Var böcker så här bra när jag var liten? Var de så här snygga? Antagligen. I Monstret i natten får vi möta Frank, en nioårig grabb som fyller år och som har kalas en fin sommardag med tårta och allt. Det finns dock inga kompisar där och jag får en klump i magen när Franks mamma säger att kompisarna säkert gärna skulle vilja komma men att de inte kunde. Frank får också ont i magen, för han vet att hon bara säger så för att få honom att må bättre. Eller kanske till och med för att hon själv ska må bättre. Med lillebror är det annars, för han har massor av kompisar och är duktig på att spela fotboll - allt det där Frank intet har eller kan. Den enda gästen utifrån är grannen Alice, som med hunden Uffe och som pratar om att ugglorna alltid innebär någonting speciellt kommer att påverka Franks liv på ett helt otroligt sätt.
Upplägget är skönt: Frank är rädd för precis allting, särskilt monster, och hela boken går ju ut på just det, att det finns monster i natten. Allt börjar när Uffe biter Frank. Han tycker själv inte att det är så farligt, för Uffe är snäll, men när han på natten drömmer om att han springer omkring i skogen och att andra blir rädda för honom känns det först märkligt. När han sedan sätter sig upp i sängen och ser avtryck av smutsiga tassar runt om i rummet börjar han förstå att det kanske inte är en dröm.
Berättelsen är störtskön i sig, men bilderna - som är lite mangaliknande i all sin storögda prakt och med drag av Solstickansilhuetter - är fantastiska. Persongalleriet ger kärleksfulla blinkningar till andra skräckberättelser, för är inte Jasse, spökungen med hockeymask och som inte pratar alls, gullruggigt lik Jason i Fredagen den trettonde? Jag tolkar det så i alla fall och har jag fel så har jag i alla fall haft roligt.
Bild lånad från förlaget.
