anslaget är bra: Paganini var en italiensk violinist och kompositör med rykte om sig att ha slutit ett kontrakt med djävulen och därmed blivit så skicklig musikaliskt. Detta följer läsaren medan man får lära känna de olika inblandade och det blir verkligen effektfullt.

Kanske läser jag romanen på fel sätt? Jag vet att det är mycket som inte är trovärdigt i kriminalromaner, men jag kan inte närma mig det här innehållet ens i de mest spännande situationer.

Joona Linna känns intressant, kanske tack vare sitt finska ursprung där det karga och pragmatiska lyser med sin frånvaro och i stället lämnar plats för en varm och intuitiv (nästan på gränsen till övermänsklig) person. Jag stör mig dock på att han helt plötsligt kan gå ned på knä och knyta skosnöret på en annan människas sko. Det känns taget ur luften och det finns ingenting som förklarar hans handlingar.

Saga Bauer, blott 25 år gammal, men kommissarie och specialutbildad inom kontraterrorism, speglar sitt namn med stor övertydlighet. Hon är inte bara släkt med tecknaren John Bauer, utan hon ser precis ut som ett av hans sagoväsen (vilket namnet Saga förstärker) och människor som möter henne kan inte låta bli att kalla henne älva och fé. Lägg där till att hon är elitboxare så är tankekrocken total. Jag blir inte klok på varför hon ska gestaltas på det här sättet.

Sedan blir det bra igen, när olika personer involverade i den politiska konflikten rörande bl.a. vapenexport presenteras. Här blir också paganinikontrakt aktuella och flytet i läsningen blir hisnande. Sedan inträffar motsatsen - ironiskt nog när det är som mest spännande - att flytet tvärdör när actionscener beskrivs mikroskopiskt detaljerat. Tid och rum byter plats med varandra när ögonblicksbeslut och intuitiva handlingar beskrivs på ett par, tre sidor. Jag stör mig också på när man som författare (här i plural) ska föreläsa för läsaren. Varför ägnas så stor möda åt att pressa in dialog om pizzicatopartier och prestissimon när det är alldeles tillräckligt med beskrivningar av musikaliteten ändå.

I Sverige har vi så många kriminalromansförfattare som skriver bra och jag förvånas över att så många har skrivit upp den här romanen. Är det bra? Bitvis är det nog det, men lösa trådar och obegripligheter får mig att hellre läsa annat.

Bree Tanners andra liv - Stephenie Meyer

2011-01-03T22:39:00.003+01:00

Här presenteras en spin off till Twilightsagan; en kort berättelse om Bree Tanner, en av de massproducerade vampyrer som framställts i syfte att gå ut i krig mot den klan vi tidigare läst om i Stephenie Meyers böcker om Bella och Edward. Jag kom inte ens ihåg att det fanns någon med namnet Bree Tanner, inte heller kunde jag minnas hur det gick för henne.

Det är knappt jag kan svara på de frågorna nu heller. Det här är en mycket kort, snarare en novell än en roman, bagatell som inte gör speciellt stort intryck.

Ändå roar den här författarinnan mig. Det är rätt roligt skrivet emellanåt. Hennes språk är träffsäkert och hon formulerar sig med en skön underton av humor. Om inte annat är hon värd att läsa för den sakens skull.

Det fördolda - Hjort och Rosenfeldt

2010-12-17T21:19:00.004+01:00

Någon på jobbet frågade efter lästips, gärna någonting lättsmält. Jag nämnde i förbifarten att jag läste Rosenfeldts och Hjorts debutroman och någon annan vickade lite så där blasé på huvudet med minen av "ja, just det ja, den trettonde deckaren på dussinet har kommit ut".

Det här är inte en trettonde på dussinet-bok, utan det är "äntligen en riktig kriminalroman". Jag frågar mig efter avslutad läsning om jag egentligen presenterats inför någonting nytt och svaret är nej. Ond bråd död, kriminalare på spaning och en person i utredningens mitt som har grava problem med nära relationer. I vanliga fall kanske jag skulle gäspa, men karaktärerna är så intressanta och presenteras på ett helt nytt sätt att jag bara hyssjar på barnen och läser ett kapitel till.

Sebastian Bergman åker till hemstaden Västerås för att, en gång för alla, göra upp med sitt förflutna. Han bär på en stor sorg och är inte längre aktiv som psykolog, eftersom han har stora svårigheter att hålla demonerna på flykt (ja, lite tänker jag på demonmästaren Bergman när jag läser om den här). Staden skakas av ett mord på en 16-årig pojke som fått hjärtat utskuret på ett nästan rituellt sätt och när det visar sig att en före detta kollega till Sebastian Bergman leder utredningen blir han lite oväntat en del av utredningsgruppen.

Författarna måste nämnas, eftersom det är Michael Hjort och Hans Rosenfeldt som slagit sina kloka ihop. Båda är manusförfattare och även om jag inte hade hört talas om Hjort tidigare hade jag hela tiden Rosenfeldt i tankarna under tiden jag läste. Ordrikedomen och sättet att formulera sig väcker en igenkänning och det blir riktigt snyggt sammanfogat, från början till slut. Inga lösa trådar eller ofärdiga nystan när sista sidan är bladad.

En alldeles utmärkt locka-till-läsning-text finns här och vill du ha spänning under julen bör du läsa Det fördolda.

Nittiotalet.se - eller vem fan komponerade modemljudet

2010-12-11T21:42:00.004+01:00

Jag ska erkänna att jag närmade mig boken med viss skepsis. En bok om nittiotalet fick mig genast att tänka: "Redan?". Jag har gått på 60-, 70- och 80-talsfester, men -90-talet har lyst med sin frånvaro. Det enda jag kommer ihåg av ovan aktuella årtionde var att man laddade inför millennieskiftet, att man hade Lewi's 501 och att vi fick ett nytt betygssystem.

Jag blev inte tokfrälst av bokens omslag heller. Två antihjältar och en lenröstad björn. De tre personerna har visserligen haft sina stunder i rampljuset där Christer Petterssons jojo-bekännelser gällande Palme-mordet fick en att gäspa uttråkat till slut; där Ludmilas dopningsskandal egentligen inte var någon skandal utan bara ett konstaterande att när man trodde att hon sjunkit så lågt hon kunde visade hon att det fanns några meter kvar; där halva Sverige ställde sig upp i massiva protester över att gubben i den luggslitna kostymen skylla bytas ut mot en annan lenröstad herre.

Jag har aldrig varit någon stor beundrare av Filip och Fredrik (som har Carola-status i och med att man kan nämna dem vid förnamn utan att någon undrar vilka de är. Det fungerar dock bara om man nämner dem i samband med varandra, för säger man bara den ene eller den andre märker man att många känner en Fredrik, men nästan ingen känner en Filip.) Om boken Nittiotalet.se har den ene av dessa herrar (Fredrik?) strött sina lovord om innehållet och jag kan precis tänka mig att det är en bok som faller honom i smaken.

Det är grabbigt, låt oss börja där. Det är bekännelser om hur man som tonåring beundrar sporthjältar, drömmer om att kunna knäppa upp en bh med en hand och en beskrivning av sena kvällar vid ett nytt modem för att titta på det som någon annans begagnade porrtidningar bara kunnat erbjuda.

Sedan är det också riktigt, riktigt roligt. Träffsäkra beskrivningar med samma verbala glöd som just Filip och Fredrik. Här varvas personliga erfarenheter med nästan reportageliknande sammanfattningar om 90-talets stora händelser och mestadels sådana som utspelat sig i Sverige. En eloge till den ansatsen för övrigt. Sedan kan de inte låta bli att ta upp Clintons sexuella felsteg både tre och fyra gånger, vilket förstärker den grabbiga betoningen ytterligare.

Alla orden knyts till syvende och sist ihop med konstateranden om personer uppvuxna under nittiotalet och hur de fått någon slags egenvärdeshybris där ett vanligt nio-till-fem-jobb inte ses som ett alternativ. De vill i stället jobba med media, citera Killinggängets Manegen-föreställning och med detta vara ironiska hela dagarna.

Så ja, vad ska man säga. Nu sitter de tre herrarna Christian Albinsson, Niclas Wikström, Fredrik Söder där och jobbar med media, har gett ut en bok som andas ironi ur varje por och verkar vara nöjda med resultatet. Det i sig är rätt roligt. Det jag personligen tycker är roligast med hela boken är de avslutande sidorna som ger förslag på hur man kan använda Nittiotalet.se som bokcirkelsbok. Då först skrattar jag mig tårögd istället för att småfnissa som jag tidigare gjort.

Lät det här negativt? Jag gillar den i alla fall och jag tror att det kan vara en mycket bra julklapp till den grabb i 20-30-årsåldern som är bokens målgrupp. 99 kr på Bokus.

Utrensning - Sofi Oksanen

2010-12-08T21:09:00.002+01:00

Aliide sitter ensam i sitt hus ute på den estniska landsbygden när hon får syn på ett dyngsurt bylte ute på gårdsplanen. Det föreställer en människa, men Aliide tvekar inför att gå ut och undersöka hur det kommer sig att flickan hamnat där. I stället får läsaren följa ett, till en början, oväntat resonemang kring skillnaden mellan strumpbyxor från öst och silkesstrumpor från väst. De här strumporna såg ut att komma från väst, för de glänste till och med i leran. Strumpbyxorna ska visa sig vara ett återkommande tema med stark innebörd.

Flickans namn är Zara och Aliide anar nog snart vad den unga kvinnan har råkat ut för. Zara gör sitt bästa för att inte behöva berätta den verkliga historien om vad hon har varit med om och så kommer det sig att de båda kvinnorna tassar omkring varandra för att berätta så mycket som möjligt utan att avslöja sig.

Romanen utspelar sig både i en dåtid och en nutid och väver på ett fantastiskt berättande sätt ihop de två tiderna med Aliide i huvudrollen. Hennes förflutna, där både det hon drabbats av och själv förorsakat, kommer ikapp henne. Ute i sitt hus har hon varit besparad obehaget att tvingas konfronteras med sin systers och hennes familjs öde, men när Zara kommer måste allt komma upp till ytan. De båda kvinnornas, både den äldres och den yngres, erfarenheter är så lika trots att det skiljer en generation dem emellan i ålder. Skam, förnedring, utsatthet och kämpavilja förenar dem och romanen bjuder på en delvis blodig och våldsam uppgörelse.

Jag köpte boken för att slå ihjäl lite tid och hamnade på en bänk inne i vår lilla stads stora köpcentrum (det finns två rulltrappor!). Människor kom och gick medan jag bläddrade och läste, läste och bläddrade. Efteråt hade jag ont i huvudet av att ha rynkat pannan under så lång tid.

Det känns som om jag har fått mina fördomar om öststaterna besannade. Där lever man ett hårt liv och fryser medan man odlar sockerbetor och äter lök, männen är grymma och försupna och kvinnorna blir misshandlade och sexuellt utnyttjade. Ändå är det här en oerhört välskriven och läsvärd roman. Jag kunde inte värja mig och därför kunde jag inte läsa boken strax innan läggdags heller.

Nu har jag så många frågor. Svaren, förstår jag, kommer inte att vara entydiga och tolkningarna kommer att vara många och olikartade. Då känns det tryggt att få pröva sina tankar med en bokklubb, men vi kommer inte att mangla Utrensning förrän i januari. Någon annan som har läst som vill kommentera?

Om Gud av Jonas Gardell

2010-11-30T21:22:00.002+01:00

Tror du på Gud? I så fall vilken? Det kan vara en känslig fråga att ställa, men Jonas Gardell gör det i sin bok Om Gud. Problemet, som Gardell visar med skön tydlighet, är att vi tror att det är underförstått och att vi har en enhällig uppfattning, om vilken Gud vi utgår från.

Gamla Testamentet avhandlas med ett imponerande flyt, nästan skönlitterärt i sin utformning, där en bild av vem Gud både är och har varit framträder. En kärleksfull, fruktansvärd, hämdlysten, svartsjuk, ömsint, prövande, klagande, omhändertagande, allsmäktig... Ja, Gud har 99 namn, så vi kan stanna där.

Hänvisningar till Bibelns gammaltestamentliga texter haglar stundom, men det är ett intressant resonemang som man (som vanligt är i dessa sammanhang) antingen kan förkasta eller ta till sig. Mitt i all vetenskaplighet (som författaren till stor del avsvär sig från) kommer personen Jonas Gardell in och är mycket "gardellsk". Jag tycker att det friskar upp och får skratta mitt i alla beskrivningar av gammaltestamentliga grymheter.

Kanske måste man ha några rötter i frikyrkan för att uppskatta hans uttryckssätt, men det här är för mig riktigt rolig och intressant fortbildning. Gardell har, som vanligt, retat gallfeber på halva Sveriges kyrkoaktiva. Varför förstår jag inte. Gud har kunnat hantera både det ena och det andra, så lite Gardell kan nog friska upp, vilken existensform man än befinner sig i.

Jag har nu påbörjat läsningen av Gardells Om Jesus. Där kan man i första kapitlet läsa: "Han [Jesus] älskade mig. Han älskade alla barnen. Han älskade alla, utom fariseerna förstås, som var huggormarnas avföda, de nesliga uslingarna." (Sid. 8)

Lilleman har läst ut Lille Spigg

2010-11-10T21:06:00.002+01:00

Min son har högläst sin första bok, från början till slut. Det tog tre dagar, men nu är den utläst - Lille Spigg, en nätt liten historia på 35 sidor. Han har stakat och ljudat sig igenom hela boken, ibland nästan andfått, men han gjorde det.

Historien i sig är underbar, allt från de fina illustationerna till den fantastiska texten översatt av Lennart Hellsing. Magisk läsning för både stora och små.

Boken finns att köpa på Alfabeta.

Smaken - Muriel Barbery

2010-10-31T22:17:00.003+01:00

Har du aldrig smakat rökt makrill? Har du undrat vad den tredje sorbetkulan, den som smakar porös snö med färskpressad apelsin, gör med smaklökarna efter en anrättning tillskriven det franska kökets specialiteter? Undrar du vad en av världens mest kända gastronomer på sin dödsbädd skulle välja om han fick be om en sista smak?

Då ska du läsa den här romanen, Smaken, av Muriel Barbery. Historien om matkritikern monsieur Pierre Arthens utspelar sig i samma hus som Igelkottens hemlighet, vilket är en rolig detalj. Berättelsen äger rum vid Arthens sjukbädd och han har hela sin familj samlad kring sig med mindre än ett dygn kvar att leva. Den store matkritikern letar i sitt minnes galleri efter en speciell smak och det är både genom hans egna och hans familjs minnen läsaren får den ena anrättningen efter den andra beskriven för sig. Långsamt? Inte alls. Svårt att ta till sig? Ingalunda. Inte med den beskrivningskonst Murel Barbery besitter. Hon är alldeles lysande i sina omskrivningar och jämförelser, som beskrev hon dem för en människa utan smaksinne. Det är skickligt gjort.

Arthens är en patriark med hela släkten under sin tunga toffel. Hans fru Anna är reducerad till en självutplånande skugga, dock fortfarande vacker att titta på, för han har alltid brytt sig om det estetiska. Han har gett henne barn, inte så mycket för att han ville ha dem själv, men för att hon skulle få någonting av honom. Barnen lider av att känna kärlek för honom, mannen de hatar.

Tätt, tätt slingrar sig berättelsen genom en snart sjuttioårig konnässörs smaklökar, för att komma närmare och närmare den smak som överträffar alla andra i livet. Upplösningen är fiffig och både roande och tänkvärd. Med hänsyn till eventuella läsare avslöjar jag ingenting här, men om du drivs av en obetvinglig lust att få veta vad det är kan du skicka ett mail. (kulturkofta@live.se). Välkommen.

Utgiven av Sekwa förlag.

Stamtavlor - Dilsa Demirbag-Sten

2010-10-28T19:04:00.005+02:00

Jag har varit en dålig läsare av den här boken. Under hela tiden har en fråga legat och gnagt i bakhuvudet: vad hette den där låten som Dilsas syster Dilba slog igenom med? Sedan var jag en dålig läsare när jag satt och nynnade på textraden "I'm sorry this illusion has caused you a lot of pain...". Undrar hur utleda systrarna Demirbag är på att jämföras och eventuellt förväxlas med varandra?

Boken Stamtavlor är Dilsa Demirbag-Stens berättelse om hur hon känner tillhörighet till två kulturer, samtidigt som hon också känner sig främmande i båda. Här skildras resorna tillbaka till Turkiet med återkommande teman som behandlar kurdernas situation så väl som kvinnornas rättslöshet och utsatthet. Hennes släkt härstammar från den bertiyanska stammen som en gång, genom Allahs vilja, blev nomader. Stammen har i generationer levt som nomader uppe i bergen, vilket har inneburit ett hårt och arbetsamt liv. Tiden kommer dock i kapp även den karga landsbygden och nomadlivet blir en omöjlighet.

Genom sina egna och andras minnen får läsaren möta olika livsöden. Här berättas om hur livet behandlat den som vågat allt och krossats, den som envist och mot alla odds satte upp mål för utbildning och kärlek och lyckades, den som flytt och aldrig återvänt och den som återvänt och försökt förstå samt bli förstådd. Demirbag-Sten berättar till viss del om den kultur hon har tagit till sin, men desto mer om den kultur hon slår bakut mot. Våldet mot kvinnorna i Turkiet som i den här boken till stor del är hedersrelaterat, samtalar hon bland annat med sin älskade mormor om. Mormodern tycker att det är en självklarhet att en flicka som inte är oskuld när hon gifter sig borde dödas och förstår inte varför Dilsa är så upprörd. Ändå är det mormodern hon minns med störst värme och dessa bilder krockar i mitt huvud, lika mycket som den svenska och den kurdiska kulturen gör i den här boken.

Och hela tiden nynnar jag på "I'm sorry..."

Vitas hemlighet

2010-10-25T18:09:00.003+02:00

Vitas hemlighet är skriven av Kerstin Lundberg Hahn och har varit ett stående inslag vid läggningen. Med föredömligt lagom långa kapitel med ett innehåll som talar om viktiga frågor har vi nu vänt sista sidan. Det är min make som fått äran att läsa de flesta kapitlen och därför har jag fått fråga sonen samt läsa de missade kapitlen på egen hand för att få veta hur det slutade.

Vem är Vita?
- Jag kan hämta boken. Det är hon som är Vita. (Han pekar på bokens framsida.)

Går hon i skolan?
- Ja.
- Där hör hon en varg som har kommit upp. (Han pekar på en bild där Vita ser rädd ut.)

Är det en riktig varg?
- Ja, för hon hörde (han gör trampande ljud).

Vad har hon för kompisar?
- Jag vet inte vad en hette. Otto! Han tycker om att lukta på Vitas jacka, för hon luktar pizza. Hon och hennes mamma bor uppe på en pizzeria. Men han, han heter som en kompis som jag har. Du får gissa.

Simon?
- Ja!

Berätta om Simon:
- Ja han har lockigt hår. Han gömmer sig med sin pappa. I lägenheten som Vita bor i. De är så rädda att de ska åka tillbaka till landet som Simons pappa bor i som det är krig i.

Vad tycker Vita om att göra?
- Hon samlar på sniglar, men de har rymmit. Hon ska få en lillebror i Italien.

Sedan vill han inte berätta någonting mer, så jag får väl lägga till några detaljer. Jag och min man tycker att boken är så bra att vi mäter varandra med blicken om kvällarna, för att tyst avgöra vem som ska få äran att läsa med pojken. Jag drar det kortaste strået, eftersom lillebror inte nöjer sig med sin pappa.

Vita bor med sin mamma i en lägenhet ovanför en pizzeria. Pappa bor i Italien med sin nya fru och Vita ska få en lillebror. Mamma i Sverige suckar mycket och är inte jätteroad av att Vita plockar med sig en snigelfamilj att ha i en burk på fönsterbrädan och än mindre uppskattar hon att snigelfamiljen rymmer. Det blir riktigt spännande när Vita är övertygad om att det finns en varulv som smyger omkring i hyreshuset. Dessutom ser hon att någon kikar på henne genom persiennerna från ett fönster när hon är ute och leker i sandlådan.

Det visar sig att det inte finns någon varulv, men däremot får man träffa en vegetarian. Det svåra med krig, saknad och död berättas alldeles lagom för en småskraj sexåring. Vitas mamma berättar om Effen (FN) och vilka rättigheter barn har. Kerstin Lundberg Hahn har känsla för vad som bör berättas och vad barnen kan fundera över på egen hand.

Bok och bild från förlaget.

Följ med på en promenad genom 80-talet

2010-10-19T20:14:00.003+02:00

Möt Morris. Följ med Morris under lågstadiet när han upptäcker att tjocka svenskar är lättare än finska tjockisar, att vuxna ljuger och att alla vägar bär till Rom (även om han vet att det egentligen är så att alla vägar bär till Saab. I alla fall är det så om man bor i Trollhättan).

Följ med Morris på en promenad genom 80-talet, allt sett genom Morris ögon. Där dricks det CocoBahia och Vira Blåtira på discon med filmmusik från Top Gun och Rocky medan tjejerna luktar gott av parfymen Date. Hos Morris spelas det Donkey Kong och på kvällarna ser han "V" och ryser av fasa. På en enda biologilektion går en generad lärare igenom sexualkunskapen där de får lära sig att det är svällkroppar som gör snoppen erigerad (som om tjejkroppar int ehade någonting med saken att göra). Här berättas roliga historier om Bellman som hade en sådan lång flaggstång att den petade Gud i rôva samtidigt som prästen på konfirmationslägret några år senare spelar "Stairway to heaven" baklänges för att avslöja dolda djävulsbudskap.

Det är sådan nostalgi att läsa den här romanen av Morgan Larsson. Han har radat upp händelser, företeelser, lukter, smaker och uttryck som vem som helst med minnen från 80-talet måste le åt. Eller för all del, gapskratta högt åt. Humor och dråpligheter blandas med fantastiskt varma skildringar av föräldrarna, där speciellt pappan blir den fasta punkten för en grabb som ibland tänker alldeles för mycket. Mitt i allt det soliga och varma hugger det till, när någon far illa eller där problem, allt för stora för ett barn att greppa, plötsligt glimtar till.

Radhusdisco är helt fantastiskt bra. Läs den.

Bok och bild från förlaget.

Carrie innan sexet och The City

2010-10-17T00:37:00.004+02:00

Om en kvinna kunde klara sig själv på det där viset, skulle hon då ändå behöva en man? Skulle hon ens vilja ha en man? och om hon inte ville ha nån man, vad för sorts kvinna skulle hon då vara? Skulle hon ens vara en kvinna? För om man var en kvinna, verkade det som, så var det enda man verkligen ville ha en man. (sig 281)

Mina associationer från tv-serien Sex And The City går genast till ett öppet fönster med en rökande Carrie iförd endast ett linne och lite läppglans framför en laptop. Hon är inte där ännu, när romanen The Carrie Diaries börjar förtälja vem Carrie var innan hon flyttade till storstan och började dela med sig av sina tankar kring kärlekens och sexets vara eller icke vara.

Så många likheter mellan romanens tonåring och den världsvana och självsäkra Carrie finns det inte. Carrie är visserligen en high-schoolstudent med skinn på näsan och några riktigt nära vänner, där både bästistjejkompisar och en homosexuell kompis trängs, men kärleken till skor och det för henne signifikanta sättet att förmedla sina innersta tankar i skrift lyser med sin frånvaro.

Det betyder inte att boken inte är läsvärd. Den är som gjord för att filmatiseras, med kärleksbesvär och svartsjukedraman. Det finns till och med en skön sistascen där en sexig röst svarar i telefonen (när Carrie äntligen tagit sig till N.Y. men tyvärr blivit rånad) och personen presenterar sig som Samantha Jones. Fortsättning följer kanske?

Andra tankar om romanen finns här. Låter jag negativ om läsningen? Det är inte meningen i så fall. Läs den!

Bok och bild från förlaget.

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig - Christina Wahldén

2010-10-12T17:55:00.004+02:00

Ombeni har flytt från Kongo efter det att rebellerna har dödat hennes föräldrar och bror. Hon och hennes två systrar togs till fånga och utsattes för fruktansvärda övergrepp, men Ombeni lyckas fly när hon obevakad får gå att hämta vatten. Minnena av våldet och övergreppen sköljer över henne varje gång hon sluter ögonen eller när en händelse triggar igång bilderna från det förflutna. I ett snöigt och kylslaget Sverige väntar det andra svåra: väntan på beslut om uppehållstillstånd, ensamhet, ifrågasättande, nyårsaftonens fyrverkerier som påminner om kriget, att inte kunna gå barfota eller att få tag på en söt och mogen mango.

De få gånger Ombeni försöker berätta om vad hon varit med om möts hon antingen av ifrågasättande eller av att den andra personen inte orkar ta in hennes berättelse. Därför får hon ingen förståelse eller hjälp med att bearbeta rädslan och ilskan som ständigt lurar under ytan. Ombeni lever även dagligen med sitt dåliga samvete, där hon känner att hon snarare har fått ett sträff än ett pris för att hon överlevde.

Som vanligt berör Christina Wahldén ett aktuellt tema i sitt berättande och här är det konflikten i Kongo; ett krig som orsakat att mer än en tredjedel av alla kvinnor ute i byarna har utsatts för sexuella övergrepp och där våldsamheterna är så grova och utbredda att det inte går att med rättvisa uppskatta hur svårt de drabbade haft det. Ett krig där mer än fem miljoner människor har dött.

Berättelsen äom Ombeni är dock lite ojämn. Skildringarna går snabbt och för det mesta fungerar det. Läsaren får raskt följa med under ett vinterhalvår och det är väl okej eftersom man ändå får en tydlig känsla av tidsflödet. Mot slutet, när spänningen skruvas upp, avlöser viktiga händelser varandra i överljusfart till dess intet återstår - och det blir snopet. Det är synd på en sådan här viktig roman. Faktatexterna efter sista kapitlet visar på hur många människor som blivit drabbade av krigets fasor och det är lätt att siffrorna bara blir ettor och nollor. Då är skönlitteraturen ett fantastisk medel att ge statistiken ett ansikte, vilket Wahldén gör när statistiken i Ombenis gestalt kan berätta hur verkligheten ser ut.

Bok och bild från förlaget.

Och jag läste att det var omöjligt att leva lyckligt förutan dig - Mark Levengood

2010-10-04T17:44:00.003+02:00

Mark Levengood serverar vackra beskrivningar värdiga Björn Ranelid när han i den här lilla samlingen av makalösa betraktelser. Eller, glöm det där med Ranelid och tänk kärv, pragmatisk finladssvensk i stället. Tänk på en kedjerökande morsa vid köksfläkten, som på frågan om man är adopterad bryskt svarar:
- Inte ännu.

Jag tror egentligen inte att Mark Levengood har träffat fler excentriker än gemene man, eller att han varit med om tokigare situationer. Han har bara en fantastisk förmåga att återberätta dem, samtidigt som han har ett alldeles eget och alldeles beundransvärt sätt att hantera dem.

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig börjar och slutar med berättelser om morfadern, som sjöng sången boken fått sin titel i från, och det är något att låta hjärtat smälta och dela med sig av. Där emellan blandas gapskratt med tårar. Det är hjärtskärande vackert med resonemanget om människans okränkbarhet under resan i Saigon:
"Hon är så otroligt söt. Och hon ska växa upp och bli en kvinna, och en dag en tant som säljer lackskrin som ingen vill köpa. Men både kvinnan och tanten är en inkarnation av denna lilla underbara varelse. Hon kommer alltid finnas där, bo i dem, med sin glittrande nyfikenhet och sin mjuka lilla hand. Och eftersom hon är barn, och okränkbar, så betyder det att alla henne ssenare inkarnationer också är okränkbara." (s. 86-87)

Hysteriskt roligt blir det när han som turist reser i Egypten och ska framhålla storheten i svensk historia och tala om vad vi i Sverige är stolta över:
"Jaa...", säger jag lite tveksamt, "we have a very old ship. Wasa-shippet." [...]
"Var det ett framgångsrikt skepp?"
"Nja... Det flöt bara 200 meter. Sen sjönk det."

Guiden undrar sedan om vi har någonting riktigt gammalt i Sverige och det enda Mark Levengood kommer på är Siewert Öholm.

Man vet lite grann vad man får när man läser Mark Levengood och tur är väl det. Om man känner behov av lite andlig spis, då är det livsbetraktelser av det här slaget som kan föda dig.

En sannolik historia - Karin Alvtegen

2010-10-01T23:33:00.004+02:00

Två människor, båda tilltufsade av livet, möts på ett hotell någonstans i Norrland (å vad jag avskyr tillämpningen av den geografiska benämningen). Helena driver hotellet på den ort hon i sin barndom tillbringade sina lov som sommarbarn, medan Anders ber om ett rum efter en misslyckad skattjakt. Det låter inte som inledningen till en rätt skön roman, men det är det.

Helena är bitter och som förälder är hon precis den typ hon lovat sig själv att inte bli: en frånvarande förälder som låter de egna problemen komma i vägen för relationen till sin dotter. Hennes man lämnade henne för att flytta tillbaka till Stockholm och hon är helt oförmögen att se sin egen del i de problem de hade i sitt äktenskap. Hon bevakar också sin dotters kommunikation med fadern, hela tiden orolig för att de ska ha en relation hon själv inte lyckas upprätta.

Anders har varit framgångsrik ekonomisk strateg och skapat sig stora rikedomar, ofta på andras bekostnad, men hans liv är tomt och saknar mening. I jakten på kickar som kan ge vardagen mening beger han sig ut i obygden för att skaffa en gitarr av sällan skådat slag. En bilolycka, som snarare är ett definitivt test från hans sida huruvida hans liv är värt någonting eller inte, får honom att helt omvärdera vad han vill göra med sitt liv. Han bestämmer sig för att inte säga nej till att pröva någonting nytt om tillfälle erbjuds. Så kommer det sig att han plötsligt tar anställning på Helenas hotell för att renovera det stall som eventuellt ska komma att användas som konferenslokal.

Karin Alvtegen skriver en historia som intresserar mig, även om det är originalet Verner jag mest av allt tilltalas av. Verner blir spegeln genom vilken karaktärerna tvingas bekänna färg och som utlöser fler händelser. Det är när denna vändning sker som jag får lite gåshud på armarna. Alvtegen får mig att känna igen hur en människa fungerar, trots att jag själv inte har erfarenheter att dela med karaktärerna. Ibland går det lite för fort och jag är olidligt nyfiken på vad som händer sedan. Problemet är att den fortsättning jag själv fantiserar ihop inte blir så sannolik att den matchar den här historien. Kanske kommer det en fortsättning? Öppningen och möjligheten finns.

Bild från Brombergs.

Pippi och femåringar kan och klarar nog precis allt faktiskt

2010-09-21T21:11:00.003+02:00

Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte tokälskade Pippi Långstrump när jag var barn. Jag tyckte att det var så jobbigt när hon kraschade födelsedagsfesten och förstörde tårtan. Däremot blev det varmt och skönt i hjärtat när hon hjälpte Ville som blev mobbad av den elake Bengt. Jag har nog kommit över det. I alla fall gör jag mitt yttersta för att inte överföra tveksamheten till barnen, utan hoppas att de tycker att hon är precis så cool och självständig som hon alltid har varit.

I Pippi ordnar allt och andra serier får man följa med Pippi i korta avsnitt där hon är med om allt från att fira födelsedag till att rädda folk ur brinnande hus. Femåringen i det här huset älskar alla former av Pippi; den filmatiserade Pippi med Inger Nilsson i huvudrollen, den tecknade Pippi med musik av Anders Berglund, och så den här boken.

Serier som är tecknade med sådan här rörlighet (bilderna av Ingrid Vang Nyman är fantastiska!) inbjuder en femåring, som nog faktiskt kan allt egentligen, till att även läsa själv och fundera över vad som sker.

Bok och bild från förlaget.

Lagom spännande för en skvätträtt snart-sexåring.

2010-09-21T21:06:00.002+02:00

Megavega & Supernova och Mjölkmannen är en spännande berättelse om de två superhjältesystrarna Megavega och Supernova som måste flytta ner till jorden för att gömma sig för superskurken Gjerta. När man har bott på månen (!) är det en jobbig omställning att plötsligt på på jorden som en vanlig familj.

Min femåring skrattar högt åt alla tokigheter tjejerna gör. Vega och Nova (som de måste heta när de så hemligt lever under täckmantel) förstår inte vad två hål i väggen ska vara bra för, och därför försöker en utav dem sticka in en sax där, till flyttgubbens stora fasa.

Det här är alldeles lagom spännande för en skvätträdd femåring och alldeles lysande roligt för både mamma och son. Att känna igen figurerna från Svt gör bara saken bättre och jag tror att vi kommer att sträcka händerna i luften lite nu och då för att ropa: - För barnen hela tiden!

Bok och bild från förlaget.

Synvilla - Karina Berg Johansson

2010-09-14T16:40:00.003+02:00

Samuel går ombord på färjan som ska ta honom och klasskamraterna ut till Gotland och ut till den sista gemensamma aktiviteten för klassen. Det är mycket som ska bli det sista, för Samuel har bestämt sig för att dö. Han har en kniv i ena rockfickan och har redan bestämt hur han ska använda den.

Samuel har aldrig varit med i någon gemenskap, utan har alltid varit utanför. Genom hans summariska tankegångar låter han läsaren följa med i återblickar av hur det var när hans mamma dog, hur oförstående lärarna och skolan är inför hans obearbetade sorg samt hur han hela tiden kan finnas mitt i en folkhop utan att någon reflekterar över att han är där.

I klassen finns alla personlighetstyper, den ena mer patetisk än den andre, enligt Samuels sätt att se det: de vackra och populära, de manipulativa, de trötta, de obrydda, de som måste bli sedda men som inte blir det oavsett hur mycket de skränar. Det är inte logiskt för honom att vara kär i den vackra Emelie, men ändå kan kan inte motstå henne.

Den här romanen är en psykologisk thriller i miniformat. Den beskriver på ett mycket träffande sätt hur gruppdynamiken kan leva sitt eget liv och sätta igång både positiva och negativa krafter. Problemet blir lite grand att det blir just i miniformat. Vissa blickar och kommentarer ger löften om underliggande mening, men jag lyckas inte uppfatta vad de ska betyda. Det kan bero på att personporträtten inte till fullo får ta ut sina svängar. Bilden av Samuel är dock full av igenkänning och det är en blandning av olika personlighetstyper jag mött många gånger.

Visst har man mött en sådan som Samuel i klassrummet. Många gånger. Jag önskar att han vore lika enkel att identifiera som den här pojken, med lång rock, grova kängor och huva dragen över huvudet. Tyvärr är det de alldeles vanligt klädda, de som faktiskt är med i gemenskapen, som ofta ruvar på de största problemen. Det blir i alla fall spännande och oväntade vändningar tillsammans med ställningstaganden i etiska frågor höjer pulsen betänkligt.

Bok och bild från förlaget.

Snart är jag borta - Hanna Jedvik

2010-09-09T22:59:00.006+02:00

Det ges ut så mycket bra litteratur och jag som hållit mig borta från ungdomslitteraturen, mer eller mindre medvetet, tackar min lyckliga stjärna för att jag fått möjligheten att återupptäcka den. Efter att ha läst Hanna Jedviks Snart är jag borta och jämför handlingen med många berättelser jag hör genom jobbet knyter det sig i magen när jag slås av tanken att det verkar vara så hårt att vara ung i dag. Romanens titel har någonting illavarslande över sig och det inledande kapitlet börjar mycket riktigt med att låta läsaren förstå att någonting fruktansvärt har hänt. Någonting som måste vara det värsta en kvinna kan råka ut för samt det efterspel som mot alla odds blir till en vardag som ska orkas med.

Maja kan knappt vänta på att få gå ut sista året på gymnasiet. Hennes längtan bort bränner som sockerdricka i kroppen och hennes sätt att vara som är så fel i den lilla småstaden känns alltid mycket bättre när hon är på besök i stora Göteborg. I Göteborg känner hon sig snyggare, mer normal och faktiskt som om hon kommit hem.

Lina vågar ta plats och skälla, skratta och klaga högt. Det verkar enkelt för henne att ta för sig av livet och skita i vad andra tycker och tänker. Inom sig känner hon ändå att någonting är fel, för det kan inte vara normalt att aldrig bli riktigt kär eller?

De två tjejerna känner sig bara riktigt trygga med varandra och delar, inte alltid självklart, med sig om den andra saknar något. Ändå visar det sig att det finns vissa hemligheter som måste förbli outtalade. När det fruktansvärda händer stöter Lina bort Maja och tjejerna glider ifrån varandra, båda två så upptagna med att förstå vad det innebär att leva och växa upp, att vänskapen sätts på vänt under tiden.

Det här är en stark skildring av hur det kan vara att vara ung i dag. Hur man måste få utlopp för ångesten som kliar under huden och hur oförstående eller stum omgivningen kan vara. Den klassiska "fattaringenting"-morsan finns med, men jag blir mycket glad när hon visar sig finnas där för sin dotter inför det viktiga samtal som måste komma. Tårarna strömmar nedför kinderna när det sker och den här ungdomsromanen värmde verkligen en frusen och förkyld kropp.

Bok och bild från förlaget.

Att inte välja är inte ett alternativ - Fantomsmärtor, Barbara Voors

2010-08-25T20:46:00.004+02:00

Alba har tio dagar på sig att fatta ett beslut som avgör om det barn hon bär på ska få leva eller dö. "Jag tycker inte om vad beslutet gör med mig, vem det gör mig till" säger hon i ett samtal med en läkare. Barnet hon bär på har Downs syndrom, men kanske är diagnosen inte helt avgörande för hennes svåra beslut? Kanske skulle ambivalensen ha varit lika stor om hon inte hade vetat om barnets handikapp?

Albas mamma tog sitt liv medan Alba låg skadad på ett sjukhus i Italien och Alba vet inte om hon vill skaffa barn förrän hon kan förstå hur någon kan välja att göra så. Kanske vill hon inte skaffa barn ens om hon skulle komma att förstå vad som drev modern att agera som hon gjorde. Alba lider, i likhet med modern, av psykiska besvär; perioder av depressioner som följs av stunder av fullständig klarsynthet. I alla fall verkar det vara så Alba upplever det, men även då, i de klara stunderna, funderar hon över just detta med störningar. Genom ett fostervattensprov har man letat efter en viss människotyp för att ge föräldrarna, ytterst modern, fullmakt att bestämma över det ofödda barnets öde. Barnet hon väntar har en redan känd störning, men Alba och hennes mamma har en dold. Vilka skulle konsekvenserna bli om man genom enkla prov kunde kartlägga vem som kommer att få cancer, vem som kommer att bli manodepressiv och vem som kommer att vara utvecklingsstörd? Vilka blir konsekvenserna av att sortera bland sådant som redan går att upptäcka?

Romanen visar genom olika berättare, alltid med en osynlig men inte stum samtalspartner, ambivalensen inför beslutet som Alba ska fatta inom 10 dagar. Alba är naturligtvis huvudperson, men runt omkring henne uttalar sig även fadern och de vänner som levt så nära henne att de nästan blivit ett. Dessa relationer är allihopa någonting utöver det vanliga, men beskrivs med en lätthet som blir övertygande.

Jag läste på den här sidan att Barbara Voors var rädd för att romanen skulle kunna läsas som en text mot abort, men jag anser snarare att romanen är oväntat neutral. Frågan - den mycket viktiga - om vilka barn som har rätt att födas lyfts fram samtidigt som romanen inte kommer med några pekpinnar eller floskler att brodera i korsstygn för att sedan nåla upp på väggen. Därför tycker jag att kärnmeningen är just den Alba yttrar: "Jag tycker inte om vad beslutet gör med mig, vem det gör mig till." Det är inte ett alternativ att inte välja.

Det här är plågsamt bra läsning och många tankar dröjer sig kvar efter att ha lagt igen den sista sidan. Bok och bild från förlaget.

Mycket mer än så - Sarah Dessen

2010-08-25T20:15:00.003+02:00

Jag vet inte varifrån jag fått mina fördomar om amerikansk ungdomslitteratur ifrån, men min uppfattning har varit att den är tillrättalagd med händerna på täcket och med en prudentlig sensmoral skriven kursivt över hela sista sidan. Nåja, lucky me som får en sprätt på näsan. Det här är en riktigt trevlig bok som får mig att önska att jag kunde läsa böcker som jag gjorde när jag var 16 år.

Auden är lika speciell som sitt namn. Hon föddes mogen, som förstod hon att det inte fanns utrymme att ta ut svängarna efter vilda storebrorsan. Istället gör hon allt hon ska och mer därtill, men på bekostnad av en barndom som borde ha innehållit tjejsnack och träffar med killar. Den här sommaren lämnar hon Mamma självupptagen för att bo med Pappa egoist och hans nya familj som består av unga, klämkäcka Heidi och lilla baby Thisbe.

I staden Colby lär hon känna sig själv på ett helt nytt sätt och genom mötet med mörke och mystiske Eli ger hon sig ut på ett uppdrag: Sökandet. I Sökandet (efter allt hon gått miste om) dricker hon lite öl, går på nattklubb i typ tre minuter, hånglar lite och lär sig cykla. En viktig del av att lära sig cykla är att kliva upp igen när man ramlat och det är väl det som blir sensmoralen i den här berättelsen. Den är dock inte kursivt skriven över hela sista bladet, som tur är.

Det är detta som är så tilltalande med den här boken: Auden förändras, men det blir ingen vansinnig sparka-bakut-förändring som ungdomar skulle ha svårt att identifiera sig med, utan hon träffar kloka, ganska vanliga tonåringar som smittar henne med just det tonåriga.

Titeln är idiotisk och borde ha formulerats mer likt originalets Along for the ride. Sarah Dessen har komponerat ihop en riktigt skön roman som orsakar magpirr och läslust.

Bok och bild från förlaget.

Anonyma Skoälskares Klubb - Beth Harbison

2010-08-15T17:22:00.003+02:00

Man behöver en sådan här bok emellanåt. Fyra kvinnor med helt olika bakgrund och som befinner sig i helt olika livssituationer med de glädjeämnen och vedermödor livet kan innebära, som har en sak gemensamt: kärleken till skor.

Lorna lever över sina tillgångar och försöker få ordning på sitt liv. Hon drar kraftigt ned på nöjeskontot för att kunna betala andra räkningar, men kan inte tänka sig att leva utan kicken hon får av att sätta på sig ett par nya skor. Nya skor för henne kan dock vara någon annans före detta och därför annonserar hon efter kvinnor som kan dela hennes intresse att byta skor.

På detta sätt träffar hon Helen, Sandra och Joss och kvinnorna vinner mer på sina Anonyma skoälskares klubb-träffar än att få med sig ett nygammalt skopar hem. Deras liv flätas samman och de inser att alla har hemligheter. Genom att hjälpa varandra blir de än mer sammanflätade och det är en rätt skön känsla. Lite Sex And The City över tjejerna som är så olika, men som ändå har så mycket gemensamt.

Ämnet ligger i tiden. Kvinnor som älskar skor är ett tacksamt ämne och på sätt och vis tycker jag att det hade gått att göra mer av det. Samtidigt ville jag ha någonting lättsmält att må bra av och det fick jag.

Romanen utgiven av Norstedts.

Fågelbovägen 32 - Sara Kadefors

2010-08-09T10:07:00.003+02:00

Det finns inga direkta förorter där jag bor, men det finns områden jag aldrig skulle drömma om att bosätta mig på. Dessa platser besöker jag heller aldrig, mest för att jag aldrig har någon anledning. Huvudpersonen i Sara Kadefors roman Fågelbovägen 32 bor som det anstår en framgångsrik gynekolog, men hon känner sig stolt över sitt arbete på den hemliga kliniken ute i förorten där hon och några andra tar emot papperslösa människor i behov av vård.

Katerina kommer från Moldavien och har behandlats illa hos den familj hon arbetat och eftersom hon är mycket sjuk tar Karin med henne hem. Varför just Katerina och inte någon av de andra, frågar hon sig men känner sig stolt över sitt engagemang. Ingenting blir dock som hon har tänkt. Katerina vill inte ha Karins välgörenhet och börjar, nästan av en händelse, som hushållerska i familjen och sedan kan Karin inte bli av med henne. Katerina behöver pengar, men utan papper kan hon inte få ett jobb med skälig betalning.

Hela Karins tillvaro kastas omkull när hon märker att barnen tyr sig till den unga vackra Katerina. Till och med hennes man fängslas av henne medan hon själv är sur och bits, någonting hon aldrig varit tidigare. Karin förfasas över de mörka tankar hon kommer på sig själv med att tänka och det står snart klart att någon form av urladdning måste ske.

Det är när Karin slutar försöka så hårt som allting vänder. Det är när hon inte försöker behandla Katerina som en jämlike som den yngre kvinnan inte sparkar bakut. När hon inte försöker tvinga sina barn till en nära relation söker de genast hennes närhet. När hon inte längre jobbar på gratiskliniken får hon perspektiv på sitt liv och inser att hon själv har mycket att komma till rätta med.

Romanen är fantastisk, både för att Kadefors skriver igenkännande om hemska ting som samtidigt är allmängiltiga och för att det blir en spänningsroman med ovisst slut. Personporträtten är bättre än i Borta bäst, men fortfarande finns några personer som blir märkligt livlösa. Man får följa Karins inre liv och tankar till den grad att människan som befinner sig i samma rum som henne lika gärna skulle kunna vara en stol. En händelse i slutet känns onödig och forcerad och jag vet inte om den egentligen tillför den i övrigt snygga historien något. Boken ska bli film och med Pernilla August i huvudrollen som Karin tror jag att den kan bli riktigt, riktigt bra.

Den här boken borde dessutom få pris för absolut snyggast omslag.

Borta bäst - Sara Kadefors

2010-08-08T09:50:00.002+02:00

När läsaren möter Sylvia beskrivs hon som en vacker medelålders kvinna som klär sig snyggt och alltid ser till att föra sig på bästa sätt. En bild av henne som rationell och driven målas upp och därför blir det lite av en överraskning när det går upp för mig att hon bor i sin bil i en dunge nära Ikea.

Sylvia börjar varje morgon med att gå in på det stora varuhuset för att dricka kaffet som serveras gratis en halvtimme innan affären öppnar för att sedan besöka de nystädade toaletterna. Hon fördriver många timmar på Ikea och får tiden att gå genom att prata med andra kunder om påhittade element i hennes liv. Hon bevakar lunchbrickorna i serveringen för att kunna äta mat som andra gäster lämnar kvar. Bäst av allt är att hon sedan kan leta sig till den fulaste sängen, en i furu, på sängavdelningen för att ta sig en lur. Det obekväma bilsätet tar ut sin rätt på en rygg som är känslig.

Sylvia har gjort någonting hemskt, någonting hon inte tror sig kunna få förlåtelse för, och det är detta som snurrar runt i hennes tankar när man får följa hennes berättelse. Det blir en typ av mysterium att få ledtrådar till medan hon hamnar i olika situationer som en kvinna i hennes ställning verkligen inte brukar möta. Hon stjäl kläder och fotvårdsprodukter, flyttar in hos missbrukaren Lisbeth och undviker sitt gamla liv så enträget hon bara kan.

Till slut kommer det förflutna i kapp henne och hon blir tvungen att ta ansvar för det hon gjort och inse att hon inte kan fly längre. Hennes liv som framgångsrik yrkesmänniska och förortslivet med trädgårdspåtande grannar får det att krypa i kroppen på henne och man börjar ana vad "borta bäst" har med Sylvia att göra. Det är en igenkänning som i alla fall jag får, men som inte är så välkommen. Detta är bokens behållning och jag tyckte mycket om den, inte minst för de många humoristiska inläggen. När exmaken Paul blir upprörd tar han en lättöl till tröst. Det är roligt.

Mindre bra är faktiskt annars just personporträtten. Jag tycker att de flesta karaktärerna blir tvådimensionella och till och med Sylvia förblir hård och kall. Jag tänker flera gånger under läsningens gång att kvinnan måste ha drabbats av en personlighetsstörning eller någonting ännu värre, kanske en psykos, eftersom hon är så kall och känslolös. Människorna i hennes omgivning blir schabloner som hastigt dyker upp och presenteras för att sedan sättas i en trädgårdsstol och glömmas bort.

Trots att det här är en nutidsskildring av en egentligen ganska hälsosam reaktion på vårt konsumtionssamhälle och upptrampade hjulspår får den ändå ett slut som ser ganska ljust ut. Det förvånar mig. Jag trodde att det skulle sluta svenskt och eländigt, gråvardagsrealistiskt och utan hopp om liv, men tack och lov blev det inte så. Borta bäst är en läsvärd roman skriven av Sara Kadefors. Omslagsbilden lånad från förlaget.

Kokongen - Anette Kindahl

2010-08-04T14:09:00.004+02:00

"Historien är den version av det förflutna som folk har enats om", lär Napoleon Bonaparte ha sagt en gång. Vad är egentligen historia? Om du frågar flera personer som varit med om samma sak lär du få flera olika sanningar.

Det är på sätt och vis vad som sker i Anette Kindahls roman Kokongen där man får följa den inte helt unga museiarbetaren Sarah. I hennes huvud snurrar minnesfragment från sommaren 1971 när någonting fasansfullt inträffade. I korta brottstycken och kapitel spelas bit för bit upp och jag hinner skapa mig en uppfattning av hur alla delar måste förhålla sig till varandra. Undan för undan presenteras ny information, både för Sarah och för mig som läsare, och som vrids och visas ur ett annat perspektiv.

Sarah arbetar med att katalogisera gamla föremål i stadens hemliga magasin, ett arbete som innebär många ensamma och instängda timmar varje dag. Det lilla man får veta om henne är bland annat att hon lever ett ganska ensamt liv utan kontakt med någon annan än den närmaste familjen. Hon lever en ordningsfylld tillvaro i en lägenhet där var sak har sin plats samt i magasinet där hon mer och mer fjärmar sig från sitt arbete. Hon sveper in sig i ett gammalt sidentäcke och ligger och funderar över hur hur fungerar som människa. Täcket och arbetet blir hennes kokong, men beteendet är direkt nedärvt från mor och mormor som tiger ihjäl den historia de skulle behöva ta tag i. Det som döljs och förträngs har dock ett behov av att ta sig upp till ytan och när det sker återstår frågan om historien ändå inte bara är vad man kommit överens om att den ska vara.

Jag tycker att berättarstilen är rätt intressant. Kindahl väver en tät berättelse där varje människa på något sätt är förbunden med en annan, till och med när det gäller Hermann Göring. Hon låter också Sarahs minnen som barn vara tydligt färgade av den naiva flickans tankar. Till exempel är den unga Sarah väl medveten om att hennes far har en älskarinna, men hon tänker samtidigt att de under sina hemliga kärleksmöten säkert äter glass och varmkorv med bröd. Så långt är det rakt på, berättat ganska vardagligt om vanliga svenska trauman och familjeliv.

Jag dock att huvudpersonen saknar nerv. Visst, bokens slut indikerar att hon är på väg ut ur sin kokong, till och med på ett ganska pyromaniskt sätt, men i övrigt uppför hon sig som en lobotomerad morot. Mamman och mormodern har i alla fall vett att bli gravida innan de var gifta, samt bli bedragna eller att ge sig in i utomäktenskapliga relationer. Sarah får jag knappt något grepp om och känsloregistret är märkligt avskalat. Ur en kokong stiger den utvecklade fjärilen och kanske får man bara följa Sarahs utveckling till denna. Vad som händer sedan blir en annan historia?

Bokutlottning "Lobbyisten"

2010-07-31T11:27:00.003+02:00

Jag fick Lobbyisten hemskickad av Norstedts förlag tillsammans med en annan bok. Två veckor senare fick jag samma bok igen. Dubbeltack för det, alltså.

Därför passar jag på att lotta ut den här. Jag har aldrig använt bloggen till det förr, men jag testar. Kanske finns det någon lässugen människa där ute.

Utlottningen pågår till och med onsdag nästa vecka, alltså den 4/8.

Spelregler (eller lät det torrt och tråkigt? Vi kallar dem ROLIGA spelregler):
- Jag är både enväldig och enfaldig domare. Utlottningen kommer att vara högst opartisk och min man kommer att övervaka att allt går rätt till. Hans engagemang kan ifrågasättas men kommer ändå inte att kunna överklagas.
- Du måste inte ha en egen blogg. Skriv en kommentar till det här inlägget och tala bara om att du vill vara med.
- Du kan vara anonym. Om det blir du som vinner meddelar jag det på bloggen och då får du maila mig din hemadress. Vid det laget blir det dock svårt att vara anonym .
- Om vinnaren är en person i min närhet tar jag mig friheten att antingen hemsöka denne eller så tar jag med boken till en allmän plats för överlämning.
- Boken bör läsas inom ett år efter vinst (av vinnaren att föredra) och sedan förväntar jag mig ett utlåtande i form av en kommentar på mitt blogginlägg av boken. Det hittar du här.

What the f*ck. Good luck.

Den förlorade symbolen - Dan Brown

2010-07-29T21:28:00.004+02:00

I den tredje romanen med symbolikprofessor Robert Langdon som ciceron vet man vad man får. Upplägget känns igen från Da Vinci-koden och Änglar och demoner. Langdon är kallad till ett möte som visar sig innebära någonting annat än den föreläsning han förväntas hålla. En kär gammal vän är i trubbel och Langdon måste lita till sin kunskap samt till sin oerhörda slutledningsförmåga för att komma fram till svar på gåtor inom utsatt tid. Han är även flankerad av en vacker kvinna, kunnig på de få områden han själv inte behärskar.

Ändå är det rätt intressant. Dan Brown har vävt ihop den amerikanska huvudstadens arkitektur med Frimurarordens hemliga sällskap och symboler. Det kanske låter föga upphetsande, men med en ond, helkroppstatuerad galning jagande i hasorna går pulsen upp ett par slag. Dan Brown är dessutom den okrönte konungen av att avsluta ett kapitel med en cliffhanger. Med andra ord måste man läsa vidare bara för att höra vad som ska hända här näst.

Samtidigt vill jag skrika rakt ut av galen frustration när bokens miljonte pyramid presenteras. Robert Langdon beskrivs dessutom som Frodo i "Sagan om ringen". Det vill säga att han är förfärad och förvånad precis hela tiden. Mellan dessa två känsloyttringar kommer han till insikt, efter insikt, efter insikt, efter insikt, efter insikt. Langdons läromästare och mentor Peter Salomon (nej, namnet är inte valt av en slump, för Salomons vishet är en tydlig tråd) säger att hemligheten avslöjas för den värdige. Jag vet inte om jag håller med om att Langdon är speciellt värdig efter att vara så här trögfattad.

En tanke som dyker upp när jag läser är att Langdon måste vara en av litteraturens mest asexuelle romanfigur. Han är omgiven av smarta och vackra kvinnor i bok efter bok, men han stöter inte på en enda av dem. Tack vare detta slipper man pinsamma sexbeskrivningar som annars brukar petas in i böcker liknande dessa, som vore det en obligatorisk scen att beskriva.

Den här katt-och-råtta-leken är ganska underhållande fram till slutet. Avtoningen, alltså avslutningen som ska låta läsaren andas ut och smälta intrycken, blir alldeles för lång. De långa föreläsningar romanfigurerna hållit för varandra ditintills fungerar eftersom det för bokens handling framåt. De sista monologerna om än det ena än det andra får mig att undra hur snäll redaktör Brown egentligen har. Eller så är redaktörerna, precis som majoriteten av USA:s manliga befolkning verkar vara, en frimurare han också och därför älskar de ändlösa korshänvisningarna mellan orden, religionen och vetenskapen.

Världens lyckligaste folk - Lena Sundström

2010-07-27T14:05:00.002+02:00

Lena Sundström ställer många viktiga frågor i sitt reportage om grannlandet Danmark. Hon utgår bland annat från fientligheten mot "de fremmende" och den restriktiva invandringspolitiken i sin kartläggning av som drivit landet att agera som de gör. I Sverige får Sverigedemokraterna allt fler väljare, och tyckare och kännare sitter i morgonsoffor med teorier om vad det kan bero på. Kan Danmarks situation bli verklighet i Sverige? Vad skulle konsekvenserna kunna bli om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen? Jag vill gärna tro att de skulle bli ihjältigna, men förstår att det är en fåfäng tanke. Om de skulle få en vågmästarroll tror jag att vi skulle få se en politik som påminde om hela havet stormar, med ett resultat som för alltid skulle förändra landet.

Sundström har en underskön ironi i mycket av det hon iakttar. Satiriska liknelser används för att visa på hur urbota dumma vissa resonemang i de främlingsfientliga debatterna kan vara. Danmarks "intagningsprov" som invandrare måste göra som ett led i att bli dansk medborgare är så svårt att de inhemska medborgarna inte klarar av det. Paeredanskarna vet inte heller vilket år det kvinnliga landslaget vann VM i handboll. De vet inte heller hur många kvadratmeter Danmarks yta är eller varför Harald Blåtand reste runt Jelling omkring år 965.

Hon skildrar många svåra frågor genom att tala med människor, vanligt folk och politiker, för att gå till botten med varifrån främlingsfientligheten härstammar. Och hur det kunde gå så snabbt. Hon beskriver politiska partiers kalkylerande, inte för att bli det största partiet, utan för att få nog många röster för att få vara med och bestämma. "Skit i om 90% är emot oss, bara vi får de andra 10%." Här beskrivs Pia Kjærsgaard, Dansk Folkepartis härförare, utförligt. Hennes framgångar inom dansk politik är verkligen fascinerande - och mycket skrämmande. Har vi tur finns ingen i Sverige som kan få en liknande roll, även om Bert Karlsson och Ian Wachtmeister gjorde ett försök.

Det går inte att sammanfatta allt viktigt i den här boken utan att inlägget får en längd motsvarande en C-uppsats, men hon visar bland annat på hur vissa anser att man inte kan håna en muslim, eftersom man bara säger sanningen. Det är otroligt roligt när Lena Sundström ringer till fobiskolan i Köpenhamn för att fråga om deras behandling går att tillämpa på de personer som är rädda för muslimer. Lika roligt är resonemanget om varför vi inte bjuder eritreaner på Västerbottensost.

Det här är en oerhört viktig bok. Läs den och köp sedan en extra att ge till någon du känner. Så här inför valet 2010 är det också intressant att notera i vilka sammanhang Moderaterna och Folkpartiet nämns i Lena Sundströms bok. Världens lyckligaste folk är en beskrivning av hur främlingsfientlighet kan förändra ett helt folk samt hur svårt det kan vara att bromsa när skeendet väl tagit fart.

Lobbyisten - Thomas Bodström

2010-07-08T09:46:00.008+02:00

Statssekreterare sätter sak före person och arbetar okuvligt för att förbättra opinionssiffrorna innan valet. Polis och rättsväsende står lamslagna efter flera attacker mot samhället och demokratin. En statsminister står anonymt i bakgrunden, med text-tv påslagen för att hela tiden vara uppdaterad på de senaste händelserna. Privatpersoner under hård press, både i sina yrkes- och privatliv, tvingas ta snabba beslut och hängs lika snabbt ut i pressen. Tankesmedjor och hemliga organisationer, båda med förgreningar in i det absoluta toppskiktet av Sveriges styre arbetar utanför ramarna för vad som faktiskt är tillåtet. Handlingen i Thomas Bodströms Lobbyisten presenteras kortfattat och med högt tempo i en roman som känns aktuell, inte minst på grund av att det är valår både i realtid och i romantid.

De satiriska beskrivningarna av samhället måste ha sin grund i självupplevda situationer och människor, vilket jag roas av samtidigt som jag lite för mycket låter mig uppslukas av tanken på vem i boken som är vem i verkligheten. Handlingen beskriver ett scenario som för mig känns framtida, kanske bland annat för att Alex Schulman och Carolina Gynning leder ett morgonprogram i tv tillsammans, men det tilltalar mig. Likaså intresserar resonemangen om rättssäkerhet mig, där det tydligt framgår att Bodström har en uppfattning som gemene svensk inte skulle känna igen. Bodström kan ju ha diktat ihop de här uppfattningarna, men någonting säger mig att han vill föra ut vissa frågor där romanformen blir medlet.

Det skrivs i recensioner och på bloggar mycket om vad Bodströms böcker inte innehåller och jag motsätter mig inte det. Det är klart att han inte kommer att väljas in i Svenska Akademien, men han gör verkligen inte bort sig heller. För egen del är jag mer intresserad av vad Bodströms roman faktiskt innehåller. Han presenterar en värld han själv är mycket insatt i och visar krasst på hur folkvalda och tillförordnade samarbetar med och motarbetar varandra, allt i kalkylering utifrån vad som kommer att ge goda omdömen i pressen. Och ja, jag tycker fortfarande att det är roligt när Bodström omtalar sig själv som "den där avdankade före detta fotbollsspelaren som pratar alldeles för mycket om fotboll och om sina barn".

Utgiven av Norstedts.

Dagen efter - Lionel Shriver

2010-07-03T22:55:00.003+02:00

Om om inte vore. Eller om om verkligen blev. Lionel Shriver höll mig läsarfängslad när jag plöjde mig igenom Vi måste prata om Kevin och jag ska erkänna att det främst var berättargreppet som gjorde mig intresserad av Dagen efter. En kvinna ställs inför ett avgörande val och i fortsättningen får läsaren följa vad som händer i båda fallen. Vartannat kapitel berättar om händelsernas utveckling i det ena och i det andra fallet.

I fokus står Irina, en barnboksillustratör med strikt ordning i sin vardag. Hon lever i en ordnad tillvaro tillsammans med Lawrence som presenterar henne som sin hustru, trots att de inte är gifta. Hon är rätt nöjd med sitt liv och vet att uppskatta sin icke-make för hans kvaliteter, men det inrutade livet får henne ändå att undra om det inte skulle kunna se annorlunda ut. Irina försöker sig till och med på att öppna lite på locket i äktenskapet för att få till en förändring, men Lawrence ställer sig oförstående till detta.

När Irina äter middag på tu man hand med Ramsey, en framgångsrik och okonventionell snookerspelare och ytligt bekant, uppstår en plötslig spänning dem emellan och hon är väl medveten om att hon står inför ett viktigt avgörande: hon kan återgå till sitt gamla liv med Lawrence eller så kan hon ge efter för sina plötsligt uppkomna känslor för det osäkra alternativet att satsa på Ramsey.

Lionel Shriver stannar inte vid att låta Irina göra ett val, utan i de efterföljande kapitlen berättas båda historierna parallellt. Irina lämnar Lawrence, som är förkrossad över att han inte kunnat vara den person hon behövde. Hans slutenhet och oförmåga att tala med henne om det som verkligen är viktigt upphör och först efter separationen blir han den man hon så länge längtat efter. Då är det dock för sent och hon fullföljer sitt beslut att leva med Ramsey. Denne visar sig dock inte vara den hon trott, men det finns någonting upplivande i detta och hon verkar tycka att hon äntligen lever ut sitt liv. Att detta innebär svartsjuka och långa nattliga gräl är påfrestande och tar nära på knäcken på henne, men det finns en sorts passion i hennes liv som hon varit svältfödd på.

I den andra versionen stannar hon kvar med Lawrence och bristen på förändring hos både dem som par, men framför allt på honom som person, blir mycket tydlig i ljuset av den andra händelseförvecklingen. Lawrence fortsätter att vara otillgänglig och klättrar i karriären, vilket gör honom mer distanserad både kroppsligt och mentalt. I den här berättelsen tänker Irina på hur det hade blivit "om" hon gett efter för sitt infall den där kvällen med Ramsey. Ändå möts hennes och den andre mannens vägar igen och Irina tvingas att konfronteras med vad som inte hände.

Shriver väver ihop de två berättelserna mycket skickligt genom att låta några huvudhändelser finnas med och genom att låta Irina och de två männen reagera olika beroende på vilken version man får följa syns också hur olika personerna har utvecklats. Kritik mot den här boken har varit gällande att det blir mycket som tuggas om, men jag är av motsatt åsikt. Det är detta som gör den här boken riktigt intressant. Flera har jämfört den här boken med filmen Sliding Doors, där två alternativa händelseutvecklingar presenteras utifrån om Gwyneth Paltrow hinner med tunnelbanan eller inte. På samma sätt som hennes två liv i slutänden möts, blir det också i Dagen efter. Irina är inte stolt över det faktum att hon känner sig beroende av en man i sitt liv och jag tilltalas av att det här inte utvecklas till en "ful ankunge förvandlas till en svan"-historia. Irina kommer snarare till insikt än att hon gör en helomvändning.

Precis som i Vi måste prata om Kevin tycker jag att det är alldeles för pratigt. Jag bläddrar snabbt igenom långa beskrivningar av snooker som taktiskt spel och är inte heller intresserad av referat av vilka gator paret Irina/Lawrence brukade promenera längs åtta år tidigare. När det dock bränns och beskrivningarna av hur en människa kan tänka och reagera i ett förhållande - då blir det läskigt bra.

Utgiven av Ordfront.

Hej Čáppa nieida - Ann-Helén Laestadius har skrivit Hej Vacker

2010-06-26T22:29:00.006+02:00

Att stå för den man är, eller för den man vill vara, kan vara svårt när man är 13 år - och inte blir det lättare om man vill göra det i kolt och näbbstövlar. Agnes ska tillbringa några veckor uppe i Soppero hos sin mormor och morfar och längtar, längtar, längtar. Det är inte bara det vackra ljuset, släkten och kusinerna som lockar, utan där finns också Henrik. Heaika som hälsar på henne med "hej vacker" på samiska, språket hon så gärna vill lära sig men som än så länge är obekant för henne, ett par ord undantaget.

Agnes kärlek till sitt samiska arv är inte okomplicerat: hennes mamma har i bybornas ögon svikit sitt ursprung genom att flytta söderut och gifta sig med en icke-same, trots att hon hade goda skäl att lämna sin hemby. Det finns gamla oförrätter som inte klarats ut och Agnes hamnar i skottlinjen när de ska klaras upp. Det finns motsättningar där norrbottniska icke-samer ser ner på och hånar samerna medan det finns en uppfattning bland vissa samer vad som bör uppfyllas för att räknas in i gemenskapen. Agnes får tyvärr lära sig att vissa anser att hon inte är god nog att räknas fullt ut.

Det finns många intressanta delar i den här romanen. Bland annat får Agnes ett kuvert med posten där ett mysterium presenteras. Om hon utför den handling som efterfrågas kan det bli lösningen på den tvist som skilt två släkten åt under en lång tid. Den här berättelsetråden lämnas åt sitt öde, vilket blir lite av en besvikelse. Om det handlar om gamla offerplatser och den naturmagi som präglar hela den samiska trosföreställningen bör man ta vara på detta pangstoff och höja spänningen ännu mer.

Språket i boken är också någonting att lägga märke till. Må vara att Agnes själv i sina tankar kommenterar att vissa, speciellt de äldre, talar nästan bakvänt ibland. Detta kanske görs övertydligt för att skillnaderna i språk och kultur inte ska gå obemärkt förbi den ovane eller mindre uppmärksamme läsaren. Jag tilltalas dock av det språkliga greppet och känner igen företeelsen från min egen dialekt:

"En köpare från Kiruna kommer nästa vecka och sen är det bybor resten, som ska ha valparna" (s. 160).

Hej vacker, skriven av Ann-Helén Laestadius, är en fin liten bok men jag är mindre tilltalad när berättarperspektiven ändras. Det här är Agnes bok, men helt plötsligt får mamman, en gammal tant och några andra personer äga berättandet och jag tycker att det stör läsningen. Det borde gå att få fram de viktiga delarna av deras berättelse utan att bryta upp tonåringens händelseschema. I övrigt är det här en ungdomsroman för den lite yngre tonåringen och enligt mig är det en tilltalande sådan. Det finns kärlek och hinder, spänning och upplösning, kulturer och krockar i en bra blandning.

Bild lånad från förlaget.

Gymnasieläraren i mig tilltalas av Primtalens ensamhet

2010-06-22T23:12:00.005+02:00

Mattia och Alice skulle kunna vara perfekta för varandra och kanske är de också det. De skulle kunna leva sina liv tillsammans, medvetna om den andres hemlighet men ändå leva sina liv sida vid sida utan att avslöja den för varandra. De gör inte det. De är som en logisk matematisk ekvation som borde gå att lösa, men det är något värde som inte stämmer och som gör det omöjligt för dem att bli en enhet.

"Primtalen är tal som bara är delbara med 1 och med sig själva. De står på sina platser i en oändlig följd av naturliga tal, inklämda som de mellan två andra, men ändå ett steg längre bort i jämförelse med dem. De är udda och ensliga tal, och det var därför Mattias tyckte de var så fascinerande /.../ Andra gånger misstänkte han att även de skulle vilja vara som alla de andra, helt vanliga tal, men av någon anledning kunde de inte det." (S. 121)

Citatet säger allt om huvudpersonerna i Paolo Giordanos roman Primtalens ensamhet (La solitudine dei numeri primi). Mattia bär på en hemlighet så tung att han fastnat helt i sig själv. Han har fullt upp med att kontrollera sig själv genom att metodiskt leva sin vardag, genom att prydligt ställa upp inläsningsbar fakta och genom att åsamka sin kropp fysiska skador. Om han inte gör det riskerar han att släppa fram den ångest som sliter i honom efter tvillingsysterns försvinnande - ett försvinnande han bär ansvaret för.

Alice är lika ensam som Mattia och när deras vägar korsas bestämmer hon sig för att hon nog tycker om honom. Det blir grunden för en sorts vänskap där hon alltid tar initiativet och där han svarar så gott han förmår. Alice bär också på en tung börda, men människor runt omkring henne tassar på tå och undviker att konfrontera henne angående hennes minimala matintag.

Den matematiska ekvationen ser ut att kunna lösas och det är förvånande nog Mattia som utvecklas mest under de år berättelsen utspelar sig. Alice sitter inne med en viktig nyckel till hans förlösning (jag ska inte säga vad denna är) men ingenting blir som jag förväntar mig.

”Mattia brukade tänka att han och Alice var som två ensamma och vilsna primtalstvillingar. Nära, men inte tillräckligt för att verkligen röra vid varandra.” Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att det inte är något sagoslut på berättelsen, men det slutar samtidigt i någon slags ljusare tillvaro där Alice klarar av att komma på fötter själv medan Mattia ser dagen i ett nytt ljus. Detta gör han utan den viktiga nyckeln som Alice sitter inne med och ett lyckligt slut på historien, så lyckligt som det kan göras, skapar jag själv i mitt huvud så här i efterhand.

Bild lånad från förlaget.

Chimamanda Ngozi Adichie om nigerianskt familjeliv

2010-06-21T21:04:00.006+02:00

Sällan har någonting så lågmält berättat gripit tag i mig så mycket. Chimamanda Ngozi Adichie berättar om när livet för alltid förändrades för familjen Achike, här sett genom sextonåriga dottern Kambilis ögon.

Det hon ser är fadern, allsmäktig och enväldig härskare i huset, som bekämpar korruption och förtryck genom sitt arbete med en regimkritisk tidning. Läget i Nigeria är spänt och inbördeskriget gör sig glimtvis påmint. Fadern är strängt utövande katolik, något som han hårdfört fostrar resten av familen in i. Många ser upp till honom, även hustrun och barnen, men det är en konstig typ av beundran som mer beror på fruktan.

Modern är den som blir värst drabbad av faderns heliga vrede och hon misshandlas ofta och brutalt. Hon förlorar två barn på grund av faderns misshandel och det kan vara en medveten strategi från patriarken. Det skrivs inte rakt ut, men jag tolkar det som att han ser till att familjens storlek begränsas. Samtidigt gör man i staden narr av modern för att hon inte kan ge Eugene Achike fler barn, vilket en man av hans rang borde ha.

Brodern Jaja vägrar i romanens inledning att ta nattvarden och sedan gör han uppror när familjen samma kväll samlas kring matbordet. Berättelsen börjar sedan med att berätta vad som leder fram till denna bristningsgräns - det ögonblick när det antingen kommer att bära eller att brista och som läsare förstår man att ett avgörande måste ske.

Genom att bo hos faderns syster Ifeoma, också katolik, får Kambili och Jaja se en helt annan sida av kristendomen; faderns fördömande och syndkoncentrerade ställs mot fasterns kärleksfulla och glädjerika tro. Fadern nämner helvetet och skärselden i sina svavelosande böner medan Ifeoma ber om skratt, glädje och kärlek. Trots att barnen får se denna andra sida av den tro som de begränsats av sedan de var små, vågar de inte ge uttryck för sina funderingar eller protester. De hör hela tiden faderns röst inom sig som talar om vad som är fel, vilket är det mesta.

Kambili försöker sätta sina fötter på precis samma ställen i trappen som sin bror när de går upp till sina rum. Denna scen i boken är central för hela hennes väsen. Hon är helt förstenad i sig själv och vågar inte agera i någon situation, av rädsla för att göra fel. Hon tänker ofta att hon önskar att hon sagt orden som Jaja har uttalat, eller om någon annan säger eller gör någonting som gör hennes pappa förtjust. Samtidigt är det bättre för henne att inte göra någonting alls, än att göra fel.

Hennes utveckling kommer dock och då är hon som en lila hibiskus omgiven av alla de andra, vanliga röda. Här tycker jag att författarinnan visar sin geniala berättarkänsla för det smyger sig på, lika lågmält som Kambilis väsen uttrycks. Det börjar med ett litet, förfluget leende. Sedan kommer hennes första kommentar när hon står upp för sig själv inför den krävande kusinen. När fader Amadi besöker familjen och tydligt visar sitt intresse för henne, begränsas hon först av faderns fördömande röst inom sig, men kärlekens kraft övervinner rädslans och hon utvecklas även genom detta.

Brodern Jaja är den som stångas hårdast inom familjen för att stå emot förtrycket. Det är han som måste testa och bryta sig loss och när han gör det blir vedergällningen hård. Samtidigt tar han alltid på sig skulden när någon annan riskerar att råka illa ut och det är det tydligaste och mest handgripliga sättet att visa sin kärlek på i den här boken verkar det som.

Den här boken gavs ut 2010, men är Adichies debutbok. Det är en vacker men samtidigt brutal skildring av en familj, men förmågan att nyansera och visa på olika sätt att tänka och handla blir en fantastisk läsupplevelse.

Bild lånad från förlaget.

Darling River: Glappen i Lolita fylls i av Sara Stridsberg

2010-06-18T14:38:00.005+02:00

Att bli vuxen kan vara lika traumatiskt som att födas, tror jag. När man varken är barn eller vuxen och känner sig lika vilsen i båda rollerna, kan konsekvenserna bli ödesdigra beroende på hur din vilja styrs. I den här boken blir resultatet en tragedi i en rosenträdgård: vackert och fruktansvärt.

I Sara Stridsbergs roman Darling River får läsaren i huvudsak följa en hjärtskärande och uppslitande berättelse som tar sin början i en bil där flickan Lo åker omkring på en av många nattliga utflykter med fadern. Lo beskriver sin far som en man där våldsamheten alltid var närvarande men underliggande. Hon såg honom aldrig bära hand på någon, men likväl visste hon att han kunde vara kapabel till fruktansvärda handlingar. Hon är en flicka som lever som en kvinna och som tar oerhört stor skada av detta. Förhållandet till fadern beskrivs för läsaren på samma sätt som Lo upplever sin far - det finns så många underliggande fingervisningar, men det mesta skrivs aldrig rakt ut. Min värsta fiende i läsningen är den egna fantasin och i den blir det verkligen fruktansvärt.

Stridsberg använder språket på ett makalöst sätt där flera olika berättelser och texttyper vävs in i varandra. Alla delar är brutalt och naket beskrivna med en realism och detaljrikedom som ofta blir för mycket för mig. Darling River är en roman om kvinnor som alla varit eller blir utsatta för livets orättvisor. Det är inte bara Lo, utan även apan Ester som är helt i sin fångvaktares, vetenskapsmannens, våld. Kvinnan som reser runt i Europa har lämnat sitt barn och hon frågar sig: "Vad är en mor utan sina barn?" och svaret kommer strax, att hon är ”en omänniska. En solförmörkelse. En söndersliten ros.”

I en intervju i SvD berättar Stridsberg själv om inspirationen hon fått av Nabokovs roman om Lolita och den kan man läsa om här.

Jag får ofta känslan av att jag läser Joyce Carol Oates under läsningen av Darling River. Jag tror att det är brutaliteten i människornas livsöden, där de på plågsamma vis sakta närmar sig sin undergång, i mötet med det skönt flytande språket som förvirrar mig. När jag sitter och läser, med mina egna barn springande runt fötterna ömmar hjärtat och jag vill snabbt glömma det jag läst, men jag har en kansla av att det kommer att ta ett tag. Det här biter sig fast och vill inte släppa taget.

Bild lånad från förlaget.

Nick & Norahs infinite playlist

2010-05-27T22:15:00.004+02:00

Boken jag skrivit om i mitt tidigare inlägg - Nick & Norahs oändliga låtlista - är även filmatiserad. Den officiella trailern ser ut så här och ger en rätt bra bild av hur boken är. Castingen till filmen är fantastisk och den här killen, som även kan ses i underbara rullen Juno, lyfter hela filmen. Filmmakarna har tagit sig stora friheter i förändringar, men det blir ändå riktigt, riktigt bra. Yrkesmänniskan i mig tänker att det är en tacksam analysuppgift att läsa boken, se filmen och skriva uppsats utifrån olika teman.

Nick & Norahs oändliga låtlista - Rachel Cohn och David Levithan

2010-05-22T14:36:00.006+02:00

Norah blir Nicks femminutersflickvän när han desperat ber om det inne på en pub och sedan utvecklas historien till att hon blir hans sjuminutersflickvän innan de tillbringar hela natten i varandras sällskap.

De är ett udda par: Norah är skötsam men uppkäftig och har redan skaffat sig en cynisk bild av världen där synen på den egna personen dessutom inte är barmhärtig. Hon tänker att det måste vara något fel på henne och går bara och väntar på att andra ska upptäcka samma sak. Nick är vänlig och känslosam, känslig och god. Han fascineras av Norah men vågar inte uppföra sig som han brukar, eftersom han nyligen fått sitt hjärta krossat.

Det här är en underskön berättelse där musikaliska referenser haglar, underförstått eller klart uttalat, och det blir en fantastisk inramning. I sökandet efter kärlek och tvåsamhet, att motverka ensamhet och försöka finna sin plats i tillvaron levereras en teori: tänk om det är så enkelt som The Beatles sjöng - I want to hold your hand.

Vartannat kapitel berättar om natten ur Nicks synvinkel medan varannat har Norah som berättare. Författarna Chon och Levithan har turats om att skriva och det fungerar remarkabelt bra. Det här är en ungdomsbok som tilltalar den musikaliskt intresserade och bevandrade med en skön och kittlande berättelse som grund.

Bild och bok från Pocketförlaget.

Fånge i hundpalatset - Martina Haag

2010-05-19T20:32:00.006+02:00

Att läsa Martina Haag är som att läsa en välbekant blogg. Det är småroligt hela tiden och man känner igen hur saker och ting kommer att utveckla sig. Man vet att hon kan börja med att återge en tanke om hur olika hon och maken Erik är, fortsätta med att berätta vad hon skulle vilja att han ändrade på - och vips lustigt pratar hon på om att hon skulle vilja borra upp hans huvud och använda pincett och knipsare för att halvlobotomera honom så att han ska göra som hon vill.

Själva berättandet är roligt och jag hör hennes röst i huvudet under läsningens gång. Den där lite flickaktiga som gör hela lyssningen till en radioteater.

Jag tycker att det är historierna om barnen som gör det här till en skön läsning. Det är roligt, men samtidigt lite hjärtknipande: den ständiga oron för att de ska ha det bra och inte bli utsatta för fula gubbar, det ständigt dåliga samvetet för att man är här och inte där, dagarna man vill ska vara mysiga men som slutar med mammarösten som uppfordrande säger hur roligt och mysigt man ska ha.

Precis som en blogg så kan det bli för mycket att bläddra igenom allt det skrivna i ett svep. Några lagom doser Haag i en skön och efterlängtad sol som förebådar den årstid jag mest av allt längtar efter just nu fungerar riktigt bra ihop.

Boken ges ut 26 maj av Piratförlaget.

Nattens begär - Sherrilyn Kenyon

2010-05-18T22:22:00.003+02:00

Det här var... nytt för mig. Minst sagt. Nattens begär av Sherrilyn Kenyon är en blandning mellan romantik á la Harlequin och en renodlad vampyrroman. Romantik och romantik, förresten. Hela romanen osar passion och heta känslor och när huvudkaraktärerna Amanda och Kyrian väl har träffats är deras kroppar klistrade vid varandra på var och varannan sida. Ingen bok för den pryde, med andra ord.

Här blandas grekiska myter och karaktärer med berättelser om Mörkrets Jägare och det här är första romanen i en serie om dessa varelser. Amanda är kvinnan som försöker leva ett så normalt och trist liv som möjligt. Hon är revisor (bara en sådan markering) och träffar tråkiga män att bilda en tråkig, normal familj med. När hon träffar den farlige och spännande Kyrian väcks en ny sida av henne till liv och hon blommar ut till en stridslysten och passionerad varelse med egna övernaturliga förmågor.

Kyrian å sin sida är svårt sargad av sitt tvåtusenåriga liv och har blivit svårt sviken i kärlek. Han kämpar mot lusten att ge efter för sina känslor för Amanda och vill inte öppna sitt hjärta för någon kvinna igen. Han har förlorat sin själ när han blev en Mörkrets Jägare och kan bara få tillbaka den om någon osjälviskt älskar honom.

Jag har sagt det förr: det är renässans för romantiken och här finns alla ingredienser för att tilltala en romantiker - sex, våld och spänning. Oh la la.

Bild och bok från Pocketförlaget.

Vi måste prata om Kevin - Lionel Shriver

2010-05-15T20:23:00.005+02:00

"Vi måste prata om Kevin" säger Eva i sina brev som hon skriver till maken Franklin. Hon vill reda ut en gång för alla hur det kunde bli så att deras son Kevin en vanlig torsdag dödade sju klasskamrater och två anställda på sin skola. Eva lever inte med några illusioner om att Kevin är en vanlig pojke. Tvärt om har hon varit övertygad om att det är någonting fel på honom ända sedan han som nyfödd lades upp vid hennes bröst. Hon förnekar inte heller att hon inte har varit en bra mamma för honom, men menar samtidigt att de ingenting kunnat göra för att hindra massakern att inträffa.

Kan ett barn födas ont? Språket är fantastiskt; mustigt och avskalat, men samtidigt ordrikt och nästan maniskt framfört i vad som mer blir långa monologer än brev. Brevformen är känslig och jag tycker inte om berättarformatet, men samtidigt blir det en intim ton där tillräckligt berättas och ändå ger en känsla av "du vet vad jag menar". Kevin visar tidigt prov på att vara beräknande, skadeglad och manipulativ och det dröjer inte länge förrän Eva känner rädsla inför sin son. Detta är fantastiskt bra berättat - reflektionen över vilken fruktansvärd makt och kraft han kunde utöva utan att någon kom åt honom.

Detta blev den tredje boken om skolmassakrer på raken, men är tveklöst den bästa. En fruktansvärd och engagerande roman där den fruktansvärda utgången inte kommer som någon överraskning, utan ligger över läsaren som en kall, blöt filt under hela läsningen. Ändå överraskar romanen och det gör läsningen riktigt, riktigt intressant.

Ordfront.

Janis den magnifika - Johanna Nilsson

2010-05-14T23:04:00.003+02:00

Janis är ensam i världen. Hennes föräldrar älskar henne, men bryr sig inte om henne och Emelie, hennes bästa vän i hela världen, har tagit sitt liv efter att ha skjutit ihjäl sju klasskamrater på sin skola. Den enda som bryr sig om henne är brodern Elvis och hon har stulit hans bil för att ge sig ut på den resa hon tidigare planerat att genomföra tillsammans med Emelie.

Janis är bara 17 år, men kommer att åldras betydligt under den resa hon genomför. Hon träffar människor och är med om händelser som för alltid kommer att förändra henne. Under hela berättelsen bearbetar hon besvikelsen och saknaden efter sin vän, eller kanske är det så att hon flyr från alla jobbiga minnen.

Jag tycker om den här romanen med dess skildringar av möten med intressanta människor, men blir samtidigt irriterad. Janis ska inte ta hand om någon annan än sig själv, men blir involverad i en annan människas liv där hon tycker att hon måste finnas där för honom. Det är ett våldsamt och krävande förhållande som jag tycker att hon far illa av och därför tycker jag inte om hennes beslut.

Romanen slutar i någon slags metafor där ljuset ska spegla hoppet hon känner inför framtiden, men jag ser det inte. Jag bara önskar att Janis ska bli äldre och ha en helt öppen framtid där hon inte behöver rätta sina beslut efter någon annan. Jag vet att livet inte ser ut så - att man inte får välja - men önska kan man?

Janis den magnifika av Johanna Nilsson.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? - Bjørn Sortland

2010-05-11T22:43:00.003+02:00

Jag tycker om långa titlar på böcker. Nu vill jag sjunga dig milda sånger, Jag älskar dig mer än jag saknar dig och jag saknar dig så himla mycket, Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter... Listan kan göras, kanske inte oändlig, men som boktitlarna, lång.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? är titeln på Bjørn Sortlands korta roman om Markus som faller handlöst för Ingrid. Markus älskar henne från första stund, intensivt och överväldigande. Han är i startgropen av sitt vuxenliv medan Ingrid är i slutskedet av sitt liv: inte bara vuxenlivet, utan livet över huvud taget. Hon är sjuk och Markus blir hennes följeslagare in i döden.

Jag bläddrar mig igenom den här boken på en timme och älskar språket och de korta kapitlen. Allt går så snabbt och berättelsen upphör lika snabbt som tiden rinner iväg för de unga älskande. Sorgen drabbar Markus och läsaren på de sista sidorna och dröjer sig kvar. Det här är en lågmäld men finstämd berättelse om en sällsynt kärlek.

Boken är utgiven av Pocketförlaget.

Skjut apelsinen - Mikael Niemi

2010-05-11T21:04:00.004+02:00

För några veckor sedan riktades ett hot om massaker mot skolan jag arbetar på, men i ärlighetens namn kände jag mig inte speciellt orolig. Folk gör så mycket dumheter och säger sådana korkade kommentarer utan en tanke på vilka ringar på vattnet de kan orsaka. En tanke som slog mig först långt senare var vad de där ringarna på vattnet kan bli katalysator för. Eleven i fråga menade inte allvar i sitt hot, men kanske kunde han ha triggat någon annan att göra slag i saken. En som inte hade för avsikt att förvarna?

I Mikael Niemis ungdomsroman Skjut apelsinen får läsaren följa en grabb som inte gjort mycket väsen av sig fram till den dagen hans första liv tar slut. Han blir ratad av föremålet för sin kärlek och konstaterar tillintetgjord att hans liv är över - i alla fall det liv han ditintills levt. Hans inre blir för stort för hans egen kropp och det är som om han ska sprängas. Istället blir han utåtagerande; provokativ och... ja, muckig. Han provocerar jämnåriga, föräldrar, lärare, förbicyklande. Det är som om han vill väcka anstöt. Mot all självbevarelsedrift går han in och försvarar en av töntarna som blir trakasserad av mobben som inte tål de svaga och intetsägande. Tönten heter Pål och pojkarna utvecklar, något trevande, en sorts vänskap.

Pål är ännu mera inbunden än huvudpersonen (har jag missat hans namn eller nämns det inte?) men allt eftersom berättelsen fortskrider kommer en krypande känsla av obehag när Påls känslor inte ryms inom honom längre. Dessa känslor måste få ta sig uttryck på något sätt och jag bläddrar snabbt för att få veta hur stor smällen kommer att bli.

Från början skrattar jag ett par gånger åt de träffsäkra känslorna och den vånda en person med ett ben i barndomen och ett ben i vuxenlivet kan känna. Jag känner stora förväntningar på läsningen, eftersom jag tyckte riktigt bra om Populärmusik från Vittula, men skrattet fastnar i halsen av de mycket verklighetstrogna beskrivningarna av hur en plågad tonåring upplever livet så hopplöst och grått, och ibland som ett rent helvete. Romanen slutar inte i den hopplösheten, men lämnar ändå mig med en stark känsla av obehag.

(Bild lånad från Raben & Sjögren)

The Scarecrow - Michael Connelly

2010-05-10T22:17:00.003+02:00

Michael Connelly är säregen som författare. Man kan tycka att det han skriver inte är så annorlunda i jämförelse med andra författare inom samma genre; en ensamstående medelålders man upptäcker att en misstänkt är oskyldig samt finner samband mellan mordfall som FBI har missat. Det låter bekant, det är bekant - men han gör det riktigt nytt och spännande. Connelly har ett språk som främsta vapen när han i roman efter roman lägger upp handlingen på ungefär samma sätt, oavsett om det handlar om Harry Bosch eller som i det här fallet om journalisten Jack McAvoy. Det är spännande och faktiskt riktigt bra.

I den här romanen är Internet den centrala frågan. Hur mycket lägger vi ut på nätet som avslöjar för mycket om oss själva? Vad vet vi om hur Ip-nummer lagras, spåras och används? Hur blottade blir vi om våra personliga uppgifter hamnar i fel händer? Det är intressant och tankeväckande - och lite skrämmande.

Det är så logiskt alla fattar utom du - Lisa Bjärbo

2010-05-06T13:58:00.005+02:00

Jag klämde den här boken på en kväll. Efteråt kändes det som om jag hade haft två av mina elever med mig i vardagsrummet under några timmar. Ester och Johan skulle kunna vara vem som helst, eller lite grann alla elever jag har, och det är en av de mest fantastiska delarna med den här ungdomsromanen.

Möt Johan; en helt vanlig, ocool kille med alldeles vanliga kläder och vanliga kärleksbesvär. Han är kär i Ester som han varit bästa kompis med sedan dagistiden. Möt Ester: en helt vanlig gymnasieelev med en väl fungerande familj, vanliga kompisar och som blir kär i fel kille. Hon har ingen aning om att Johan är kär i henne.

Ester är så rolig och söt att jag genast förstår varför Johan är så förälskad i henne. Hon går utklädd till glittrig fé på en maskeradfest, men hon strör glitter om sig i hela boken. Hon är så tonårig och bra kompis på en och samma gång. Man himlar med ögonen åt henne samtidigt som man ler kärleksfullt. Det bästa med henne är att hon inte en enda gång står framför spegeln och säger hur fet eller ful hon är.

Jag blir lite kär i Johan också och hjärtat värker när han utsätts för den plågsamma tortyren att lyssna till Esters kärleksbekymmer. Johan kan till slut inte hålla tyst om sina känslor. Han berättar för Ester hur han känner - men gör det för säkerhets skull när han tror att hon sover. Det är bara det att hon hör honom...

Det känns som igår man hade den där ångesten över en kompisrelation som inte längre var en kompisrelation, samtidigt som man hade ett pirr i magen över någonting man hellre ville lägga all sin vakna tanketid på. Detta har Lisa Bjärbo fångat på pricken i den här boken. Språket är sprudlande och det flyger gnistor när Ester är upprörd och svär. Jag skrattar högt när Johan är utklädd till Darth Vader och erbjuder sig att hugga armen av en dum kille, chop-chop liksom. Det är också hysteriskt roligt när många saker är så logiska och när alla fattar utom Ester.

Jag har redan rekommenderat mina kollegor att den här boken ska läggas till på inköpslistan, för berättandet av det här komplicerade kompisförhållandet - som alltså är alldeles underbart vanligt - är något som kommer att tilltala många av våra unga läsare.

Bild lånad från Lisa Bjärbos blogg, http://onekligen.blogspot.com/

Tack snälla Rabén & Sjögren för hemskicket.

Karriär och köksbesvär

2010-04-30T14:30:00.004+02:00

Sophie Kinsella har lagt sig till med ett koncept anar jag efter att ha läst två böcker av henne. Jag har inte läst En shopaholics bekännelser, men huvudpersonen i filmen uppför sig som sina bokmedsystrar (kanske helt fördomsfullt sagt av mig, eller så inte). En klantig och ganska rolig kvinna hamnar i en underlig situation, men hennes dolda eller kända talanger räddar henne ur knipan, ger henne ekonomiska framgångar och låter henne träffa en man med muskulösa underarmar klädd i slitna jeans och tight t-shirt.

I Karriär och Köksbesvär är scenariot detsamma.
Intro:
~Samantha är framgångsrik jurist, klantar sig (tror hon), mister jobbet, får genom underliga förvecklingar anställning som hushållerska hos ett sexsuktande engelskt par på landsbygden.
Arbetssituation:
~Kan ingenting om hushållsarbete. Hon kan inte koka vatten, kan inte starta en tvättmaskin och gummihandskar är mer främmande för henne än en korsning mellan en katt och en elefant.
~Hon har naturligtvis sönder en dyr vas som hon naturligtvis beställer en ny av.
Kärleksutveckling:
~Han har muskulösa armar som hon halvt om halvt svimmar vid åsynen av.
~Han bär slitna jeans som hon halvt om halvt svimmar vid åsynen av.
~Han odlar sin egen trädgård men är EGENTLIGEN universitetsutbildad naturvetare. But of course.
Händelseutveckling:
~Samantha påverkas till slut av ångor från kokt potatis, strykjärn och giftiga sprayer och inser att någonting inte är som det verkar.
~Hon är klantig i sina undersökningar, men lyckas ändå få upprättelse.

Förveckling, förveckling... Kärleken är hotad. Kärleken springer iväg. Kärleken åker tåg. Kärleken hoppar av tåg. Förveckling, förveckling, åsyn av varandra, puss puss, jag skulle aldrig kunna leva utan dig... Slut. Tack och lov. Ingen mer Kinsella för min del.

Emmy Moréns dubbla liv - Barbara Voors

2010-04-22T21:17:00.005+02:00

Om du som vuxen fick chansen att skriva brev till dig själv som 16-åring, vad skulle du skriva då? Vilka råd skulle du ge dig själv? Vilka insikter skulle du dela med dig av och vilka tankar skulle du behålla för dig själv?

Problemen som du har som tonåring är gigantiska, hur vardagliga och triviala de än är. Problemen du har som vuxen är också gigantiska, men du har lärt dig att tänka pragmatiskt och vet att du med förnuftet borde kunna greppa vissa undanglidande sanningar. Emmy Morén och Emmy Morén ställs precis inför detta när den unga flickan googlar sig själv och finner en skådespelerska i Stockholm med samma namn.

När resten av mailväxlingen rullas upp börjar en misstanke i huvudet, både mitt och en av Emmysarna, att ta form och snart besannas den. Språket är fantastiskt och Voors växlar skickligt mellan vuxet och tonårigt språkbruk utan att det blir så där patetiskt stilistiskt och överdrivet som det annars lätt kan bli. Jag köper inte alls brevformen, men har överseende med det eftersom båda Emmy är skrivande människor med anknytning till dramatiken. Det här är en fantastisk bok som i sin korthet förmedlar så mycket.

Emmy Moréns dubbla liv är Barbara Voors första ungdomsroman och den kom ut 16 april på Rabén och Sjögrens förlag.